Mötet med matematikens utforskande sida har visat sig vara viktigt för elevernas matematiska och intellektuella utveckling. Utforskande matematik upplevs dock som svår av såväl lärare som elever, och i många klassrum dominerar istället en mer traditionell undervisning där renodlade minneskunskaper och upprepning av färdigformulerade procedurer betonas. Detta underliggande problem utgör grunden för detta arbete, i vilket jag ansluter mig till commognition-teorins diskursiva syn på lärande. Mer precist gäller mitt intresse de ögonblick då elever ger uttryck för deritualisering, med andra ord uppvisar tecken som tyder på en uppmärksamhets-förflyttning från ett rituellt (process-orienterat) till ett mer utforskande (målorienterat) förhållningssätt. Genom att, utifrån observationer, detaljstudera de mekanismer som samspelar, söker jag en förståelse av vad som är karaktäristiskt för dessa situationer. Jag finner att situationer med deritualiserande elevuttryck i synnerhet karaktäriseras av språklig och matematisk precision kring det givna uppdraget, betänketid, insisterandet på ett utforskande förhållningssätt, samt klassrumsdiskurser som präglas av uppmuntran, nyfikenhet och delaktighet. Detta resultat tyder sammanfattningsvis på att en lärares indirekta tillvägagångssätt är väl så betydelsefullt som de mer direkta uppmaningar som denne ger. Resultatet bör vara intressant för praktiserande lärare och lärarstudenter som strävar efter att i högre grad närma sig ett utforskande förhållningssätt i sin undervisning, samtidigt som det pekar på tänkbara områden för fördjupad forskning inom matematikämnets didaktik och matematiklärarutbildning. / Trace - att spåra matematiklärarutbildningen i praktiken