Amyotrophic lateral sclerosis (ALS) is a progressively neurodegenerative motor neuron disease. ALS is chiefly characterised by atrophy and weakness of muscles, dysarthria and dysphagia being the foremost domains relevant to speech and language pathologists. The main purpose of this study was to investigate how the caretaking of patients with ALS is handled by speech and language pathologists regarding assessment, treatment and counselling. Furthermore the aim was to plot the access to guidelines for this group of patients at the regional hospitals of Sweden and what directions speech and language pathologists are given therein. The study was conducted using a questionnaire. The participants of the study were geographically scattered licensed speech and language pathologists who are clinically active with the group of patients at hand. The questionnaire was sent to 32 speech and language pathologists, of which 23 (72 %) answered. The acquirement of guidelines was done through contact by e-mail with each regional hospital respectively. The result shows variation within the caretaking of patients with ALS, due to differences in symptoms between patients. However, it is noted that the core is optimising the preservation of the patient's abilities and counselling on strategies. Out of the 7 regional hospitals of Sweden 2 have guidelines. Within these are recommendations for continuous and needs-oriented assessment, treatment, information and counselling. The content of the guidelines is overall unanimous with the questionnaire result. / Amyotrofisk lateral skleros (ALS) är en progressivt neurodegenerativ motorneuronsjukdom (MNS). ALS kännetecknas framför allt av muskelatrofi och -svaghet, med dysartri och dysfagi som främsta logopediska områden. Denna studie syftade huvudsakligen till att undersöka hur det logopediska omhändertagandet av ALS-patienter ser ut beträffande bedömning, behandling och rådgivning. Vidare avsågs att kartlägga hur tillgången till vårdprogram för patientgruppen ser ut vid Sveriges regionsjukhus och vilka riktlinjer logopeder ges däri. Studien genomfördes via en enkätundersökning. I studien deltog geografiskt spridda legitimerade logopeder kliniskt aktiva med aktuell patientgrupp. Enkäten skickades till 32 logopeder, av vilka 23 (72 %) svarade. Inhämtningen av vårdprogram skedde genom kontakt med respektive regionsjukhus via e-post. Resultatet visar att det logopediska omhändertagandet av ALS-patienter varierar, som följd av skillnader i sjukdomsbilden patienter emellan. Gemensamt är dock att fokus ligger på bibehållande av patientens förmågor samt rådgivning kring strategier. Av Sveriges 7 regionsjukhus har 2 vårdprogram och ytterligare 1 har skriftliga rutiner. I dessa förordas kontinuerlig och behovsanpassad bedömning, behandling samt information och rådgivning. Vårdprogrammens innehåll är övergripande samstämt med de inkomna enkätsvaren.

Denna studie är ett försök att sammanställa redan befintliga kunskaper om hur patienter med diagnosen Parkinsons sjukdom omhändertas i Sverige genom en kartläggning av hur många neurologiska öppenvårdsmottagningar i landet som har dokumenterat lokalt vårdprogram för diagnosen Parkinsons sjukdom och hur dessa vårdprogram är utformade. Kartläggning ägde rum under våren 2005 genom ett brev dels med förfrågan om mottagningen hade lokalt vårdprogram och att via ett svarsbrev skicka in detta vårdprogram till studien. Alla mottagningar svarade och av 60 mottagningar hade två lokalt vårdprogram enligt studiens definition av lokalt vårdprogram. Detta får anses som en mycket låg siffra. Avsaknad av nationella riktlinjer kan vara en orsak till den låga siffran, en annan att det saknas en gemensam definition av vårdprogram i landet. Definitionen kan variera från diagnos till diagnos och i olika delar av landet. Den kliniska traditionen inom neurologi, där behandlingsalternativen tidigare varit få kan ytterligare påverkan det låga antalet vårdprogram. Neurologin är ett relativt ungt forskningsområde och det tar tid att utveckla riktlinjer och utarbeta vårdprogram.

Bakgrund: Fetma är idag ett stort, växande samhällsproblem. Det finns inga nationella riktlinjer för behandling av personer med fetma men vissa av landstingen och regionerna har upprättat egna vårdprogram. Enligt en rapport från den svenska Myndigheten för vård- och omsorgsanalys finns brister i svensk hälso- och sjukvård avseende att upprätthålla en personcentrerad vård.Syftet: Syftet med denna studie var att beskriva hur innehållet i Sveriges landsting och regioners vårdprogram för fetma förhåller sig till en personcentrerad vård, avseende patientens psykiska, sociala, andliga/existentiella och fysiska behov, samt till delaktighet ochinformation.Metod: I studien gjordes en systematisk genomgång av de vårdprogram för fetma som finns att tillgå i Sveriges landsting. Data analyserades med hjälp av en riktad innehållsanalys. Studien hade en kvalitativ design med deduktiv ansats.Resultat: Tillgodoseende av psykiska behov beskrevs som att främja psykiskt välbefinnande, stödja beteendeförändringar, samt ge ett bra bemötande. Tillgodoseende av sociala behov beskrevs som att anpassa behandlingen efter social livssituation och nätverk och involvera anhöriga. Att anpassa matvanor efter patientens etiska och religiösa synsätt var det endaandliga/existentiella behov som beskrevs. Fysiska behov beskrevs som att minska BMI/midjeomfång och riskfaktorer genom att uppmuntra till hälsosamma, viktreducerande kost- och motionsvanor och rökstopp. Delaktighet togs upp som gemensamt beslutsfattande och att få göra egna val. Enligt vårdprogrammen bör muntlig och skriftlig information ges i form av enkla standardiserade eller individualiserade råd.  Slutsats: I vårdprogrammen togs hänsyn till individens psykiska och sociala förutsättningar i behandlingen, liksom fysiska behov, relaterat till viktnedgång. Individens egna val och beslut samt individanpassad information diskuterades i vårdprogrammen. I vårdprogrammen fanns brister i att upprätthålla en personcentrerad helhetssyn då tillgodoseende av andliga/existentiella behov inte beskrevs lika utförligt som psykiska, sociala och fysiska behov.

Bakgrund:  Postoperativt delirium (POD) är den vanligaste postoperativa komplikationen och drabbar upp till 31% av patienter. Det är en allvarlig komplikation som leder till lidande, ökad mortalitet och ibland även bestående funktionsbegränsningar. Det finns vårdprogram som innehåller flera interventionsåtgärder för att förebygga POD. Syfte: Syftet med studien var att belysa effekter av vårdprogram som syftar till att förebygga postoperativt delirium hos vuxna patienter inom sluten vård. Metod: Litteraturstudien innefattar åtta empiriska interventionsstudier med kvantitativ metod. Artiklarna kvalitetsgranskades, analyserades och sammanställdes. Databaser som använts är Scopus, CINAHL och PubMed. Resultat: Resultatet visade att sju av åtta studier visade statistisk signifikans gällande incidensen av POD mellan kontroll- och interventionsgrupp. En studie visade reducering av incidensen av POD men det fanns ingen statistisk signifikant skillnad. Konklusion: Vårdprogram för att förebygga POD har effekt på postoperativa patienter inom slutenvård. POD är mångfaktoriell och kräver ett mångfacetterat vårdprogram som är interdisciplinärt. Ett flertal av åtgärderna i vårdprogrammen är basala omvårdnadsåtgärder vilket innebär att sjuksköterskan har en central roll i det förebyggande arbetet av POD. Det finns motstridiga resultat bland vårdprogrammen, man vet inte vilka åtgärder som gjort skillnad, programmen är olika och svåra att implementera, därför behövs mer forskning inom området.

Under de senaste decennierna har ett paradigmskifte skett inom omvårdnad, från att ha varit ett intuitionsbaserat område till att vara evidensbaserat. Detta innebär att den enskilda sjuksköterskan integrerar de bästa tillgängliga externa bevisen för att i samråd med patienten fatta beslut om olika omvårdnadsinsatser. Flera studier visar dock att det är en låg användning av forskningsresultat bland sjuksköterskor i den kliniska vardagen och att införande av evidensbaserad omvårdnad i organisationer är en komplicerad och ofta långsam process. Avsikten med evidensbaserade vårdprogram är att samordna vårdinsatser så att alla patienter i landet skall få en likvärdig vård som är den bästa med hänsyn till tillgängliga resurser. I juli 2011 kom det första nationella vårdprogrammet inom cancerområdet som enbart fokuserar på omvårdnad, Nationellt vårdprogram "Omvårdnad vid bröstcancer 2011". Detta vårdprogram har med hjälp av landets Onkologiska centra skickats ut till enheter i hela Sverige som behandlar patienter med bröstcancer. Syftet med denna studie var att belysa spridningen och användbarheten av det nationella vårdprogrammet "Omvårdnad vid bröstcancer 2011" samt om det fanns en plan för implementering. Den metod som användes var en enkätundersökning. Inklusionskriteriet var chefsjuksköterskor på de 60 kliniker i Sverige som 2008-2009 rapporterade in till det nationella kvalitetsregistret för bröstcancer. Totalt skickades 122 enkäter ut och svarsfrekvensen var 58 procent. I resultatet framkom det att 55 av 71 (77 procent) tillfrågade chefsjuksköterskor ansåg att evidensbaserade vårdprogram har stor betydelse för omvårdnaden vid cancersjukdom och 12 (17 procent) ansåg att det hade delvis betydelse. I Stockholm-Gotland regionen kände sju av åtta (88 procent) chefsjuksköterskor till vårdprogrammet. I västra regionen var det fem av 11 (45 procent) av chefsjuksköterskorna som hade kännedom om vårdprogrammet. Majoriteten av de chefsjuksköterskor som svarat på hur de vill att vårdprogrammet skall användas på deras enhet, uppger att det kommer att användas som en handbok i det dagliga arbetet. Hela eller delar av vårdprogrammet kommer att implementeras i verksamheten och det kommer även att användas som introduktionsmaterial till nyanställd personal. Slutsatsen av denna studie var att majoriteten av de chefsjuksköterskor som svarade på enkäten ansåg att evidensbaserade vårdprogram har stor eller delvis stor betydelse för omvårdnaden vid cancersjukdom och i stort sett alla chefsjuksköterskor (98 procent) som kände till vårdprogrammet "omvårdnad vid bröstcancer 2011" ansåg att vårdprogrammet hade fungerat/kommer att fungera som ett stort stöd i omvårdnadsarbetet med personer med bröstcancer.

<p>Det finns olika system för att hantera och delge information till fastighetsägare och förvaltare. Dessa system är idag oftast pappersbaserade, oftast en pärm med information. Med den digitala tekniken kan man idag göra dessa handlingar mer attraktiva och lättillgängliga. </p><p>Denna rapport, som är resultatet av mitt examensarbete, belyser vad ett vårdprogram är, hur det upprättas och vad det bör innehålla. Dessutom påvisas i rapporten hur man kan använda moderna IT-verktyg för att förenkla framställningen och redovisningen av vårdprogram. </p><p>Den metod som använts i arbetet är inläsning av material och samtal med en arkitekt. Dessutom har jag utfört ett antal intervjuer med personer som arbetar med vårdprogram. </p><p>Dessa intervjuer visar att de som förvaltar byggnader utan större kulturhistoriskt värde ofta använder IT-teknik i sitt arbete, medan de som förvaltar byggnader med dokumenterat kulturhistoriskt värde knappt använder IT över huvud taget. Flera av de jag intervjuat har svårt att se några fördelar alls med det traditionella systemet. </p><p>En förutsättning för att införa den nya tekniken är att personalen får utbildning och att investeringar görs i program och hårdvara. Viktigt att tänka på är även att risken att förlora information kan vara större, t.ex. genom en diskkrasch, än med det traditionella systemet. Därför är det viktigt att man noga tänker igenom hur införandet ska genomföras.</p>

Det finns olika system för att hantera och delge information till fastighetsägare och förvaltare. Dessa system är idag oftast pappersbaserade, oftast en pärm med information. Med den digitala tekniken kan man idag göra dessa handlingar mer attraktiva och lättillgängliga. Denna rapport, som är resultatet av mitt examensarbete, belyser vad ett vårdprogram är, hur det upprättas och vad det bör innehålla. Dessutom påvisas i rapporten hur man kan använda moderna IT-verktyg för att förenkla framställningen och redovisningen av vårdprogram. Den metod som använts i arbetet är inläsning av material och samtal med en arkitekt. Dessutom har jag utfört ett antal intervjuer med personer som arbetar med vårdprogram. Dessa intervjuer visar att de som förvaltar byggnader utan större kulturhistoriskt värde ofta använder IT-teknik i sitt arbete, medan de som förvaltar byggnader med dokumenterat kulturhistoriskt värde knappt använder IT över huvud taget. Flera av de jag intervjuat har svårt att se några fördelar alls med det traditionella systemet. En förutsättning för att införa den nya tekniken är att personalen får utbildning och att investeringar görs i program och hårdvara. Viktigt att tänka på är även att risken att förlora information kan vara större, t.ex. genom en diskkrasch, än med det traditionella systemet. Därför är det viktigt att man noga tänker igenom hur införandet ska genomföras.

Bakgrunden till studien beskriver distriktssköterskans roll i palliativ vård. När sjukdom ärobotlig och kurativ behandling inte längre är möjlig riktas patientens vård in i ett palliativtförhållningssätt. Begreppet palliativ vård strävar efter en helhetsvård och är en aktiv ochomfattande dygnet runt vård, oavsett huvudman för hälso- och sjukvården. Palliativ vårddefinieras och den palliativa vårdens fyra hörnstenar benämns. Den teoretiska referensramen,teamets uppbyggnad och samverkan i team diskuteras i arbetet med palliativa vårdprogram.Syftet för studien är att belysa distriktssköterskors erfarenheter av samverkan i team ipalliativa vårdprogram inom kommunal hälso- och sjukvård.Metoden utgår från en kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats.Informanter var nio distriktssköterskor inom kommunal hälso- och sjukvård.Resultatet belyser att ett teambaserat förhållningssätt inom det palliativa vårdprogrammetstärker omvårdnaden till patienten och närstående inkluderas mer. Vidare sågs attarbetstillfredsställelsen och yrkesstoltheten ökar för distriktssköterskorna som arbetar i ettpalliativt vårdprogram. En engagerad och inkluderande ledare har en betydande del församtalsklimat och rollfördelning vilket ger trygghetskänsla i teamet.Slutsatserna visar att distriktssköterskor finner en trygghet i att vårdprogrammens delargrundar sig på evidensbaserad forskning och ses gynna ett strukturerat arbetssätt. Genom attnärstående inkluderas på ett respektfullt sätt, under livets sista tid och efter dödsfallet, ges ettnaturligt tillfälle för utvärdering och reflektion över den palliativa omvårdnaden. Betydelsenav ledarens roll påvisas och ett team utan hierarkiskt synsätt skapar trygghet och arbetsglädje.Vidare framgår det att olika huvudmän tycks leda till försämrad konsensus i den palliativavården.

Introduction: Low back pain (LBP) is a common, globally occurring, and difficult to treat health issue. In Swedish primary health care, there is an issue with health care providers not using up-to-date practice when dealing with LBP. BetterBack😊 is an evidence-based model of care (MOC) providing guidelines for assessment and treatment of LBP to facilitate working with LBP for caregivers. Purpose: To investigate if patients treated by clinicians educated in the BetterBack😊 MOC in primary care leads to (a) patients having greater improvements in functional impairments and activity limitations according to physiotherapist assessment and (b) are receiving different treatment, compared to controls, compared to usual care. Method: Prospective cluster randomised trial with linear mixed model analysis was used to compare functional impairment and activity limitations based on the Clinical Reasoning and Process Evaluation tool. Chi2-test was used to analyse differences in choice of treatment between groups. Result: Analysis showed statistically significantly greater reduction in level of exercise tolerance and movement related functional impairments (0.25, 95%CI=0.04-0.46, p=0.02) and limitations of dynamic activities of daily living (0.35, 95%CI=0.17-0.69, p=0.04) in the intervention compared to control group. The intervention group was more frequently treated with behavioural medicine interventions and less with manual therapy interventions (18.4% vs. 30.1%, p&lt;0.05) and physical modalities (4.9% vs 10.8%, p&lt;0.05) compared to the control group. Conclusion: The use of the BetterBack😊 MOC can lead to better treatment outcomes, more use of behavioural medicine interventions and less use of manual therapy and physical modalities. / Introduktion: Ländryggssmärta (LBP) är ett vanligt förekommande globalt och svårbehandlat hälsoproblem. I svensk primärvård finns ett problem att vårdgivare inte följer senaste evidens vid hantering av LBP. BättreRygg😊 är ett evidensbaserat vårdprogram med riktlinjer för undersökning och behandling för att underlätta för vårdgivare att möta patienter med LBP. Syfte: Undersöka om patienter som behandlats av kliniker utbildade i BättreRygg😊 i primärvården leder till att (a) patienter, enligt utvärdering av fysioterapeut, har förbättrats mer gällande funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar samt (b) behandlas med andra interventioner, jämfört med ordinarie behandling vid tre månaders uppföljning. Metod: Prospektiv klusterrandomiserad studie med mixed model-analysjämförde funktionell och aktivitetsbaserad status genom Clinical Reasoning and Process Evaluation-verktyget. Chi2-test genomfördes för att analyseraskillnader av behandlingsval mellan grupperna. Resultat: Analysen visade att interventionsgruppen hade signifikant mer minskning av aktivitetstolerans och rörelserelaterade funktionsnedsättningar(0,25, 95%CI=0.04-0.46, p=0,02) och relaterade till dynamiska vardagsaktiviteter (0,35, 95%CI=0,17–0,69, p=0,04) jämfört med kontrollgrupp. Interventionsgruppen använde mindre sällan manuell terapi (18,4% vs. 30,1%, p &lt;0,05) samt fysiska modaliteter (4,9% vs 10,8%, p &lt;0.05). Konklusion: BättreRygg😊 kan bidra till bättre behandlingsresultat av LBP, ökat användande av beteendemedicinska åtgärder och minskat användande av manuell terapi och fysiska modaliteter.

Bakgrund och problemformulering: Att ge palliativ vård eller vård vid livets slut är en stor och viktig utmaning för all berörd vårdpersonal. Denna vårdform skiljer sig från annan vård där avsikten är att bota. Fokus ligger istället på att lindra lidande och stödja närstående. Palliativ vård har ett större helhetsperspektiv och innefattar fler olika aktörer. Som ett steg i att förbättra den palliativa vården i södra Älvsborg har ett vårdprogram för palliativ vård i livets slut införts. Syfte: Syftet är att studera vårdpersonals upplevelser av palliativ vård i en hemsjukvårdskontext efter implementering av ett vårdprogram. Metod: En intervjustudie har genomförts med vårdpersonal inom hemsjukvård och hemtjänst i en kommundel i Borås. Resultatet har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet strukturerades i tre olika teman: patientvård, personal och organisation och närståendestöd. Palliativ vård ska vara stödjande och tillgänglig för alla i behov av den. Personal ger god omvårdnad anpassad till det tillstånd patienten befinner sig i. Patienten har rätt att själv bestämma över sin vård, rätt att välja smärtlindring och om de vill bo kvar hemma eller vara på sjukhus. I de fall de inte kan medverka själva kan närstående vara deras språkrör. Det palliativa teamet upplevs som en mycket viktig resurs. Det Palliativa vårdprogrammet upplevdes som något positivt och användbart men är inte integrerat i vårdpersonalens arbetsrutiner. De efterfrågar fler skriftliga rutiner och utbildning inom området. Resultatet visar på att det blivit vanligare med uppföljning och samtal inom den palliativa vården. Förändringar har också skett i synen på att ingen ska behöva dö i ensamhet. Diskussion: Handledningens betydelse i den palliativa vården diskuteras och det glapp som syns mellan en önskan att ge god palliativ vård och möjligheten att bedriva den. Om vårdprogrammet haft betydelse för förändringar av vårdpersonals upplevelser av palliativ vård är svårt att säkert veta. Det finns behov av fler studier inom palliativ vård i en hemsjukvårdskontext för att möta det växande behovet. / <p>Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot distriktssköterska</p><p>Uppsatsnivå: D</p>