Normativt brukar lönearbetet idag ses som ett levnadssätt och en självklarhet. Denna uppsats handlar om de diskursiva uttrycken om lönearbetsnormen mellan 2017-2021. Syftet har varit att synliggöra och förstå hur lönearbetsnormen skapas och reproduceras i den politiska diskursen. Detta har besvarats med frågeställningarna; ‘på vilka sätt framställs lönearbetet och hur stärks lönearbetsnormen i den politiska diskursen’ samt ‘vilka motstånd mot lönearbetsnormen finns i den politiska diskursen ochhur bemöts dessa’. För att genomföra detta har uppsatsen en kvalitativ metod med ett diskursanalytiskt angreppssätt samt använt tematisk analys. Den teoretiska utgångspunkten har varit Ernesto Laclau ochChantal Mouffes diskursteori, vilket kompletteras med Herbert Marcuse begrepp det endimensionella tänkandet. Materialet för uppsatsen består av 43 riksdagsprotokoll samt riksdagspartiernas senaste valmanifest och partiprogram. Uppsatsens resultat visar att lönearbetsnormen diskursivt framställs och stärks genom kopplingar till två huvudsakliga områden. I relation till samhället knyts lönearbetet tillatt vara politikens viktigaste uppgift, samhällskontraktet och integration samt förhindrandet av utanförskap. I relation till människan sägs lönearbetet ge tillfredsställelse, mening med livet, god hälsa och ekonomiska förmåner. Vidare resultat är att motstånd mot lönearbetsnormen motiveras utifrån två avseenden; människor hälsa och miljöns påverkan. Men det är svårt och ovanligt att motstånd ges, samt att dess bemötanden är kraftfulla, undvikande och reproducerande av lönearbetsnormen. En övergripande slutsats är att lönearbetsnormen i det rådande systemet kan förstås som historiskt förankrad, hegemonisk och reflekterande av det endimensionella tänkandet.