Bakgrund: Denna studie uppmärksammar det komplexa fenomenet Münchhausen by proxy (MBP). MBP innebär att en förälder hittar på eller skapar sjukdomar hos sitt barn. Barnet får genomgå medicinska undersökningar, behandlingar och provtagningar. MBP har sedan början av 2000-talet inkluderats i den definition av barnmisshandel som ska vägleda arbetet med utsatta barn i Sverige. Problemformulering: Då MBP definieras som en form av fysisk barnmisshandel i SOU 2001:72, innebär detta ett delat samhällsansvar. Hälso-och sjukvården har enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL, 2017:30) ansvar för att utreda och behandla den fysiska vården av barnet medan socialtjänsten har ansvar för att utreda barnets skydd och behov. Socialnämnden har enligt socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) ansvar för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden, Socialnämnden ska även verka för att barn och unga får det skydd och stöd som de behöver. Det delade ansvaret för MBP-utsatta barn mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst kan leda till särskilda utmaningar för praktiken, då frågan ligger i skärningspunkten mellan olika politikområden, lagar och professionella verksamhetsområden. Utifrån den begränsade mängd forskning som finns i Sverige kring MBP, får policy i form av lagstiftning, föreskrifter och allmänna råd, riktlinjer och handböcker stor betydelse för hur MBP hanteras i praktiken. Syfte: Syftet med denna studie är att med Sverige som empiriskt case undersöka hur fenomenet MBP konstrueras som problem i policy inom välfärdsområdet med inriktning på utsatta barn. Vidare är syftet med studien även att undersöka konstruktionen av MBP inom nationell och internationell forskning, för att se hur nationell policy förhåller sig till forskningsläget.  Metod och teori: I denna litteraturstudie med abduktiv ansats granskades internationell och nationell forskning, offentliga dokument från statliga myndigheter, statliga offentliga utredningar och riktlinjer för det sociala arbetet och hälso-och sjukvården i Sverige. Dessa har analyserats med utgångspunkt i teori om konstruktionen av sociala problem. Resultat: MBP har konstruerats som problem i olika stor omfattning inom forskning, hälso- och sjukvård samt socialt arbete. De riktlinjer och handböcker som idag finns för socialtjänstens arbete med barnavårdsutredningar är få men omfattande, dock finns inga riktlinjer som beskriver arbetet med MBP. I befintlig svensk lagstiftning går det inte att finna lagrum som uttryckligen nämner MBP. För hälso- och sjukvården i Sverige finns nationella riktlinjer och regionala vårdprogram för arbetet med barn som far illa, som berör MBP. Det finns lagstadgat ansvar för socialt arbete och hälso- och sjukvården vid barn som far illa (SoL och HSL), de två olika verksamhetsfälten har olika arbetssätt vilket gör att det gemensamma arbetet vid barnavårdsutredningar ibland kan bli problematiskt. Diskussion och slutsats: MBP har sedan början av 2000-talet upptäckts och definierats som en form av fysisk barnmisshandel i Sverige. Ansvariga verksamhetsfält och riktlinjer har formulerats kring MBP, dock främst inom hälso- och sjukvården. Eftersom det sociala arbetet inte har några riktlinjer eller förövarbeskrivningar om MBP finns inget organisatoriskt stöd för att socialarbetare ska kunna uppmärksamma fall av MBP. I studien har vi gjort ett försök till att synliggöra konstruktionen av MBP i svensk kontext idag som har resulterat i att vi sett ett tomrum och utvecklingsmöjligheter för det sociala arbetets riktlinjer gällande hur MBP idag konstrueras i dessa. / Background: This study addresses the complex phenomenon of Münchhausen by proxy (MBP). MBP means that a parent finds or creates illnesses with his or her child. The child is allowed to undergo medical examinations, treatments and sampling. MBP has been included in the definition of child abuse since the beginning of the 2000s, a definition which is supposed to guide the work with vulnerable children in Sweden. Problem area: As MBP is defined as a form of physical child abuse in SOU 2001:72, this means shared social responsibility among societal actors. Health care is according to the Health Care Act (HSL, 2017:30) responsible for investigating and treating the physical care of the child, while the social services is responsible for investigating the child's protection and needs. According to the Social Services Act (SoL, 2001:453), the Social Services Board is responsible for securing safe and good conditions for children and young people. The Social Services Board shall also ensure that children and young people receive the protection and support they need. The fact that the health care system and the child welfare system share the responsibility for working with MBP can lead to challenges for practice, as the issue is located at the interface between different policy areas and professional fields of practice. As there is very limited research on MBP in Sweden, policy will play an important role in everyday practice regarding MBP. Aim: The aim of this study was to explore how the phenomenon of MBP is constructed in Swedish welfare policy, specifically in relation to social services and health care. Furthermore, the aim of the study was to investigate the construction of MBP in national and international research, to see how national policy relates to the research situation. Method and theory: A literature study with an abductive approach was carried out, examining national and international research, public documents from government agencies and authorities, Swedish public inquiries and guidelines for social work and health care in Sweden. The analysis is based upon the theory of the construction of social problems. Findings: MBP has been constructed as a problem in research, healthcare and social work in different extent. The guidelines and manuals that exist today for the social services work on child protection are few but extensive, although none of them mentions MBP. In existing Swedish legislation, there is no law available that explicitly mentions MBP, while there are various proposals for legislative changes that mentions MBP. For health care in Sweden there are national guidelines and regional care programs for the work of child abuse, that mentions MBP. There is statutory responsibility for the social work and health care to cooperate in the case of children at risk (SoL and HSL). The two different parts of the welfare system have different working methods, which means that the joint work in child welfare investigations can sometimes be problematic. Discussion and conclusion: Since the late 2000s, MBP has been discovered as a social problem in Sweden, defined as a form of physical child abuse, and fields of responsibility and guidelines have been developed, primarily within health care. Since social work has no guidelines about MBP, there is no organizational support for social workers to pay attention to cases of MBP. In the study we have made an effort to visualize the construction of MBP in Swedish context today, which has resulted in the founding of a gap and development opportunities for the social work guidelines on how MBP is being constructed today.

Bakgrund: Beroendeproblematik är utbrett i samhället, och orsakar mycket ohälsa och lidande. Synen på personer med beroendeproblematik är skiftande. Skalan går från att se beroende som en sjukdom, till att se de drabbade som moraliskt bristfälliga personer som har sig själva att skylla. Vården styrs via riktlinjer och policydokument. Vilken människosyn som uttrycks i dokument som vårdprogram inom beroendevård är sällan problematiserad. Det finns risk för att omvårdnaden kan påverkas beroende på hur synen på personer med beroendeproblematik signaleras från regional nivå. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur personer med beroendeproblematik framställs i regionala vårdprogram inom beroendevård. Metod: En kritisk diskursanalys utfördes på regionala vårdprogram inom beroendevård. Resultat: Flera diskurser framträdde i materialet, dessa rörde bland annat kriminalitet, utanförskap, kontroll, motivation, samt omvårdnad. Frekvent förekommande nyckelord identifierades och problematiserades. Slutsats: Regionala vårdprogram är inte undantagna tendensen att stigmatisera denna patientgrupp. Ett omvårdnadsperspektiv saknas ofta i dokumenten. Inte sällan uttrycks att personerna får rätta sig i ledet och försöka bevisa sin skötsamhet. Undantag finns, och de behöver bli fler för att detta synsätt ska kunna utmanas. / Background: Substance dependence is widespread in society and causes considerable suffering and ill health. Attitudes towards persons with substance use disorder (SUD) are diverse, and range from the concept of addiction as a disease to the view that persons with SUD are morally lacking and only have themselves to blame. Health services are governed by guidelines and policy documents. The views expressed in documents such as care programs within addiction medicine, are seldom assessed. Nursing is at risk of being affected, depending on how attitudes towards persons with SUD are communicated from a county council. Aim: The aim of this study was to examine how persons with substance use disorder are depicted in regional care programs within addiction health care. Method: A critical discourse analysis was applied to regional care programs in addiction health care. Results: Several discourses were identified, regarding criminality, marginalisation, control, motivation, and nursing. Frequently used keywords were identified and problematised. Conclusions: Regional care programs are not exempt from the tendency to stigmatise persons with SUD. A nursing perspective is often missing from these documents. Persons with SUD have to toe the line and try to prove that they are well-behaved. There are exceptions to these representations, and more exceptions are needed to challenge the prevailing perspective.

Våld i nära relationer (VNR) är ett utbrett samhällsproblem som kan få förödande konsekvenser, både för den utsatta individen och för samhället i stort. Många som utsätts för VNR är tveksamma till att söka hjälp och upprätta en polisanmälan. Hälso- och sjukvården besöks vid olika typer av problem och vårdcentraler kan vara en av de få instanser individer utsatta för VNR söker sig till. Syftet med studien är att undersöka personal på vårdcentralers möjligheter och förutsättningar att identifiera och hantera VNR genom sin yrkesroll utifrån kunskap om Region Skånes vårdprogram mot VNR med förhoppningen att styrka vårdcentralers brottspreventiva arbete mot VNR. Intervjuer har genomförts med personal på vårdcentral och resultatet visade att kännedom och användning av Region Skånes vårdprogram mot VNR varierade mellan studiens informanter. Många informanter kände till att ett vårdprogram mot VNR existerar men hade endast lite kunskap om innehållet. Gemensamt för alla informanter var dock att vårdprogrammet ofta inte användes som ett stöd i arbetet. Det fanns möjligheter till identifiering och hantering av VNR på vårdcentraler då frågan om utsatthet ofta ansågs lätt att ställa, men det var svårt för informanter att avgöra vem som skulle tillfrågas. Informanter kände sig även osäkra gällande hanteringen av identifierad VNR. Det uppgavs dock finnas goda möjligheter för detta arbete men hinder sågs i form av tidsbrist, otillräcklig kunskap om VNR, otillräckliga riktlinjer för hanteringen av VNR och osäkerhet kring dokumentation av VNR. Informanter menade att de ser arbetet med VNR som en del av deras ansvar men inte uttalat tänkt på vårdcentraler som en del av samhällets brottsprevention. / Violence in close relationships (VCR) is a widespread societal problem that may have devastating consequences for the victim and the society. Many victims of VCR are hesitant to seek help. The Swedish healthcare system is widely visited by the public and primary health centers (PHC) can be one of the few places victims of VCR visit. The aim of the study was to examine the possibilities and barriers medical professionals working in PHC have to be able to identify and manage VCR with the basis in the knowledge of Region Skåne’s care program against VCR. The results showed that many informants know that the care program exists but have little knowledge of the contents and rarely use the program. There were possibilities to identify and manage VCR in PHC as the question regarding patient’s victimization is seen as easy to ask but it was difficult to determine who should be asked. Informants felt insecure regarding the management of VCR and barriers were identified in the form of lack of time, inadequate knowledge about VCR, inadequate guidelines for the management of VCR and uncertainty regarding the documentation of VCR. The informants saw identification and management of VCR as part of their responsibility, however they did not outspokenly think about PHC as part of society’s crime prevention.