This scientific essay deals with the concept of care and how care takes shape in preschool and in preschool teachers' practical professional knowledge. Through a phenomenological perspective and in relation to Hanna Arendt's discourse on collective responsibility, the study approaches the concept of care in preschool but also the significance of the phenomenon itself. The study consists of four stories, all of which are taken from my own activities and an ethnological field study conducted at two different preschools, where participatory observation and interviewing have been used as a method. The focus of the observations has been to study the practical knowledge of preschool educators and to see how care takes place. By studying, reflecting, and critically examining preschool educators and my own practical professional knowledge, I aim to get closer to the many forms of care. Which is important to be able to make it visible and reflect on the many meanings of care. The study also examines the relationship of care to learning and how these can form a whole in preschool. New public management is described in the study as something that has characterized the Swedish welfare sector since the late 1990s. Results, goal fulfillment, efficiency indications are some of the factors that characterize a successful business in an NPM-influenced business. When this is contrasted with the preschool's activities where the ability to empathize and the importance of showing consideration for others is what instead characterizes a safe and successful activity, it affects the preschool. The results of the study are discussed in relation to the philosophies of Nel Noddings. Where the approach becomes central to how care emerges in this study. The result of the study shows that care is something that is constantly and daily going on in preschool, but that the time, knowledge, or power to put it into words sometimes doesn`t exist. Which sometimes leads to that the important practical knowledge about care, doesn`t take equivalent place in preschool. Which unfortunately has major consequences for daily practice where care risks becoming a concept that does not keep up with developments in preschool. Giving care to children in preschool appears in the study as a relational phenomenon. Care as a phenomenon is created when we educators listen to what the children express and try to reach them where they are. When the care action is answered by the child, the relationship between educator and child is strengthened. This process requires an awareness, mind presence and knowledge from the educator’s perspective. / Denna vetenskapliga essä behandlar begreppet omsorg och hur omsorg gestaltar sig i förskolan och i förskolepedagogers praktiska yrkeskunnande. Genom ett fenomenologiskt perspektiv och i relation till Hanna Arendts diskurs om kollektivt ansvar, närmar sig studien begreppet omsorg i förskolan men även fenomenets betydelse i sig själv. Studien består av fyra berättelser som alla är hämtade från min egen verksamhet och en etnologisk fältstudie utförd på två olika förskolor, där deltagande observation och intervju använts som metod. Fokus för observationerna har varit att studera förskolepedagogers praktiska kunnande och för att se hur omsorg tar plats. Genom att i studien, synliggöra, reflektera och kritiskt undersöka förskolepedagogers och mitt eget praktiska yrkeskunnande, kommer jag närmare omsorgens många skepnader. Vilket är viktigt för att kunna synliggöra den samt reflektera om omsorgens många innebörder. I studien undersöks även omsorgens relation till lärande och hur dessa kan bilda en helhet i förskolan. New public management beskrivs i studien som något som kommit att prägla den svenska välfärdssektorn sedan sent 90-tal. Resultat, måluppfyllelse, effektivitet och kvalitetsindikationer är några av de faktorer som i en NPM- präglad verksamhet kännetecknar en lyckad verksamhet. Men när detta sätts i kontrast mot förskolans verksamhet där förmågan till inkännande, empati och vikten av att visa hänsyn till andra är det som i stället kännetecknar en trygg och lyckad verksamhet, påverkar det förskolan som helhet.  Studiens empiriska material diskuteras utifrån Noddings syn på omsorgsetik. Där förhållningsättet blir centralt för hur omsorg framträder i denna studie. Resultatet av studien visar att omsorg är något som ständigt och dagligen pågår i förskolan, men att tiden, kunskapen eller makten för att klä den i ord ibland inte existerar, vilket gör att den viktiga praktiska kunskapen kring omsorg, en slags tyst kunskap inte ges utrymme i förskolan. Vilket tyvärr får stora konsekvenser för den dagliga praktiken där omsorg riskerar att bli ett begrepp som inte hänger med i utvecklingen. Att ge omsorg till barn i förskolan framstår i studien som en relationell företeelse. Omsorg som fenomen blir till när vi pedagoger lyssnar till det barnen uttrycker och försöker nå dem där de är. När omsorgshandlingen besvaras av barnet stärks relationen mellan pedagog och barn. Denna process kräver en medvetenhet, sinnesnärvaro och kunskap från pedagogens sida.

I den här studien intervjuas fem personer som är yrkesverksamma inom verksamheter med konstnärligt skapande som inriktning för personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) och/eller utvecklingsstörning. Syftet med studien är att belysa konstnärligt skapande som verktyg kopplat till ökade krav på evidensbaserad praktik i gruppverksamheter riktade till personer med NPF och/eller utvecklingsstörning. Forskningsfrågorna avser därför att ge svar på vilka funktioner metoden konstnärligt skapande fyller som verktyg i gruppverksamheter riktade till personer med NPF och/eller utvecklingsstörning, hur dessa funktioner kan förstås samt om de kan/bör leva upp till krav på evidensbaserad praktik. Resultatet bygger på fem semistrukturerade intervjuer som har kodats och analyserats med fenomenologisk tematisk analys. Det teoretiska ramverket består av den salutogena modellen med fokus på ”en känsla av sammanhang” och Jonna Bornemarks perspektiv om ”att mäta det omätbara”.   Metoden konstnärligt skapande används frekvent i verksamheter riktade till målgruppen men samtidigt finns brister när det kommer till kvantitativ forskning för att stödja metodens effekter. Informanterna menade att den subjektiva upplevelsen av metoden är svår att mäta men att de själva upplever att konstnärligt skapande har många fördelar för den specifika målgruppen. Under studiens gång beskrev informanterna aspekter som väl stämde överens med vad som ryms inom den salutogena modellen. De gav uttryck för att det konstnärliga skapandet som metod bidrog till inkludering, kognitiv förstärkning, ökad självkänsla samt att det kunde fungera som ett alternativt kommunikation- och samtalsverktyg. / In this study, five people are interviewed who work professionally in activity groups with creative arts as a focus for people with neurodevelopmental disorders (DSM-5) and / or developmental disorder. The purpose of the study is to investigate the professionals' view of creative arts as a method in the work with the target group, and also their view of creative arts linked to the increased requirement for evidence-based practice. The questions of this research therefore intend to provide answers to what functions creative arts as a tool can have in group activities for people with DSM-5 and / or developmental disorder. We also intend to research how we can understand creative arts as a method and if/how the method should be mesured in relation to an increased requirement for evidence-based practice. The result is based on five semi-structured interviews that have been coded and analyzed with phenomenological thematic analysis. The theoretical framework is based on the salutogenic model and Jonna Bornemarks perspective on "measuring the immeasurable". The method of creative arts is frequently used in group activities for the target group, but at the same time there are deficiencies in the quantitative research bass to support the effects of the method. The respondents argued that the subjective experience of the method is difficult to measure, but that they themselves feel that creative arts has many advantages for the specific target group. During the study, the respondents described aspects that were well in line with what is included in the salutogenic model. The practitioners expressed that creative arts as a method contributed to community, cognitive reinforcement, increased self-esteem and that it could function as an alternative means of expression.