Den underliggande idén för denna studie är frågan om en ljudrelaterad grammatik kan undervisas via fonologiska övningar och diktamen för att förbättra den mekaniska skrivförmågan och om språkundervisningsmetoder för årskurs 1–2 kan också utnyttjas för äldre elever. Huvudsyftet med den här studien är att undersöka hur sverigefinska elever behärskar ljud av standardfinska med fokus på långa och korta vokaler och konsonanter samt diftonger. Dessutom är målet att testa en diktamensmetod som bedömer utgångsnivån av elevernas färdighetsnivå för att skriva korta och långa vokaler och konsonanter samt diftonger. Forskningsfrågorna är följande: 1) Vilka slags avvikelser jämfört med standardfinska finns i sverigefinska elevers skrivning av korta och långa vokaler och konsonanter samt diftonger? 2) Hur mycket avvikelser jämfört med standard finska finns i sverigefinska elevers skrivning av korta och långa vokaler och konsonanter samt diftonger? 3) Vilken typ av korrelation kan man hitta mellan avvikelser jämfört med standard finska och externa bakrundsvariabler. Denna studie av vilken teoretisk bakgrund läggs på fonologi, pedagogik och sociolingvistik har ett särskilt fokus på sverigefinsk kultur och flerspråkighet. Huvudmaterialet samlades in genom en diktamensövning med 22 skolelever i åldern 9–13 år och analyserades med hjälp av ordstrukturanalys. Utöver detta analyserades ett berättande textprov från tio elever. Bakgrundsinformation samlades in från föräldrar och jämfördes med resultaten av ordstrukturanalysen med hjälp av en implikationsskala. Studien visar att de viktigaste avvikelserna kring långa vokaler och konsonanter är de saknade bokstäverna, dvs enkelskrivning av ljuden. De mest utmanande långa vokalerna är oo, ee, yy och ää och de långa konsonanterna ss, rr och nn. Dessutom sker omkastning mellan bokstäver: för vokaler u > o, o > å och y > u och för konsonanter: m > n och kk > ck. De mest utmanande diftongerna är yi, ey, ie, uo, yö, öy, äy och iy och de lättaste att hantera är ai, oi, au, eu och öi. Dessutom blandas ibland o ihop u, u ihop y och ä ihop e. Det verkar som att bakgrundsvariablerna inte visar någon betydande korrelation med de språkliga färdigheterna vid hantering av vokaler, konsonanter och diftonger. Hur som helst säger en försiktig tolkning att det verkar ha en positiv effekt om man har lärt sig språket under de första tre åren och om man använder språket med släktingar. / The underlying idea of this study is a question if phoneme related grammar can be taught via phonological exercises and dictations in order to improve mechanical writing skills and if language teaching methods for grade 1–2 can also be utilized for older students. The main objective of this study is to study the command of standard Finnish phonemes among Sweden Finn pupils, focusing on long and short vowels and consonants, and diphthongs. In addition, the target is to test a dictation method which assesses the starting level of pupils’ competence in writing short and long vowels and consonants, and diphthongs. The research questions are the following: 1) What kind of deviations compared to standard Finnish can be found in Sweden Finn pupils’ writing of short and long vowels and consonants and diphthongs? 2) How much of the deviations compared to standard Finnish can be found in Sweden Finn pupils’ writing of short and long vowels and consonants and diphthongs? 3) What kind of correlation can be found between these deviations, compared to standard Finnish and the background variables? The theoretical background of this study is based on phonology, educational science and sociolinguistic, and it has its special focus on Swedish-Finnish culture and multilingualism. The main data was collected with a dictation from 22 pupils aged 9–13 years old and analyzed by using word structure analysis. In addition to this the narratives of text samples by ten pupils were analyzed. Background information was collected from parents and compared with the results of the word structure analysis, by using an implication scale. The study shows that the main deviations regarding long vowels and consonants are missing letters, that is, the use of single letters where two are expected.  The most challenging long vowels are oo, ee, yy and ää and the long consonants ss, rr and nn. In addition, a replacement between letters appears: with vowels u > o, o > å and y > u and with consonants: m > n and kk > ck.The most challenging diphthongs are yi, ey, ie, uo, yö, öy, äy and iy, and the easiest to manage are ai, oi, au, eu and öi. Besides this some disorders between o and u, u and y and ä and e appear. It seems that background variables do not show any significant dependencies on competences in managing vowels, consonants and diphthongs. However with a cautious interpretation, there seems to be a positive effect if the language have been learnt during the first three years and if the language is used with relatives.

The orthography of Östergötland’s 11th century runic inscriptions varies widely, in part due to the lack of spelling norms at the time. This thesis seeks to identify other causes for the observed variation, based on the frequency and distribution of aspects of inscription orthography. The Old Norse words ræisa and stæin in the phrase “raised the stone” were analyzed based on the main vowel and its status as a monograph or digraph. The presence or absence of þ in inflected ræisa was also included as an indicator of age. All runic inscriptions in Östergötland with definite key word orthography were included, 169 in total. The analysis reveals that most inscriptions are clustered in three regions, each with a dominant vowel. By region, these are ei (west), i (central) and ai (east), with vowel consistency between ræisa and stæin the norm. The consonant þ in inflected ræisa is most common in the west and east. The vowel orthography together with the distribution of þ implies a relative chronology for Östergötland’s runic inscriptions, where the ongoing monophthongization is reflected in digraphs and monographs. The detailed orthography distribution of these variables shows that the main clusters align with the known 11th century quarries at Borghamn (west) and Vreta (central). Stoneworking at a shared site resulted in a transfer of knowledge, including runestone design and orthography which became a local norm as it spread. The lack of a unifying quarry in eastern Östergötland resulted in a more diverse local orthography, and possibly hampered the building of the first stone churches during the early 12th century. / Östergötlands runinskrifter från 1000-talet varierar stort i sin ortografi, delvis på grund av bristen på stavningsnormer när de ristades. Uppsatsen eftersträvar att identifiera andra orsaker för denna variation, baserat på frekvensen och distributionen av vissa aspekter i inskrifternas ortografi. De fornnordiska orden ræisa och stæin i inskriftsfrasen “reste sten” analyserades baserat på huvudvokalen samt om den var en monograf eller digraf. Användning av þ i böjda former av ræisa inkluderades som ett tecken på inskriftens ålder. Samtliga runinskrifter i Östergötland med en säker nyckelordsortografi analyserades, totalt 169 stycken. Resultaten visar att de flesta inskrifterna är grupperade i tre regioner som har varsin dominant vokal. Vanligast i väster är ei, i den centrala regionen råder i och i öster råder ai, med normen att samma vokal används i både ræisa och stæin. Konsonanten þ i böjd ræisa är vanligast i väster och i öster. Vokalortografin tillsammans med þ-distributionen indikerar en relativ kronologi för Östergötlands runinskrifter, där vokalernas monoftongering under 1000-talet återspeglas i digrafer och monografer. De analyserade variablernas distribution visar att huvudgrupperingarna sammanfaller med de kända stenbrotten från 1000-talet vid Borghamn (i väster) och Vreta (centrala regionen). Att stenarbetet skedde vid en gemensam site ledde till en omedveten kunskapsöverlämning mellan ristare. Inskriftsortografi kopierades och blev lokala normer allt efter att den spreds. Bristen på ett större stenbrott som informell, gemensam arbetsplats i östra Östergötland ledde till en mer varierad lokalortografi. Detta kan ha hindrat stenkyrkobygget lokalt under tidigt 1100-tal.