När en konstruktion byggs på det viset att dess bottenplatta hamnar under grundvattenytan, skapas ett grundvattentryck upp mot bottenplattan och konstruktionen, som kan åstadkomma stora problem. Grundvattnet, som tryckts undan av konstruktionen, vill nå upp till sin ursprungliga nivå och därmed trycka med sig konstruktionen upp. Detta fenomen kallas hydraulisk bottenupptryckning. Fenomenet kan motverkas på olika sätt, där rapporten beaktar två olika sätt att motverka hydraulisk bottenupptryckning på: genom en bottenplatta som är tyngre än grundvattentrycket eller förankra bottenplattan mot ett fast underlag. Genom att uppmärksamma och sammanställa projekt (huvudsakligen konstruerade av Tyréns) som tagit hänsyn till ovan nämnda fenomen vid dimensioneringen av bottenplattan, har en rapport skapats. Denna rapport ska finnas för att åstadkomma kunskapsåterföring av de problem som uppstått i projekten och deras lösningar. Utöver att skapa en rapport där de berörda projekten sammanställs ska en bottenplatta optimeras, huvudsakligen med hänseende till bottenplattans tjocklek och dess bärförmåga mot genomstansning för olika förankringstyper. Optimeringen ska ske i enlighet med, huvudsakligen Eurokod 2 kapitlen 6.4 och 7.3. Det har bestämts att tre tjocklekar på bottenplattan ska beaktas, och dessa är 400, 550 och 800 mm. Genom diskussioner med våra handledare, sakkunnig personal på Tyréns och representanter inom branschen, valdes ett antal förankringstyper som skulle jämföras. För att kunna jämföra kombinationerna av de olika tjocklekarna på bottenplattan och de olika förankringstyperna, har Tyréns projekt Biomedicum med dess förutsättningar, utnyttjats som referensobjekt. Att ta fram de inre krafterna i bottenplattan via handberäkningar är mycket komplicerat och tidskrävande för att rymmas inom ramen för denna studie. Därför används programmet FEM Plate (Strusoft) för att ta fram dessa krafter. De inre krafter som tas fram från FEM Plate utnyttjas sedan för att med hjälp av handberäkningar, i enlighet Eurokod 2, dimensionera Biomedicums bottenplatta enligt de moment som krävs. Jämförelsen av de olika kombinationerna visar på att bottenplattan 400 mm med förankringstypen stålkärna av diameter 80 mm från Inexa Profil är den optimala lösningen för Biomedicums bottenplatta. Denna förankringstyp (för bottenplattan 400 mm) är den enda som får en tillräcklig bärförmåga mot genomstansning av bottenplattan, endast med åtgärden skjuvarmering runtomkring förankringen. En föreslagen lösning på hur förankringstypen bör monteras i bottenplattan har tagits fram. Diskussioner med sakkunnig personal från Minova (tillverkare av MAI-förankringen) har lett till övertygelsen om att föreslagen lösning fungerar utan några kapacitetsförsämringar på förankringen. En modellering av bottenplattan 400 mm med föreslagen lösning på MAIförankringen och efterföljande handberäkningar, visar att lösningen optimerar bottenplattan än mer. föreslagen lösning på monteringen i bottenplattan bör dessutom kunna tillämpas på de andra förankringstyperna, men har endast beaktats för MAI-förankringen. Eftersom fokus endast är på att den optimala bottenplattan är 400 mm och ingen hänsyn tas till kostnaderna, är föreslagen lösning på MAI-staget den optimala lösningen. Det är den enda förankringen som har en tillräcklig bärförmåga mot genomstansning för bottenplattan 400 mm, utan några som helst extra åtgärder. En bottenplatta med vot under förankringen bör undvikas, eftersom förtjockningen av bottenplattan under förankringen kräver mycket extra tid i utförande. Därför rekommenderas det att en jämntjock bottenplatta dimensioneras med eventuell skjuvarmering, om bottenplattans bärförmåga mot genomstansning inte är tillräcklig utan skjuvarmering. Den optimering som tagits fram är en generalisering av Biomedicums bottenplatta. Detta leder till att de modeller och beräkningar som gjorts, enkelt kan implementeras på andra bottenplattor med samma problem genom att justera indata.

Under uppvärmda byggnader med grundkonstruktionen betongplatta på mark sker ett värmeflöde ner i marken. Flödet kan liknas med bågformade pilar som strömmar från plattans mitt ut mot kanterna. Vid ökande plattstorlekar kommer värmeflödet från de centrala delarna att hindras på grund av markens ökande värmemotstånd. Värmen lagras då och en temperaturökning sker i marken. Om plattan är tillräckligt stor kommer temperaturen i marken stiga till den grad att risk för skadlig fuktdiffusion uppstår. Drivkraften för fuktflödet är skillnaden i ånghalter mellan den fuktiga marken och den torrare inomhusluften. Om en tät golvbeläggning appliceras på betongen finns det risk att fukten stängs in och leder till problem. De flesta golvbeläggningar har en kritisk relativ ånghalt att förhålla sig till innan golvet tar skada och beror på temperaturskillnaden över konstruktionen. En högsta tillåten relativ ånghalt på 85% under golvbeläggningen motsvarar med förenklingar en temperaturskillnad på 3°C. Avståndet från ytterkanten av plattan där marken uppnår en temperatur som skiljer sig 3°C eller mindre från inomhustemperaturen benämns som kritiska gränsen där skadlig fuktdiffusion kan uppstå. Genom att undvika en hög marktemperatur går det att skydda konstruktionen från fuktproblem. Hur temperaturfördelningen i marken under plattan påverkas vid succesivt ökande plattstorlekar undersöktes både stationärt och dynamiskt med handberäkningar och simuleringar. Plattorna simulerades för Malmö, Gävle och Kiruna. Resultaten visar hur isoleringsmängden tycks ha störst betydelse för temperaturfördelningen. Exempelvis för en plattkonstruktion med 300 mm underliggande isolering i Malmö visade det sig att risken för fuktproblem uppkommer först vid plattbredder på 90 meter, medan det med 100 mm isolering uppstår problem redan vid 40 meter eller större. En större mängd isolering kan alltså fungera som fullgott fuktskydd även för stora plattstorlekar. Temperaturvariationerna i utomhusluften över året leder till svängningar i temperaturen i marken under plattans yttre delar med ett inträningsdjup på cirka 10 meter. Årsvariationernas inverkan på marktemperaturen visade sig inte leda till tillräckligt höga temperaturer för att fuktproblem skulle uppstå i någon av plattorna i de undersökta städerna. / Underneath heated buildings with the foundation structure of a concrete slab on the ground, heat flows into the ground. The flow can be visualized as arc-shaped arrows that move from the center of the slab out towards the edges. With increasing slab sizes, the heat flow from the central parts will be reduced due to the increasing heat resistance of the soil. This will lead to a thermal build up in the ground under the slab with increasing temperature as a result. If the slab is large enough, the temperature in the ground will rise to the point where there is a risk of harmful moisture diffusion. The moisture flow is driven by the difference in the vapour content between the moist soil and the drier indoor air. If a non-permeable floor covering is applied to the concrete, there is a risk that the moisture will be trapped and lead to problems. Most floor coverings have a critical relative humidity that will lead to damage. It depends on the temperature difference through the structure. A maximum permissible relative humidity content of 85% under the floor covering corresponds to a temperature difference of 3°C. The distance from the outer edge of the slab where the ground reaches a temperature that differs 3°C or less from the indoor temperature is referred to as the critical limit at which harmful moisture diffusion can occur. By avoiding a high ground temperature, it is possible to protect the structure from moisture problems. How the temperature distribution in the ground under the slab is affected by successively increasing slab sizes is investigated both stationarily and dynamically with hand calculations and simulations. The slabs were simulated for Malmö, Gävle and Kiruna. The results show how the amount of insulation seems to have the greatest impact on the temperature distribution. For example, a slab structure with 300 mm underlying insulation in Malmö shows that the risk of moisture problems arises at slab widths over 90 meters, while with 100 mm insulation, problems already arise at 40 meters or larger. A thick layer of insulation can thus function as adequate moisture protection even on larger slabs. The temperature variations in the outdoor air over the year lead to fluctuations in the temperature of the ground under the outer parts of the slab with a penetration depth of about 10 meters. The impact of the annual variations in the soil temperature did not turn out to lead to sufficiently high temperatures for moisture problems to occur in any of the slabs in the investigated cities.