Denna studie fokuserar på inlärningsprocessen rörande böjningstoner på diatoniskt munspel. Studien är grundad i tidigare forskning om munspel och munspelares kunskapsutveckling och har genomförts med en fenomenografisk ansats. Det empiriska materialet består av intervjuer med tre munspelare: en lärare, en elev och en frilansmusiker. De frågor som ställdes till informanterna fokuserar på hur de lärde sig tekniken att böja toner, och hur specifika speltekniska framsteg samt andra erfarenheter påverkade dem i inlärningsprocessen. Undersökningens resultat visar att böjningstoner på diatoniskt munspel är en teknik som kan beskrivas, av till exempel lärare, men som fram för allt måste kännas fram av den som lär sig för att effekten ska uppkomma och utvecklas till en färdighet. I samband med att någon lär sig böjningstoner samverkar flera aspekter, som munspelarens förmåga att experimentera själv och att imitera andra. En annan aspekt som kan påverka är hur den lärande uppfattar och tolkar beskrivningar från andra. Dessutom har det betydelse i vilken position på ett diatoniskt munspel som en ton böjs då förutsättningarna för att böja toner skiljer sig mellan olika positioner. Undersökningen visar också att böjningstoner på diatoniskt munspel bidrar till att instrumentet får större möjligheter, inte bara tonmässigt och harmoniskt utan även konstnärligt uttrycksmässigt.