<p>Uppsatsen är först och främst en komparativ studie av svensk och norsk rätt rörande våldtäktsbrottet, med fokus på det i Norge införda sänkta skuldkravet. Införandet av grov oaktsam våldtäkt i norsk rätt ,var tämligen kontroversiellt och skapade debatt. I uppsatsen konstateras dock att motståndarna till det sänkta skuldkravet kan känna sig lugna. Deras farhågor om bristande rättssäkerhet, fokus på offret m m, har hittills inte besannats.</p><p>En mindre del av uppsatsen ägnas också åt synen på brottsoffer och förövare och de stereotypa bilder av dem som dominerar i samhället. Vidare refereras och diskuteras ett par omdiskuterade svenska rättsfall tillsammans med två norska rättsfall.</p><p>Slutligen diskuteras fördelarna och nackdelarna med att kriminalisera (grov) oaktsam våldtäkt och vilka konsekvenser det kan få för brottsoffer och förövare.</p>

Habilitation - Universität, Giessen, 2005. / Includes bibliographical references (p. 261-296).

Uppsatsen är först och främst en komparativ studie av svensk och norsk rätt rörande våldtäktsbrottet, med fokus på det i Norge införda sänkta skuldkravet. Införandet av grov oaktsam våldtäkt i norsk rätt ,var tämligen kontroversiellt och skapade debatt. I uppsatsen konstateras dock att motståndarna till det sänkta skuldkravet kan känna sig lugna. Deras farhågor om bristande rättssäkerhet, fokus på offret m m, har hittills inte besannats. En mindre del av uppsatsen ägnas också åt synen på brottsoffer och förövare och de stereotypa bilder av dem som dominerar i samhället. Vidare refereras och diskuteras ett par omdiskuterade svenska rättsfall tillsammans med två norska rättsfall. Slutligen diskuteras fördelarna och nackdelarna med att kriminalisera (grov) oaktsam våldtäkt och vilka konsekvenser det kan få för brottsoffer och förövare.

I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp, är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad. Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga förutsättningar att hantera situationen. Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs. För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv och även till viss del excessbedömningen. Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har försatt sig i eller rent av framkallat.

Over the years criminal prosecutions regarding HIV transmission have increased in Canada. There is ongoing debate within the academic and legal community regarding whether reactive, criminal justice measures or preventative, harm reduction measures are best suited to address HIV transmission. Using an on-line survey and multiple logistical regression analyses on six vignettes on 316 undergraduate students from mostly 18-26 years of age, this research assessed student attitudes towards the criminal law as a response to HIV transmission against demographic, experiential and attitudinal predictors. The findings indicated that the majority of participants were in favour of the criminalization of HIV transmission. The policy implications that come from this study imply that there is a need to educate young people about HIV related issues and the harm criminal justice responses cause to HIV prevention efforts. / UOIT

Sammanfattning Syftet med denna uppsats är att beskriva samt reflektera över hur gällande rätt har utvecklats genom rättspraxis när det gäller regleringen avseende ansvar vid medverkan till brott. Ytterligare ett syfte är att försöka tydliggöra var, och om, några juridiskt relevanta gränser mellan gärningsmän, medgärningsmän och medhjälpare kan utläsas ur praxis. För att genomföra uppsatsen har lag, förarbeten, rättsfall och doktrin studerats. De slutsatser som kan dras av praxis när det gäller gränsdragningarna är att det krävs relativt lite av en person för att han ska kunna dömas som medverkande till brott. Som utgångspunkt nämn "Rockfallet" där en man döms för medhjälp till misshandel då han hållit en bekants rock medan han misshandlar och rånar en fotgängare och där jämförelse med den straffria gärningen att med gillande min stå och se på ett slagsmål görs. I uppsatsen presenteras även flera andra rättsfall som illustrerar gränsdragningen mellan det straffbara och det straffria området. När det gäller gränsdragningen mellan en gärningsman, en medgärningsman och till viss del även en medhjälpare konstateras att praxis till viss del visar på en ojämn rättstillämpning som i några fall kan beskrivas som rättsosäker. Detta medför att några säkra slutsatser inte kan dras av materialet. Den konturen som dock kan utläsas är att ett gemensamt handlande, föregått av ett samråd, blir straffbart såsom medgärningsmannaskap. När omständigheterna medför att det brister i det gemensamma handlandet eller i samrådet blir utgången i målet i vissa fall svår att förutse. Ytterligare en aspekt är att den bristande förutsebarheten till viss del kan bero på att området endast är praxisreglerat, uttryckligt lagstöd saknas i många fall. För att komma till rätta med den bristande förutsebarheten och rättsosäkerheten är ett förslag till lösning att lagstiftaren i lag reglerar de fall där straffbarhet kan inträda trots att rekvisiten i det aktuella straffstadgandet inte uppfyllts.

Zugl.: Diss.

Inaug-diss. - Göttingen. / Lebenslauf. "Literaturverzelehnis": p. [vii]-viii.

Thèse--Universit́e de Paris. / "Bibliographie": p. [v]-x.

Thesis (Ph. D.)--University of Oklahoma, 1993. / Includes bibliographical references (leaves 326-336).