I uppsatsen undersöks publiceringen av sekretessbelagda uppgifter vid brottsrapportering i Expressen, ur ett medieetiskt perspektiv. Fokus för studien är porträtteringen av de misstänkta gärningsmännen, här Ola Lindholm, Julian Assange och Peter Mangs. Meddelarskyddet som återfinns i Tryckfrihetsförordningen hindrar polismyndigheten från att undersöka brott mot förundersökningssekretessen. Syftet med uppsatsen är att belysa problematiken genom att kartlägga och kritiskt granska rapporteringen av de tre utvalda fallen. Frågeställningarna ämnar ge svar på hur rapporteringen sett ut, samt vilka motiv som ligger till grund för publiceringarna. Teorier som använts som underlag för uppsatsen behandlar pressetik, kommersialisering och nyhetsvärdering. Valda avsnitt ur Jesper Falkheimer och Sigrid Leijonhufvuds Pressetisken – i vems tjänst?, Marina Ghersetti och Gunilla Hjorts Mördare och poliser - Två huvudaktörer i mediernas rapportering om Anna Lindh, Olof Peterssons Medieetik under debatt, Bill Kovach och Tom Rosenstiels The elements of journalism: what newspeople should know and the public should excpect och Sigurd Allerns Nyhetsverdier har använts till uppsatsens teoretiska bakgrund. Inledningsvis görs en kvalitativ expertintervju med samordnaren för Stockholmspolisens pressgrupp, Ulf Göranzon. Därefter kartläggs rapporteringen av fallen, från den artikeln då förundersökningssekretessen bryts och en månad framåt. Därefter genomförs en kritisk diskursanalys enligt Teun A. van Dijks modell av en artikel per fall. Artikeln som analyserats är hämtad från kartläggningens allra första stadium.  För att besvara frågeställningen om motiv till publiceringarna har även blogginlägg skrivna av Expressens ansvarige utgivare, Thomas Mattsson, tillräknats det empiriska materialet. En kvalitativ intervju med densamme har även genomförts. Undersökningen visar att rapporteringen var som mest intensiv de första tre dagarna av den undersökta månaden. I alla tre fall förekom artiklar i rapporteringen som kan anses porträttera den misstänkta gärningsmannen hellre än att rapportera om läget i brottsutredningen. I nyhetstexterna som varit föremål för den kritiska diskursanalysen går att finna implicita motiv till publiceringarna. De åsyftar att hänvisa till allmänintresset i ordets rätta bemärkelse, som demokratisk tillgång. På så vis maskeras även kommersiella motiv till publicering, såsom allmänhetens nyfikenhet. De misstänkta gärningsmännen porträtteras som personer värda att granskas av media, och i ett av fallen framhävs även allmänhetens delaktighet i brottsutredningen. Mattsson framhåller i synnerhet tre återkommande motiv till publiceringarna; att andra medier har publicerat samma nyhet, att Expressen hade goda publiceringsunderlag, samt att Expressen i efterhand visade sig ha rätt. Med det sistnämnda menas att den misstänkte senare visade sig vara skyldig. De här motiven kan alla tre ifrågasättas och diskuteras. Diskussion är någonting som är typiskt för pressetiken överlag, eftersom den bygger på individens egna tolkningar av de pressetiska reglerna.

Den här studien analyserar brottsrapporteringen i kvällspressen. Syftet är att undersöka vilka förändringar som skett i brottsrapporteringen de senaste tre decennierna, mot bakgrund av ett förändrat medielandskap med nya förutsättningar. 18 artiklar från Expressen och Aftonbladet om tre uppmärksammade mordfall – Sommarstugemordet, Knutbyfallet och massmordet i Falun – analyseras genom kvalitativ textanalys. Det teoretiska ramverket utgörs av teorier om samtida och historisk brottsrapportering, samt om medieutvecklingen de senaste decennierna. Resultatet visar att flera trendbrott har skett: Referenserna till andra medier har ökat kraftigt, de nyaste artiklarna innehåller färre stilistiska finesser, men är rikare på fakta och detaljer.