Runestones are stones with rune carvings on them and were in Uppland mainly raised during the eleventh and early twelfth century. Much of the earlier research done on runestones has focused on their inscriptions and not as much on their placement in the landscape. The placement of runestones has of course also been studied, but not very thoroughly using modern methods, such as GIS. We know that runestones were in many cases multifunctional and could serve as grave stones, memorial monuments or boundary markers etc., and quite a few were raised by burial grounds, roads and other places where they would be seen by many. This essay aims to further explore the placement of runestones by doing a large-scale analysis of Uppland’s runestones’ relation to burial grounds, water and the adjacent lands growing conditions. The stones are in the study categorized after their ornamental style groups, which form a relative chronology, and those that have inscriptions mentioning bridges. The runestones are then compared to one another, based on the three variables earlier mentioned, to see if there are any patterns or differences between them.

Runstenarna i Sollentuna följer ungefär samma mönster som de i resten av Uppland vad gäller fördelning av vilka som reste stenarna och till vilkas minne. Därför är det självklart att förhållandena var också det samma vad gäller arvsmönster, där bakarv, delade arv och kvinnliga arvingar var ett vanligt inslag. Av de 83 runstenssponsorer som syns på ristningarna var 67 (80 %) män och 16 (20 %) kvinnor. Av de 44 runinskrifter där man kan tydligt se antalet sponsorer så hade 18 (40 %) en sponsor och 26 (60 %) flera. Av de 67 ihågkomna var 55 (82 %) män och 12 (18 %) kvinnor. De utlandsfärder som gjordes av Sollentunabor gick i österled, tydligen främst till Grekland och det tycks ha funnits minst en släkt som ordnade dessa expeditioner som bodde i området, kanske fler. Runstenarnas placering visar också att det redan på vikingatiden stod en kyrka i Spånga och en i Ed. De antyder också att när folk valde var de skulle resa sina runstenar, speciellt de större och mer påkostade verken, så brukade man välja de platser även tidigare generationer hyllat sina döda. Mot slutet av perioden förvandlades runstenen till slut till en variant av den kristna gravstenen. Förutom att hylla sina döda släktingar var runstenarna också ett sätt att stärka sin egen ställning i samhället, genom att visa upp vem man var släkt med och som ett sätt framhäva sin rätt att ärva egendomar och även titlar och makt. Brostenarna och de stenar som nämner utlandsfärder visar på några mäktiga och rika släkter inom området. Om man också ser brobyggandet som en form av avlat är de också ett tecken på kristendomens genombrott. / Uppland is the most runestone dense region in Scandinavia and Sollentuna is no exception to this.The goal of this paper is to analyse the inscriptions on the runestones found in Sollentuna härad andthrough them discuss society and familial relationships at the time. Comparisons of the material in Sollentuna to research done on runestones in other areas are done. As runestones are generally Christian monuments they also provide information on the spread of Christianity in the late Vikingage. Their positioning may also provide hints regarding the locations of the earliest churches in the area. They are also considered a tool to assert rights of inheritance and thus also provide informationon the rules of inheritance at the time they were made. Finally, a few of them mention expeditions abroad and provide some information regarding the destinations of these travels as well. Considering the large number of runestones in the area, it is likely that the erection of runestones was popular among most land owning people. Some runic inscriptions are much larger than the others and it is likely that their sponsors wished this to reflect their wealth, prestige and power.

Syftet med uppsatsen är att undersöka om runstensbeståndet i Norge, Danmark och Mälardalen kan säga något om hur dessa områden kristnades. Skillnader mellan de olika områdena i antal runstenar och själva runinskrifternas innehåll tolkas mot bakgrund av den historiska kontext de restes i. Norge och Danmark har relativt få runstenar med kristet budskap och än färre som hänvisar till eskatologiska föreställningar medan Mälardalens runstenars inskrifter påfallande ofta fokuserar på själens öde efter döden. I Norge och Danmark anses allmänt människorna ha konverterat efter påtryckningar från olika kungar. I Mälardalen anses dock kungar med sådan makt att de kunnat framtvinga ett religionsbyte ha saknats under den aktuella tiden. Ett tänkbart scenario som kan förklara dessa skillnader presenteras mot bakgrund av detta. Uppsatsens föreslår att i Mälardalen konverterade familj efter familj efter kontakt med omkringvandrande missionärer, vilka i sitt budskap fokuserade på just eskatologiska föreställningar, på himmel, helvete, synd och botgöring för synd, både i detta livet och efter döden i skärselden. Detta framkallade ett behov hos människorna i Mälardalen att hjälpa sina avlidna släktingars själar och försöka förkorta det lidande de antogs utsättas för efter döden. Kungarna utnyttjade sedan de konverterades behov av religiös service som kunde ge syndernas förlåtelse för såväl levande som redan avlidna för att knyta dem närmare sig och på så sätt på sikt kunna etablera en ny typ av kungamakt i området. Detta skedde främst genom att kungarna erbjöd tillgång till kyrkor och präster i den nyanlagda staden Sigtuna. I Norge och Danmark stod missionärerna under kungarnas beskydd och kontroll och det budskap de där framförde handlade mer om makt och framgångar i detta livet som den kristna guden kunde ge. Detta framkallade inte något behov av att medelst runstenar uppmana förbipasserande att be förböner för avlidnas själar och detta är anledningen till varför inte särskilt många stenar med uppmaningen att hjälpa en avlidens själ återfinns i dessa områden. Den avgörande orsaken till om människor rest stenar som med inskrifter som relaterar till eskatologiska föreställningar är alltså enligt denna undersökning ifall människorna i området konverterat av egen inre övertygelse efter kontakt med frilansande missionärer som fokuserat på frälsning, synd och botgöring eller om de kristnats på någon kungs befallning av missionärer som kontrollerats av sagde kung och som framfört ett budskap som mer handlat om den kristne gudens överlägsna makt.

Runstenar dokumenteras idag både för att skapa en visuell avbildning och medsyftet att användas vid forskning. Om avbildningen ska användas vid forskningfinns krav på en låg mätosäkerhet. Vid de studier som funnits har terresterlaserskanning (TLS) varit den valda dokumentationsmetoden. Fotobaseradskanning vilken är en billigare dokumentationsmetod har utvecklats mycketunder senare tid i och med utvecklingen av högupplösta kameror ochanvändarvänliga mjukvaror för bildbehandling.Denna studie syftar till att finna svar på om fotobaserad skanning är en lämpligmetod vid avbildandet av runor och ornament då en 3D-modell med lågmätosäkerhet ska skapas. För att avgöra detta jämförs tre fotogrammetriskapunktmoln och modeller mot punktmoln och modeller från en TLS av märketHexagon Romer Absolute Arm. Punktmolnen och modellerna från HexagonRomer Absolute Armen bildar i denna studie referensmodellen. Endigitalkamera och en smartphonekamera används i studien. Fotografier tasmed båda kamerorna på ett avstånd av 40 cm från runorna. Medsmartphonekameran tas även fotografier på 10–20 cm för att utvärderaavståndets betydelse för resultatet.Jämförelser mellan de sammanlagda RMS-värdena för fotogrammetriskamodellernas och referensmodellens ytor visar på den lägsta avvikelsen fördigitalkamerans modell. Detta då RMS-värdet för avvikelsen motreferensmodellen endast är 0,30 mm för digitalkameran. RMS-värdena föravvikelserna för smartphonekamerans modell är 0,63 mm då fotograferingenutfördes på 10–20 cm och 2,59 mm om avståndet var 40 cm. Alla modellerhar avvikelser på mm-nivå vilket jämfört med tidigare studier får anses somsmå skillnader. Resultatet visar även på avståndets betydelse för punkttäthetenoch den skapade modellens mätosäkerhet. De punktmoln som skapades avsmartphonekamerans fotografier uppvisar en ungefärlig dubblering avpunkttätheten i det täta punktmolnet då avståndet minskas från 40 cm till 10–20 cm mellan kamera och objekt. Till viss del kan kortare avstånd med andraord kompensera för en kamera med sämre upplösning. Detta gör att även ensmartphonekamera kan vara ett alternativ vid dokumentation av runskrift omingen bättre kamera finns att tillgå. Studien antyder att en högupplöstdigitalkamera kan vara ett fullgott alternativ till TLS vid dokumentation avrunskrift med låg mätosäkerhet. Detta skulle underlätta för forskare vidinsamlandet av material vid studier av runskrift.

Uppsatsen syftar till att beskriva hur de belagda feminina substantiven böjdes i runsvenska. Materialet utgörs i huvudsak av beläggen på de feminina substantiven i Svenskt runordsregister. För att uppnå syftet används dels böjningssformerna som materialet visar, dels motsvarande feminin substantivböjning i fornsvenska och fornisländska. Uppsatsen visar att det är möjligt att ställa upp böjningsparadigm med de feminina substantivens böjning i runsvenska.

In this study the medieval re-use of early Christian grave monuments and runestones in church buildings in the Swedish region of Östergötland is analysed in relation to contemporary church imagery and practices. Analysis of the practice show differences in application, especially during the early parts of the medieval period, which suggests differences in meaning. Although no single reason can explain the practice, the re-use of the monuments during the early medieval period is, in several cases, understood as different ways for the local elite to increase their social standing and for the Church to legitimise their new role as centre for social gatherings. During the later parts of the period the practice seems to be more standardised and may have become a local variation of the Church´s broader practice to re-use spolia.

The orthography of Östergötland’s 11th century runic inscriptions varies widely, in part due to the lack of spelling norms at the time. This thesis seeks to identify other causes for the observed variation, based on the frequency and distribution of aspects of inscription orthography. The Old Norse words ræisa and stæin in the phrase “raised the stone” were analyzed based on the main vowel and its status as a monograph or digraph. The presence or absence of þ in inflected ræisa was also included as an indicator of age. All runic inscriptions in Östergötland with definite key word orthography were included, 169 in total. The analysis reveals that most inscriptions are clustered in three regions, each with a dominant vowel. By region, these are ei (west), i (central) and ai (east), with vowel consistency between ræisa and stæin the norm. The consonant þ in inflected ræisa is most common in the west and east. The vowel orthography together with the distribution of þ implies a relative chronology for Östergötland’s runic inscriptions, where the ongoing monophthongization is reflected in digraphs and monographs. The detailed orthography distribution of these variables shows that the main clusters align with the known 11th century quarries at Borghamn (west) and Vreta (central). Stoneworking at a shared site resulted in a transfer of knowledge, including runestone design and orthography which became a local norm as it spread. The lack of a unifying quarry in eastern Östergötland resulted in a more diverse local orthography, and possibly hampered the building of the first stone churches during the early 12th century. / Östergötlands runinskrifter från 1000-talet varierar stort i sin ortografi, delvis på grund av bristen på stavningsnormer när de ristades. Uppsatsen eftersträvar att identifiera andra orsaker för denna variation, baserat på frekvensen och distributionen av vissa aspekter i inskrifternas ortografi. De fornnordiska orden ræisa och stæin i inskriftsfrasen “reste sten” analyserades baserat på huvudvokalen samt om den var en monograf eller digraf. Användning av þ i böjda former av ræisa inkluderades som ett tecken på inskriftens ålder. Samtliga runinskrifter i Östergötland med en säker nyckelordsortografi analyserades, totalt 169 stycken. Resultaten visar att de flesta inskrifterna är grupperade i tre regioner som har varsin dominant vokal. Vanligast i väster är ei, i den centrala regionen råder i och i öster råder ai, med normen att samma vokal används i både ræisa och stæin. Konsonanten þ i böjd ræisa är vanligast i väster och i öster. Vokalortografin tillsammans med þ-distributionen indikerar en relativ kronologi för Östergötlands runinskrifter, där vokalernas monoftongering under 1000-talet återspeglas i digrafer och monografer. De analyserade variablernas distribution visar att huvudgrupperingarna sammanfaller med de kända stenbrotten från 1000-talet vid Borghamn (i väster) och Vreta (centrala regionen). Att stenarbetet skedde vid en gemensam site ledde till en omedveten kunskapsöverlämning mellan ristare. Inskriftsortografi kopierades och blev lokala normer allt efter att den spreds. Bristen på ett större stenbrott som informell, gemensam arbetsplats i östra Östergötland ledde till en mer varierad lokalortografi. Detta kan ha hindrat stenkyrkobygget lokalt under tidigt 1100-tal.

This paper studies the fragmentation and reuse of early christian monuments ("eskilstunakistor") in churches in Östergötland during the medieval period. This is found to have been done in two stages. The first stage shows a collectivization of society. Within religion the change from ancestoral cult towards the saints' cult is important as the fragments are reused like relics. During the second stage the collectivization has been fulfilled, and the reuse is instead part of the christian churches' strategy for incorporating old powerful symbols from the landscape into their own church building.

Detta är en jämförande undersökning mellan hinsidesföreställningar i de skriftliga källorna till fornskandinavisk religion och bildscener på de sena (700 – 1100-talet) gotländska bildstenarna. Den tidigare forskningen kring hinsidesföreställningarna har ofta fokuserat på Valhall vilket enligt mig kan ha lett till att andra centrala föreställningar kan ha kommit i skymundan. Jag visar med min genomgång av föreställningarna i de skriftliga källorna att de olika platserna som den döde kunde komma till bär på gemensamma aspekter i form av kvinnan som möter den döde, kvinnan som härskar över den döde samt hallen där man åt och drack. Samma tema återkommer på de sena gotländska bildstenarna . De visar dessutom en liknande variation av föreställningarna som de skriftliga källorna. Valhall är alltså inte nödvändigtvist den enda tolkningen av dessa bildscener. / This is a comparative study between afterlife beliefs in written sources to the Norse religion and visual scenes in the late Gotland picture stones. The previous research on afterlife beliefs has often focused on the Valhallamotif, which in my opinion, could have led to the problem that other essential ideas of afterlife may have been overlooked. I show in my review that the afterlife beliefs in the written sources share common aspects: the woman who meets the deceased, the women who rule over the dead and the hall where the dead eat and drinks. The same aspects return on the late Gotland picture stones. They also show a similar variation in the notions of afterlife as the written sources. Valhalla is not necessarily the only interpretation of the image scenes.