De primära rättskällorna på rättsområdet offentlig upphandling utgörs av gemenskapsrättsliga direktiv, vars huvudsakliga syfte är att främja den fria rörligheten inom unionen. Möjligheten att överpröva felaktiga upphandlingar regleras i två rättsmedelsdirektiv, utifrån vilka den processrättsliga delen av svensk upphandlingsrättslig lagstiftning har utformats. Direktiven har resulterat i att det i Sverige är möjligt överpröva felaktiga offentliga upphandlingar. Domstolen har vid överprövning möjlighet att besluta antingen att upphandlingen skall rättas eller att den skall göras om. Oberoende av domstolens beslut har ett ingånget offentligt kontrakt dock inte kunnat ogiltigförklaras i domstol. Rättsmedelsdirektiven har på senare år varit föremål för revideringar, vilket har resulterat i direktiv 2007/66/EG. I och med implementeringen av det nya direktivet införs nu i svensk upphandlingsrätt en ogiltighetssanktion, vilken innebär att domstol får behörighet att upphäva ett ingånget offentligt kontrakt. För att inte alltför problematiska och oproportionerliga konsekvenser skall uppstå till följd av ogiltighetsförklaringen lämnar direktivet dock ett visst utrymme för flexibilitet i tillämpningen av ogiltighetssanktionen: att hänvisa till att tvingande hänsyn till allmänintresset kräver att kontraktets verkan upprätthålls. Begreppet tvingande hänsyn till allmänintresset har sitt ursprung i gemenskapsrätten och utgör möjligt undantag från den gemenskapsrättsliga principen om fri rörlighet. Det handlar om de så kallade gemenskapsrättsliga rättfärdigandegrunderna, vilka återfinns dels i EG-fördragets artikel 30, dels i gemenskapsrättslig praxis. Avseende tillämpningen av den upphandlingsrättsliga undantagsgrunden hänvisar regeringen i ”Ds 2009:30” till dessa rättfärdigandegrunder. Uppsatsen visar att en dylik hänvisning inte fullt ut besvarar frågan hur undantagsgrunden skall tillämpas på upphandlingsområdet.

<p>Syftet med uppsatsen är att utreda huruvida den svenska lagstiftningen som begränsar den fria rörligheten på spelmarknaden är förenlig med EG rätt samt om det kan misstänkas finnas andra bakomliggande motiv för undantagen än de som åberopats. Uppsatsen syftar till att reda ut om den nuvarande lagstiftningen är förenlig med EG-rätten eller om den behöver justeras. Senare tids utveckling på marknaden och rättspraxis kan tala för att en ändring i lagstiftningen är behövd.</p><p>Uppsatsen visar på flera faktorer som pekar på att den svenska lagstiftningen och dess motiv inte är förenlig med EG-rätten. Den stora ekonomiska hänsynen kan verka avgörande och får inte vara ett huvudskäl till en inskränkning enligt praxis. Vidare pekar de faktiska omständigheterna på spelmarknaden i Sverige för att de begränsningar som gjorts inte längre är lämpliga för att uppnå det ursprungliga syftet med inskränkningarna. Bland annat bedrivs en hård marknadsföring och introduktion av nya spelformer av Svenska Spel som rimligtvis uppmuntrar till mer spel, när motivet till en begränsning i den fria rörligheten var att begränsa spelandet. Även en statlig utredning från 2006 talar för att lagstiftningen inte är förenlig med EG-rätten och att en ändring behövs göras, exempelvis föreslås ett Licenssystem som både kan skydda spelarnas intressen men samtidigt öppna upp för fler aktörer på marknaden.</p>

Syftet med uppsatsen är att utreda huruvida den svenska lagstiftningen som begränsar den fria rörligheten på spelmarknaden är förenlig med EG rätt samt om det kan misstänkas finnas andra bakomliggande motiv för undantagen än de som åberopats. Uppsatsen syftar till att reda ut om den nuvarande lagstiftningen är förenlig med EG-rätten eller om den behöver justeras. Senare tids utveckling på marknaden och rättspraxis kan tala för att en ändring i lagstiftningen är behövd. Uppsatsen visar på flera faktorer som pekar på att den svenska lagstiftningen och dess motiv inte är förenlig med EG-rätten. Den stora ekonomiska hänsynen kan verka avgörande och får inte vara ett huvudskäl till en inskränkning enligt praxis. Vidare pekar de faktiska omständigheterna på spelmarknaden i Sverige för att de begränsningar som gjorts inte längre är lämpliga för att uppnå det ursprungliga syftet med inskränkningarna. Bland annat bedrivs en hård marknadsföring och introduktion av nya spelformer av Svenska Spel som rimligtvis uppmuntrar till mer spel, när motivet till en begränsning i den fria rörligheten var att begränsa spelandet. Även en statlig utredning från 2006 talar för att lagstiftningen inte är förenlig med EG-rätten och att en ändring behövs göras, exempelvis föreslås ett Licenssystem som både kan skydda spelarnas intressen men samtidigt öppna upp för fler aktörer på marknaden.

Många av de komponenter som är nödvändiga i ett nationellt beskattningssystem erkänns av EG-domstolen som tvingande hänsyn till allmänintresset, även om de bakomliggande värdena inte kommer till uttryck på exakt samma vis i EG-rätten som i den nationella rätten. De nationella allmänintressen som inte erkänns av domstolen kan sammankopplas med godtagbara förklaringar till varför ett sådant erkännande inte är lämpligt eller nödvändigt. Domstolen förefaller på så vis hålla en jämvikt mellan gemenskapens bästa och de enskilda medlemsstaternas bästa. EG-domstolens erkännande av dessa allmänintressen sker dock inte helt utan förbehåll. Medlemsstaternas yrkande på rättfärdigande avslås mer som regel än undantag. Det tydligaste exemplet är behovet av ett konsekvent beskattningssystem. Sedan rättfärdigandegrunden introducerades i mitten av nittiotalet har tillämpningsområdet till och med förminskats genom åren. En viss uppmjukning har dock skett genom att domstolen tillämpade rättfärdigandegrunden på ett nytt sätt i den känsliga frågan om gränsöverskridande förlustutjämning inom koncerner. Territorialitetsprincipen, som inom EG-rätten är nära sammanlänkad med rättfärdigandegrunden skattesystemets inre sammanhang, har endast kunnat rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler en gång. De för ett nationellt beskattningssystem viktiga komponenterna proportionalitet, effektiv skattekontroll och hinder för skatteflykt anses även av EG-domstolen utgöra trängande allmänintressen. EG-domstolen tillmäter dock proportionalitetsprincipen större betydelse än vad många av medlemsstaterna gör. Behovet av proportionalitet har nämligen hittills förhindrat att yrkandet på behovet av en effektiv skattekontroll och yrkandet på behovet av att hindra skatteflykt från att rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler. På det stora hela är det, i motsats vad som först verkar vara fallet, en väldigt strikt tillämpning av möjligheten till rättfärdigande som EG-domstolens rättspraxis återspeglar. Någon jämvikt mellan gemenskapens och medlemsstaternas intressen kan således inte anses föreligga. Som huvudregel är det gemenskapens bästa som väger över. Detta är egentligen föga förvånande, eftersom ett inslag i domstolens arbetsmetod är att välja den lösning som bäst gynnar gemenskapen. Rule of reason-doktrinen har som utgångspunkt oddsen emot sig, eftersom den utgör ett undantag från grundplåten i det EG-rättsliga samarbetet. Nationalekonomiska överväganden av olika slag är det huvudsakliga intresset vid utformningen av ett nationellt beskattningssystem. Även om ett lands ekonomi kan framstå som det mest trängande allämintresset, kan inte domstolen som utgångspunkt ta hänsyn till ekonomiska överväganden. Sådana överväganden vid domstolens juridiska bedömningar skulle innebära en rad problem. Här finns således en stor skillnad mellan medlemsstaternas och EG-domstolens syn på vad som utgör ett trängande allmänintresse. Domstolen har dock inte varit helt konsekvent i sitt ställningstagande. Domstolens rättspraxis visar att ekonomiska överväganden i vissa fall har accepterats i det tysta.

No description available.