This essay examines the grotesque in Samuel Becketts wellknown play Waiting for Godot. The play is primarily seen as an icon of absurdism, and it is such not appropriate to examine the play as if it belongs to the litterary genre of grotesque. The primary purpose of absurdism is to reveal the pointless- and emptiness of existence. In order to illustrate these points absurdism will often make use of the common characteristics of the grotesque. With this in mind I present, within this essay, an eximination of whether Samuel Becket makes use of these characteristics to assist his portayal of emptiness in Waiting for Godot. A prior understanding of absurdism is required and i have as such primarly used Martin Esslins famous studies. The studies of the grotesque are mainly represented by two theorists. Michail Bachtin's theory is based around the medieval carnival culture, whose archetype was the duality of the body expressed through the pregnant death. Bachtin seeks to highlight the grotesques close connection with laughter as a relief and covers it's use during the middle ages and the renneissance. Wolfgang Kayser studies the term as it is used during the romanticism and modernism. Kayser describes the grotesque as "cold" and alienating. He describes the word as an ”estranged world”. The analysis relies mostly on Bachtin's theories and examines the play from the viewpoint of the picture of the grotesque body, sense of time, the logic of the upside down world and the connection to the carnivals culture of laughter but also examines if Kayser's theories of the ”estranged world” are compatible. Finally, I reach the conclusion that even though Bachtins theory treats the grotesque in a time long before Beckett's, a reading of Waiting for Godot from the perspective of the carnival culture is interesting.  The laughter and the open, grotesque body, plays as expected a large role in the handling of the emptiness, the cyclic sense of time is found in the play and never ceases to repeat, the upside down world's logic and it's abolition of hierarchies is significant and the world in the play seems alien to itself.

I denna uppsats undersöks hur de sex professionella idrottsutövarna, Nicklas Bäckström, Alexandr Legkov, Abeba Aregawi, Marija Sjarapova, Nicklas Axelsson och Justin Gatlin framställs i två av Sveriges största morgon- respektive kvällstidningar: Dagens Nyheter och Aftonbladet. Detta efter att de alla sex idrottsutövarna, blivit avslöjade som fuskare och gett ett positivt resultat under en eller flera dopingkontroller. Observerade skillnader och likheter i rapporteringen av de idrottsutövande har analyseras utifrån två relevanta teorier om objektivitet och nationalism: Westerståhls objektivitetsmodell och Billigs teori gällande nationalism. De i studien utvalda texterna har granskats huruvida de utmålar värderingar om ”Vi” och ”dom andra”. Texterna har analyserat med komparativ kvalitativ textanalys med utgångspunkt i de tre frågeställningarna, Hur stor plats i medierna får de individuella fallen? Är det någon skillnad i hur utövarna och deras dopingfall framställs i två av Sveriges största tidningsmedier och om så är fallet, vilka är de? Dessutom undersöks huruvida nationaliteten på utövarna påverkar hur de återges i svenska medier.   I analysen ingår 65 artiklar där resultaten visar klart och tydligt att vissa idrottsutövare fick en mer harmlös behandling där de nästintill sågs som offer medan andra fick utstå hård kritik där också högre grad av negativt värdeladdade ord tenderade att förekomma. Utrymmet de individuella idrottsutövarna fick i de två utvalda tidningarna, Dagens Nyheter och Aftonbladet tenderade att skifta rejält. Nationalitet och etnicitet spelade stor roll när journalisterna rapporterade om dopingfallen. Tydligt var att journalisterna strävade, eller omedvetet stod för ett skapande av ”Vi” och ”dom andra”, där ett återkommande tema var att Ryssland utmålades som fienden medan vi svenskar minsann aldrig fuskar. Analysen visar att Dagens Nyheter och Aftonbladet tenderar att växla i sin attityd när de rapporterar om händelserna kring de sex dopingfallen. I den svenska ishockeyspelaren Nicklas Bäckströms fall var det tydligt att de två tidningarna snarare ventilerade starka åsikter istället för att rapportera om händelseförloppet vilket journalisterna gjorde tydligare i de övriga fem dopingfallen.

En förutsägbar centralbank är en viktig del i teorin för ett väl fungerande inflationsmål med stabil prisstegringstakt på önskvärd nivå. Förutsägbarheten ämnar att styra marknadsagenternas förväntningar i linje med målet sådant att löner och priser sätts efter detta. Eftersom en högre förutsägbarhet delvis är synonymt med hur en centralbank inkorporerar systematik vad gäller förhållningssätt till förändringar i marknadsfaktorer torde därför också den förda räntepolitiken vara möjlig att till viss grad beskriva med en reaktionsfunktion. I den här studien testas de tre riksbankscheferna, Urban Bäckström, Lars Heikensten och Stefan Ingves förda räntepolitik mot ett antal variabler relevanta mot den teoretiska bakgrunden. Resultaten visar hur räntepolitiken förefaller ha blivit mer systematisk efter Urban Bäckströms tid som riksbankschef och hur systematiken verkar förändrats under Stefan Ingves tid. Riksbanken frångick marknadsförväntningar under finanskrisens ned- och uppgång och grundade beslut efter deras egen data i större utsträckning. Från 2014 förefaller Riksbanken tvärtom föra en politik i linje med marknadens förväntningar. Sammanfattningsvis kan Riksbanken idag beskrivas som mer ödmjuk om sin egen förmåga och hur denna för en politik därefter. Studien ger en inblick i vad som föranlett en förändrad reaktionsfunktion, och således också Riksbankens resonemang till en viss grad.