Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2006. / Härtill 3 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2009. / Härtill 4 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2001. / Härtill 4 uppsatser.

Bakgrund: Migrän är en av de vanligaste huvudvärksformerna och drabbar 11–12% av den vuxna befolkningen. Det finns flera olika utlösande faktorer bland annat stress, hunger och sömnbrist. Vid ett migränanfall är smärtan unilateral, pulserande och förvärras vanligen vid fysisk ansträngning. Ofta upplever den drabbade även icke-smärtrelaterande symtom, så som illamående, kräkning samt ljud- och ljuskänslighet. Migrän diagnostiseras med hjälp av kriteriesystemet International Classification of Headache Disorders (ICHD) utefter den drabbades symtom. Det finns sex underkategorier av migrän, där kronisk migrän är en av dessa och innebär huvudvärk i minst 15 dagar per månad där minst åtta av dagarna är migrän. Episodisk migrän klassificeras inte enligt ICHD, utan definieras i flera studier som huvudvärk i färre än 15 dagar per månad. Patofysiologin vid migrän är fortfarande inte helt klarlagd, men teorier föreslår att migrän orsakas av kortikal depressionsspridning (CSD) som sprider sig över hjärnbarken, den så kallade aurafasen. Aurafasen orsakar synförändringar hos den drabbade och ibland även sensoriska symtom. När CSD sprider sig över nervvävnader i hjärnan kommer det trigeminovaskulära systemet aktiveras, vilket leder till frisättning av bland annat kalcitonin gen-relaterad peptid (CGRP). CGRP når meningeala och intrakraniella artärer och binder till kalcitonin gen-relaterad peptidreceptor (CGRP-receptor) och orsakar vasodilatation. Dessutom binder CGRP till CGRP-receptorer på centrala neuron vilket leder till sensitisering av smärtreceptorer. Denna kaskad av händelser tros vara orsaken till migränsmärta. Migrän förekommer även utan att aurafasen fås och forskare tro att det sker ett CSD-liknande fenomen även här. Dessa teorier om att CGRP har en central roll i utvecklandet av migrän har gjort att läkemedel riktade mot CGRP eller CGRP-receptorn börjat utvecklas exempel monoklonala antikroppar. Idag finns de tre monoklonala antikroppar riktade mot CGRP (exempel fremanezumab) och en mot CGRP-receptorn (erenumab). Fremanezumab binder specifikt till CGRP och förhindrar peptiden från att binda till sin receptor, medan erenumab binder direkt till receptorn och förhindrar att peptiden kan binda in. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att jämföra effekten av fremanezumab och erenumab mot placebo hos patienter med kronisk eller episodisk migrän. Dessutom studerades läkemedlens biverkningar. Metod: En litteraturstudie utfördes där sju artiklar, hämtade från databasen PubMed, granskades. Resultat: Tre studier granskade fremanezumab och alla doser (225 mg och 675 mg) av läkemedlet minskade antalet migrändagar per månad signifikant jämfört med placebo. Fyra studier granskade erenumab och doserna 70–140 mg minskade signifikant antalet migrändagar per månad jämfört med placebo. Biverkningarna var liknande mellan läkemedelsgrupperna och placebo, där injektionssmärta var vanligast förekommande. Slutsats: Behandling med fremanezumab i doserna 225–675 mg månadsvis eller kvartalsvis och erenumab i doserna 70–140 mg månadsvis minskade signifikant antalet migrändagar per månad jämfört med placebo. Biverkningarna var få, men studier med längre behandlingstid är nödvändiga för att utvärdera säkerheten och toleransen av läkemedlen under ett längre perspektiv.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2007. / Härtill 3 uppsatser.

No description available.

Alzheimers sjukdom, AD, är en progressiv neurodegenerativ sjukdom som orsakas av amyloida-beta plack (Ab) och nervtrådsnystan bestående av proteinet tau. Karakteristiskt för AD är förlusten av kolinerga nervceller i hippocampus och frontala cortex, som orsakar en försämring av korttidsminne och nedsatt kognitiv förmåga. Konventionella behandlingar med acetylkolinesterashämmare och NMDA-receptorantagonister har inte visat tillräcklig kognitiv effekt och behovet av behandling är stort. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka kognitiv effekt och säkerhet av behandling med monoklonala antikroppar vid Alzheimers sjukdom. Antikropparna som studerades var bapineuzumab, solanezumab, gantenerumab, crenezumab och ponezumab, riktade mot epitoper på Ab, och BAN2401, riktad mot protofibriller. Samtliga antikroppar var av typen humaniserad eller human tillhörande G-klassen och undersöktes i fas II-III, randomiserade, dubbelblinda och placebokontrollerade studier på patienter med mild till måttlig AD. Undantaget är gantenerumab som studerades på patienter med prodromal AD. Studier av antikropparna i transgena möss har visat förändring av Ab och en viss effekt på minne, därav togs studierna vidare. Primära utfallsvariabler var Alzheimer’s Disease Assessment Scale- Cognitive Subscale (ADAS-Cog), Disability Assessment For Dementia (DAD), The Clinical Dementia Rating – Sum of Boxes (CDR-SB) och Mini Mental State Examination (MMSE). Resultat för bapineuzumab, gantenerumab, crenezumab och ponezumab visade ingen signifikant kognitiv effekt mellan studiestart och studieslut jämfört med placebo. För solanezumab observerades en statistiskt signifikant skillnad i ADAS-Cog (p = 0,04) och MMSE (p = 0,01) jämfört med placebo, dock var skillnaderna små. ADAS-Cog, -1,6 poäng med 95% konfidensintervall -3,1 till 0,1. MMSE, 0,8 poäng med 95 % konfidensintervall 0,2 till 1,4. För BAN2401 påvisades signifikant kognitiv effekt och den har tagits vidare för en fas III-studie. Samtliga antikroppar ansågs vara säkra för patienterna med avsikt på biverkningar, dock var risken för amyloid-related imaging abnormalities (ARIA) hög vid behandling med bapineuzumab och gantenerumab. Ett läkemedel mot denna förödande folkhälsosjukdom skulle innebära ett revolutionerande framsteg för människan, sjukvården och samhället. / Alzheimer’s disease, AD, is a progressive neurodegenerative disease caused by amyloid-beta plaques (Ab) and neurofibrillary tangles composed of tau. Characteristic of AD is a loss of cholinergic neurons located in hippocampus and frontal cortex, which results in impaired short-term-memory and cognitive function. The conventional therapies, acetyl-choline-esterase-inhibitors and NMDA-receptor-antagonists, have insufficient effects and the need for a new therapy is huge. The aim of this literature study was to examinee cognitive effect and safety of therapy with monoclonal antibodies against AD. The analysed antibodies were bapineuzumab, solanezumab, gantenerumab, crenezumab and ponezumab, which are directed against epitopes of Ab, and BAN2401, which is directed against protofibrils. All antibodies were humanized or human of G-class and were examined in phase II – III, randomized, double-blind and placebo-controlled studies in patients with mild to moderate AD. The exception is gantenerumab which was studied in patients with prodromal AD. Previous studies of the antibodies in transgenic mice have shown a change in Ab and some effect on memory, hence the studies were taken to humans.  Primary endpoints were Alzheimer’s Disease Assessment Scale- Cognitive Subscale (ADAS-Cog), Disability Assessment For Dementia (DAD), The Clinical Dementia Rating – Sum of Boxes (CDR-SB) and Mini Mental State Examination (MMSE). Results for bapineuzumab, gantenerumab, crenezumab and ponezumab showed no significant cognitive effect between the start and the end of the studies, compared to placebo. There was a statistically significant difference in ADAS-Cog (p = 0,04) and MMSE (p = 0,01) between solanezumab and placebo, though the differences were small. ADAS-Cog, -1,6 points, with 95% confidence interval of -3,1 to 0,1. MMSE, 0,8 points, with 95% confidence interval of 0,2 to 1,4. BAN2401, with protofibrils as drug target, was the only antibody in which a significant cognitive effect was demonstrated. The study has been taken further to phase III. All antibodies were considered safe for patients with the intentions of adverse effects. However, the risk for amyloid-related imaging abnormalities (ARIA) was high in treatment with bapineuzumab and gantenerumab. A drug against this devastating public health disease would mean a revolutionary advance for humans, health care and the society.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2006. / Härtill 3 uppsatser.

No description available.

Sammanfattning Introduktion: Hepatit C är en inflammation av levern orsakad av hepatit C-viruset. Runt 71 miljoner människor världen över är drabbade av den kroniska formen. Effektiva läkemedel finns för att bota sjukdomen, men dessa är dyra och således behövs ett vaccin. Problemet med viruset är den stora variationen av genotyper och subtyper, vilket försvårar vaccinutvecklingen eftersom vaccinet framför allt kommer vara effektivt för en viss grupp smittade. En rad prekliniska studier har gjorts på olika djurslag, där fokus oftast ligger på att generera både antikroppar och att framkalla effektiva T-celler. Tyvärr har dock ingen större framgång gällande vaccinutvecklingen setts till ännu.  Syfte: Litteraturstudiens syfte gick ut på att analysera olika hepatit C-vacciners effekter med avsikten att försöka få en insikt i hur dessa kommer att tillverkas i framtiden för att de ska ge en fullgod effekt hos människor och förhindra smittspridning.   Material och metod: Databasen PubMed användes för att hitta fem olika vetenskapliga artiklar att analysera. Sökorden som användes för att hitta samtliga av dessa studier var ”vaccines hepatitis c”. Endast prekliniska studier valdes ut för analys.  Resultat: Över lag sågs kraftiga responser från immunförsvarets sida till följd av stimulering med olika typer av vacciner. Responserna förmedlades av antikroppar samt cytotoxiska T-celler och T-hjälparceller, ofta genom en produktion av interferon gamma respektive tumörnekrosfaktor alfa. I processen skapades även minnesceller som snabbt kunde reagera vid återexponering av samma antigen.   Slutsats: Fler prekliniska experiment kommer att behöva genomföras innan vaccinen kan ta sig vidare till klinisk fas. Exakt när i framtiden ett vaccin kommer hittas, och om det kommer hittas, är svårt att förutspå. Under tiden finns antivirala läkemedel att tillgå i brist på en mer effektiv lösning. / ABSTRACT Background: Hepatitis C is an inflammation of the liver caused by the hepatitis C virus. Around 71 million people worldwide are affected by the chronic form of the infection. Effective drugs are available to cure the disease, but these are expensive and thus a vaccine is needed. The problem with the virus is the wide variety of genotypes and subtypes, which complicates vaccine development since the vaccine will be especially effective for a particular group of infected individuals. A number of preclinical studies have been conducted on different animal species, where the focus is usually on generating both antibodies and producing efficient T lymphocytes. Unfortunately, no major success regarding vaccine development has yet been seen.  Aim: The purpose of this literature study was to analyze the effects of various hepatitis C vaccines with the intention of trying to gain an insight into how these will be manufactured in the future in order to generate an adequate effect in humans and prevent the spread of infection. Materials and methods: The database PubMed was used to find five different scientific articles to analyze. The keywords used to find each of these studies were "vaccines hepatitis c". Only preclinical studies were selected for evaluation. Results: Overall, strong responses were seen from the immune system as a result of stimulation with different types of vaccines. Responses were mediated by antibodies as well as cytotoxic T cells and T helper cells, often through the production of interferon gamma and tumor necrosis factor alpha. In the process, memory cells were also generated that could react rapidly upon re-exposure of the same antigen. Conclusion: More preclinical experiments will need to be carried out before the vaccines can move forward to clinical trials. Exactly when in the future a vaccine will be found, and if it will be found, is difficult to predict. Meanwhile, antiviral drugs are available in the absence of a more effective solution.