Bakgrund: Styrkeökande och stabiliserande träning för bålen, ofta definierat som träning för att förbättra bål och höftkontroll, är en integrerad del av atletisk utveckling. Mycket forskning är genomförd angående bålträningens effekt på balans hos patienter i rehabiliterande syfte, men lite är känt om bålträningens effekt på balans hos atleter. Syfte: Denna litteraturstudie fokuserade på identifiering av relationen mellan bålträning och balans hos atleter. Metod: En systematisk sökning användes för att hitta alla artiklar relaterade till balans och bålstabiliserande träning som identifierades med hjälp av databaserna PubMed och CINAHL (2008 - november 2018). En artikel av Reed et al. användes som inspiration för sökstrategi och sökord. Meshtermer användes för att välja sökord. Urval: Ett systematiskt tillvägagångssätt användes för att utvärdera ett sökresultat på 448 artiklar. Tio artiklar uppfyllde inklusions- och exklusionskriterierna för granskning efter att hela artikeln hade lästs igenom. Kvalitetsbedömning: Studier utvärderades med hjälp av PEDro-skalan. Resultat: Tio artiklar inkluderades i denna litteraturstudie. Av dessa visade nio artiklar statistiskt signifikanta post-test resultat på balans efter en träningsperiod fokuserad på ökad stabilitet och styrka i bålen. Konklusion: Styrkeökande och stabiliserande träning för bålen visar sig ha positiv effekt på balans hos atleter.

Introduktion/bakgrund: Balans är en kombination av motoriska och sensoriska system som alla måste fungera väl för att människan ska klara av även enkla uppgifter, det går att mäta både genom dynamiska rörelser och statiska positioner på kraftplattor. I de motoriska systemen ingår muskler och denna studie fokuserar främst på bålens muskulatur som alltid måste arbeta för att motverka fall vid både frivilliga och ofrivilliga tyngdförflyttningar. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka ifall en ökning i bålstyrka leder till ökad balansförmåga hos friska individer samt vilken träningsform som ökar bålstyrkan mer av statisk eller dynamisk. Metod: Studien hade en prospektiv experimentell design i form av en randomiserad kontrollerad studie där deltagarna (n=12) har delats in i tre grupper. En grupp fick träna dynamisk bålmuskulaturträning i form utav knäböj, en grupp fick träna statisk bålstyrka i en form av plankträning och en kontrollgrupp som inte tränade något alls. Interventionen pågick i 4 veckor där den dynamiska grupper fick träna knäböj två gånger i veckan med 3 set om 8RM och den statiska fick träna en plankvariant på 1 minut gånger 3. Båda grupperna höjde sin progression efter halva tiden. Tester på balans och bålstyrka utfördes före och efter interventionstiden. Resultat: Den dynamiska gruppen visade på majoriteten sämre resultat på balans medan den statiska visade en majoritet på förbättringar. Alla grupper visade dock på förbättringar i bålstyrka. Den dynamiska gruppen hade den största förbättringen på bålstyrka. Inga statistisk signifikanta resultat kunde visas. Konklusion: Denna studie visar på att statisk bålmuskulaturträning kan gynna balansen och att dynamisk träning i form utav knäböj kan stärka bålmuskulaturen. Däremot så saknas det statistik signifikans i denna studie på grund av litet urval samt kort interventionstid. Vidare studier behövs med större urval och längre tid för att påvisa effekterna av statisk och dynamisk bålmuskulaturträning gällande balans.

Bakgrund: Knäböj är en av de mest vanligt förekommande övningarna vid träning av nedre extremitet och används både som vardagsträning, i rehabiliteringssyfte och inom styrkesporter. Två vanliga varianter av knäböj är knäböj, med skivstången bakom huvudet vilande på trapeziusmuskulaturen, och frontböj, med skivstången på framsidan på kroppen vilandes under clavikeln och på främre delen av axeln. EMG-mätningar visar på skillnad i muskelaktivering mellan de olika övningarna och även hur bålmuslukaturen aktiveras och påverkas av träning med respektive övning. För att utföra en knäböj krävs det att kroppens motoriska och posturala funktioner är intakt. Studier visar på att stärkande övningar för nedre extremitet har en positiv effekt på balans. Syfte: Syftet med denna pilotstudie var att undersöka hur styrketräning med knäböj och frontböj påverkar isometrisk styrka i bålmuskulaturen, respektive effekter på posturalt svaj. Metod: Studien hade en kvantitativ experimentell design i form av randomiserad kontrollerad studie där deltagarna (n=10) har delats upp i två grupper, där den ena gruppen har fått träna knäböj, och den andra gruppen har tränat frontböj. Träningen skulle utföras två gånger i veckan under fyra veckor med sin respektive övning. Varje träningspass bestod av 4 set med 8 repetitioner med en belastning på 60% av deras 1 repetition maximum. Deltagarna bestod av sex män och fyra kvinnor, med en medelålder på 26 år (SD±4). Tester på balans och bålstyrka utfördes före och efter interventionstiden. Resultat: Båda grupperna förbättrade sina resultat gällande isometrisk bålstyrka, där gruppen som utfört knäböj fick störst förbättring. Förändringarna i stillastående balans var marginella hos båda grupperna. Konklusion: Knäböj och frontböj kan vara ett sätt att förbättra isometrisk bålstyrka. Som enskild balansövning kunde det inte ses någon märkbar förbättring hos unga aktiva individer. Vidare behövs fler studier med större urval för att kunna avgöra effekterna av knäböj respektive frontböj på stillastående balans och isometrisk bålstyrka.

Bakgrund: I dagens längdskidåkning har stakningen utvecklats till att bli en avgörande komponent till att prestera framgångsrikt, framförallt inom sprintåkningen där de höga hastigheterna ställer stora krav på överkroppsstyrka. Bålens styrka bör därför testas för att planera och utvärdera träning vilket endast sker genom statiska och uthållighetbaserade övningar som inte är speciellt idrottsspecifika. Ett isokinetiskt bålstyrkettest för elitskidåkare saknas i dagsläget men med Biodex System 3 är det möjligt att utveckla. Syftet med studien var att ta fram ett testprotokoll för isokinetisk bålstyrka i Biodex och analysera sambandet mellan isokinetisk, isometrisk och explosiv bålstyrka samt ställa resultatet mot FIS-punkter i sprint. Metod: Elva elitskidåkare deltog i studien där de efter ett testbatteri med explosiva och statiska styrketester genomförde ett isokinetiskt bålstyrketest i Biodex. I testet skulle forskningspersonerna fastspända i sittande position producera maximal koncentrisk kraft i 50-90° höftflexion under sex repetitioner under en standardiserad hastighet på 60° per sekund. Datat analyserades med Spearmans korrelationskoefficient (r) och signifikansvärdet var: p <0,05.  Resultat: Ett starkt positivt samband (r=0,79, p <0,05) fanns mellan det isokinetiska bålstyrketestet (Biodexₘₐₓ) och det isometriska bålstyrketestet (Isobålₘₐₓ). För de manliga åkarna påvisades ett starkt positivt samband mellan Biodexₘₐₓ och FIS-punkter i sprint (r=0.89, p<0.05) samt Biodexₘₐₓ och vikt (r=0,92 p <0,05). Inga fler statistiskt signifikanta samband kunde påvisas. Konklusion: Studien visar att det finns ett tydligt samband mellan Biodexₘₐₓ och Isobålₘₐₓ samt Biodexₘₐₓ och vikt bland män. Ingen signifikant koppling mellan Biodexₘₐₓ och bollkastet samt Biodexₘₐₓ och längd bland män kunde hittas. Sambandet mellan Biodexₘₐₓ och FIS-punkter i sprint bland män visar att högt resultat i biodextestet tyder på sämre prestationsförmåga i sprint. Inga stora slutsatser kan dras från resultatet på grund av för lågt deltagarantal. Däremot kan isokinetisk bålstyrka nu testas i Biodex och bidra till framtida forskning. / Backgrund: Double poling has developed into a crucial component for cross country skiing performance, especially in sprint where high velocities place great demands on upper body strength. Core strength should therefore be tested to evaluate training which only occurs through static and endurance-based exercises that are not particularly sports-specific. An isokinetic core strength test for elite skiers is currently not available but the Biodex System 3 makes it possible to develop. The purpose of the present study was to develop a protocol for isokinetic core strength and analyze the relationship between isokinetic, isometric and explosive core strength and also compare the result to FIS-points in sprint.  Method: Eleven cross country skiers participated in the study where they after a set of explosive and static tests completed an isokinetic core strength test in the Biodex. The subjects were strapped to the Biodex into a sitting position where they produced maximum concentric force in 50-90° hip flexion during six repetitions at a standardized speed of 60° per second. The data was analysed with Spearman korrelationskoeffizient (r) och the level of significance was: p <0,05. Result: A strong positive relationship (r=0,79, p <0,05) was found between the isokinetic core strength test (Biodexₘₐₓ) and the isometric core strength test (Isobålₘₐₓ). For male skiers a strong positive relationship was found between Biodexₘₐₓ and FIS-point in sprint (r=0.89, p<0.05) and Biodexₘₐₓ and weight (r=0,92 p <0,05). No more statistically significant results were observed. Conclusion: This study shows a strong relationship between Biodexₘₐₓ against Isobålₘₐₓ and Biodexₘₐₓ and weight among men. No statistically significant connection was found between Biodexₘₐₓ and the ball throw and Biodexₘₐₓ and length among men. The relationship between Biodexₘₐₓ and FIS-points in sprint among men indicates that high values in the Biodex means a decreased performance in sprint. No major conclusions can be made from the results due to the low numbers of participants. However, isokinetic core strength can now be tested in the Biodex and contribute to future recherch.