<p>Enligt WHO (1998) är urininkontinens "en växande folkhälsosjukdom". En anledning kan</p><p>vara den ökande vikten på nyfödda barn. Med anledning av detta är syftet med denna uppsats</p><p>att försöka påvisa positiva resultat på den inre stabiliserande bäckenbotten muskulaturen hos</p><p>förstföderskor, med ett enkelt träningsprogram och betydelsen av närvaron av en personlig</p><p>tränare.</p><p>I träningsprogrammet ingick olika typer och metoder av så kallade knip övningar. Man</p><p>använde sig av en testgrupp och en kontrollgrupp. Testgruppen hade en egen personlig tränare</p><p>och träffades på bestämda tider två gånger i veckan. Kontrollgruppen fick endast en</p><p>informations dag och träningsprogrammet som de skulle följa själva hemma.</p><p>Resultaten utvärderades efter 8 veckor med en intervju, samma intervju som användes i</p><p>början av studien för att få en mätmetod som kunde fungera.</p><p>Interventionen hade ett positivt utfall där den visade betydligt bättre resultat i knipförmågan</p><p>när kvinnorna hade haft sin egen personliga tränare, framförallt över tid.</p>

Enligt WHO (1998) är urininkontinens "en växande folkhälsosjukdom". En anledning kan vara den ökande vikten på nyfödda barn. Med anledning av detta är syftet med denna uppsats att försöka påvisa positiva resultat på den inre stabiliserande bäckenbotten muskulaturen hos förstföderskor, med ett enkelt träningsprogram och betydelsen av närvaron av en personlig tränare. I träningsprogrammet ingick olika typer och metoder av så kallade knip övningar. Man använde sig av en testgrupp och en kontrollgrupp. Testgruppen hade en egen personlig tränare och träffades på bestämda tider två gånger i veckan. Kontrollgruppen fick endast en informations dag och träningsprogrammet som de skulle följa själva hemma. Resultaten utvärderades efter 8 veckor med en intervju, samma intervju som användes i början av studien för att få en mätmetod som kunde fungera. Interventionen hade ett positivt utfall där den visade betydligt bättre resultat i knipförmågan när kvinnorna hade haft sin egen personliga tränare, framförallt över tid.

Introduktion: Ländryggssmärta (eng: Low back pain, LBP) utan specifik orsak är vanligt förekommande över hela världen. Personer med LBP uppvisar ofta ett obalanserat muskelengagemang med nedsatt aktivering av lokal musklatur i bålregionen. Levatorplattan (LP) är en lokal muskulatur med många funktioner, däribland upprätthållande av bålstabilitet. LP tillhör samma lokala och funktionella muskelgrupp som diafragman, transversus abdominis och multifidus som arbetar i muskelsynergier för att upprätthålla bålstabilitet. Segmentell stabilitetsträning och bålmuskelaktivering är behandlingsmetoder som används vid LBP. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka vilket vetenskapligt stöd träning av levatorplattan har avseende effekt på smärta och funktion vid LBP. Metod: Litteratursökningen gjordes i Pubmed, CINHAL, AMED, Physiotheraphy Evidense Database (PEDro), MEDLINE, Scopus och Web of Sience. Sammanställning av resultat gjordes efter smärta och funktion. Resultat: Sju studier visade signifikanta resultat där träning av LP minskade smärta, fem studier visade signifikant förbättring av funktion vid LBP. Konklusion: Denna litteraturöversikt indikerar att träning av levatorplattan kan minska smärta, samt öka självskattad funktion hos patienter med LBP. Som behandlingsmetod skulle interventionen kunna anses användbar kliniskt, ur ett fysioterapeutiskt perspektiv. Fler studier inom området behövs.

Bakgrund: Det föds mellan 115 000 - 120 000 barn i Sverige varje år, där de flesta förlossningar är vaginala och slutar i någon form av bristning. Bristningarna delas in i fyra grader beroende på deras omfattning. Där grad ett och två innefattar vagina och perineum medan en grad tre och fyra ruptur innefattar sfinktermuskulaturen. Studier har visar att upp till 57% av de kvinnor som råkat ut för en sfinkterruptur lider av någon form av inkontinensproblematik tio år efter skadan. Samtidigt som vissa kvinnor först får problem några år efter att skadan inträffat. Uppföljning efter skada av dessa patienter sker antingen av specialistläkare, barnmorska eller av fysioterapeut. Syfte: Att göra en sammanställning av vilka sjukhus i norra Sverige som har en fysioterapeut inkopplad vid en obstetrik analsfinkterruptur som uppstått i samband med en vaginal förlossning. Metod: En enkät skapades online med fyra frågor om fysioterapeutisk uppföljning och kompetens gällande kvinnor som råkat ut för en sfinkterruptur. Enkäten skickades ut i två omgångar till nio sjukhus i norra Sverige tillsammans med ett informationsbrev. De sjukhusen/lasaretten som inte svarade på enkäten togs kontakt med på telefon för att ställa frågorna. Resultat: Elva procent av sjukhusen i norra Sverige erbjuder individuell information på vårdavdelning, tjugofem procent erbjuder hjälp vid behov, tjugotvå procent har kompetens inom vaginal palpation. Jämfört med en kartläggning gjord i södra Sverige där det låg mellan 80-90%. Konklusion: Den fysioterapeutiska uppföljningen och kompetensen kring dessa kvinnor skiljer sig i norra och södra Sverige.