Pourquoi une parole qui traduit une pensée personnelle ne peut pas s’exprimer dans l’institution scolaire sans faire régulièrement l’objet d’un recadrage ou d’une censure ? La thèse met au jour la constitution d’un ordre du discours : elle débusque l’existence d’un périmètre normatif –moral et même imaginaire– qui détermine les frontières du dicible et de l’indicible, du pensable et de l’impensable, qui sert à désigner qui est autorisé à dire et à ne pas dire, et comment on qualifie ou on assigne ceux qui transgressent l’interdit. L’enquête s’est déployée au sein de trois institutions qui façonnent le discours de l’école et orientent ses pratiques : les archives de la Haute École Pédagogique (HEP), la Loi sur l’Enseignement Obligatoire (LEO) et quelques établissements primaires et secondaires du canton de Vaud. Si la perspective est pluridisciplinaire –elle privilégie l’approche sociologique et philosophique, et la méthode relève d’une ethnographie du social qui s’attache au sensible, la thèse s’inscrit dans un paradigme résolument critique. Elle fait apparaître que les institutions étudiées sont à la fois la cause et la conséquence du déploiement d’un agir et d'une "pensée" bureaucratiques conduisant à une entreprise de dé-symbolisation, notamment à travers la destruction des rites et de la fonction symbolique de la langue. L’acte de pensée pouvant se définir comme l’exercice conjoint du symbolique et d’une subjectivité, l’analyse conclut à une disqualification méthodique de ce qui constitue une individualité humaine. / Why can't words which translate personal thoughts be expressed in an educational institution without regularly being reframed or censored? The thesis brings to light the creation of an order of speech: it exposes the existence of a normative, moral perimeter, even imaginary which determines the norm of what is speakable and unspeakable, thinkable and unthinkable and is used to designate who is authorised to say and not to say and how to qualify and sentence the transgressors. The investigation took place in three institutions which shape the discourse about education and direct its practices: the Archives of the High Pedagogical School (Haute École Pédagogique), the Compulsory Education Law (Loi sur l’Enseignement Obligatoire (LEO) and a few primary and secondary school establishments in the County of Vaud. While the perspective is multidisciplinary – it favours a sociological and philosophical approach, the method is based on a social ethnography connected to the palpable world, the thesis is rooted in a resolutely critical paradigm. It shows that these institutions are simultaneously the cause and consequence of the deployment of a bureaucratic act and thinking that leads to an enterprise of desymbolization, particularly through the destruction of rituals and the symbolic function of language. The act of thinking being defined as an exercise that joins both the symbolic and subjective, the analysis points to the methodical disqualification of what constitutes human individuality

Mötet med matematikens utforskande sida har visat sig vara viktigt för elevernas matematiska och intellektuella utveckling. Utforskande matematik upplevs dock som svår av såväl lärare som elever, och i många klassrum dominerar istället en mer traditionell undervisning där renodlade minneskunskaper och upprepning av färdigformulerade procedurer betonas. Detta underliggande problem utgör grunden för detta arbete, i vilket jag ansluter mig till commognition-teorins diskursiva syn på lärande. Mer precist gäller mitt intresse de ögonblick då elever ger uttryck för deritualisering, med andra ord uppvisar tecken som tyder på en uppmärksamhets-förflyttning från ett rituellt (process-orienterat) till ett mer utforskande (målorienterat) förhållningssätt. Genom att, utifrån observationer, detaljstudera de mekanismer som samspelar, söker jag en förståelse av vad som är karaktäristiskt för dessa situationer. Jag finner att situationer med deritualiserande elevuttryck i synnerhet karaktäriseras av språklig och matematisk precision kring det givna uppdraget, betänketid, insisterandet på ett utforskande förhållningssätt, samt klassrumsdiskurser som präglas av uppmuntran, nyfikenhet och delaktighet. Detta resultat tyder sammanfattningsvis på att en lärares indirekta tillvägagångssätt är väl så betydelsefullt som de mer direkta uppmaningar som denne ger. Resultatet bör vara intressant för praktiserande lärare och lärarstudenter som strävar efter att i högre grad närma sig ett utforskande förhållningssätt i sin undervisning, samtidigt som det pekar på tänkbara områden för fördjupad forskning inom matematikämnets didaktik och matematiklärarutbildning. / Trace - att spåra matematiklärarutbildningen i praktiken