I den här uppsatsen undersöks den vuxna icke-läsarens plats i det kulturpolitiska arbetet rörande litteraturförmedling och läsfrämjande under åren 2011-2021. Läsforskningen och kulturpolitikens arbete med litteratur och läsning fokuserar idag till stora delar på gruppen barn och unga. För att bredda perspektiven på området riktas här därför fokus om mot en vuxen målgrupp, särskilt den grupp av vuxna som av olika skäl idag inte är aktiva läsare. För undersökningen har ett ramverk plockats ihop av verktyg från litteraturdidaktiken utanför skolforskningen, axiologin och litteratursociologin. Detta gör att uppsatsen angränsar till samtliga dessa forskningsområden. I uppsatsen undersöks dokument från de tidiga leden av de kulturpolitiska lagstiftningskedjorna. Dokumenten kommer ifrån Litteraturutredningen, arbetet med den nya bibliotekslagen samt Läsdelegationens arbete. Inledningsvis undersöks vilka värden man i dokumenten tillskriver litteratur och -läsning. Till exempel undersöks detta utifrån vilka argument för läsning som lyfts fram, samt hur man motiverar att kulturpolitiskt ägna sig åt befolkningens läsvanor med hänvisning till de värden litteraturen anses bidra med. Vidare undersöks vilka idéer och insatser för läsfrämjande arbete som beskrivs, med fokus på vuxna icke-läsare. Detta följs av en undersökning av vilka samhällsarenor och politiska områden som lyfts fram som relevanta för det litteraturförmedlande arbetet, vilket till delar hänger samman med det läsfärmjande arbetet. Sammanfattningsvis konstateras att den vuxna icke-läsaren till stor del saknas i det undersökta materialet. Huvudsakligen lyfts den vuxna fram som en viktig läsande förebild för barn och unga. Utifrån resultatet av undersökningen diskuteras i avslutningen avsaknaden av perspektiv på lässituationen och en tydligare bro mellan forskarsamhället och kulturpolitiken på detta område.