Begreppet kultkontinuitet används många gånger för att beskriva hur en ny religion övertar fenomen från en tidigare religion. I denna uppsats har den fornnordiska gudinnekultens kultkontinuitet undersökts i Svensk romansk kyrkokonst. Genom en tvärvetenskaplig litteraturstudie inom religionshistoria och konsthistoria som utmynnade i en bildanalys har symbolik framkommit som kunde anknytas till den fornnordiska gudinnekulten. Undersökningen visade att det förekommer en gudinnekultkontinuitet i en förändrad form. Symboliken är emellertid i många fall otydlig, och kan mer förstås genom vad jag benämner som en symbolisk anknytning; det vill säga även om symbolerna inte direkt går att anknyta till den fornnordiska symboliken, finns det attribut och egenskaper som kan relateras till de fornnordiska gudinnorna. Undantag från detta är avbilder av Jungfru Maria vilkens aspekter och kvalitéer tydligt kan liknas med den fornnordiska fruktbarhetsgudinnan Freyja.

<p>Enligt G. Granberg kan skogsråföreställningen vara en avspegling av nordbornas psyke vid vissa natur och näringsförhållanden. Dock går inte skogsråföreställningens utformning i Norden att förklara på ovanstående sätt då finnarna samt många av de slaviska folkens skogsråföreställning på många sätt är annorlunda än den svenska/norska föreställningen. Detta trots att naturen samt näringsförhållanden är mycket lika och borde uppvisa liknande föreställningar rörande skogsrået.</p><p>Det Svenska/norska skogsrået är unikt i jämförelse med andra länder runt om, vilkas skogsråföreställningar liknar varandra. Danmark har ellekvinnor som i viss mån påminner om skogsrået. Men ellekvinnan verkar vanligtvis i grupp, ofta tillsammans med män och barn av ellefolket.</p><p>Skogsrået beskrivs uppkommit först efter religionsskiftet. Exakt när sägnerna om skogsrået börjar och blir till ett mytiskt väsen finns det inga uppgifter om, men Odens jakt är en gammal fornnordisk myt vilken någon gång efter religionsskiftet började innefatta Freyja för att sedan vidareutvecklades till sägnen om Odens jakt på skogsrået.</p><p>Freyja med den amorösa karaktären och fruktbarhetsfunktionerna, blev en av de mest anstötliga fornnordiska gudomarna efter religionsskiftet. Freyja blev (tillsammans med de andra fornnordiska gudomarna) demoniserad av de kristna. Asarna Oden och Tor hade inte samma amorösa karaktär som Freyja. På grund av detta förmådde troligtvis Oden och Tor behålla en stor del av sin ursprungliga karaktär trots demoniseringen. Freyja, vilken hade en påtaglig sexuell funktion, försvann till största delen ur människornas liv, men levde kvar, enligt mig, i en nyvunnen skogsråhamn. I rollen som skogsrå kan jag se Freyja transformerad till ett amoröst fruktbarhetsväsen vilkens områden inte bara är fruktbarhet och erotik, utan även kärlek, styrka och förgörelse.</p><p>Om skogsrået är en avspegling av Freyja, vore det inte helt omöjligt att tänka sig Freyjas bror Freyj i skogsmannens gestalt, men då endast som Freyjas partner.</p><p>Med ovanstående redovisat, vill jag mena att skogsrået kan uppfylla kriterierna för att vara arvtagerska till fruktbarhetsgudinnan Freyja.</p>

<p>Uppsatsen är en studie av det sätt på vilket författaren Johanne Hildebrandt har använts sig av den fornskandinaviska mytologin när hon skrivit sin trilogi om Freja och Valhalla. Hon har använt flera karaktärer, myter och beskrivningar från bronsålder, Skandinaviens i allmänhet och Sveriges i synnerhet, och lagt dem som grund för sina böcker. Hon väljer att vinkla boken ur ett feministiskt perspektiv och sätter stort fokus på matriarkatet. Ingen vet säkert hur samhället var uppbyggt för 2700 år sedan, och Hildebrandt såg sin chans att skriva boken ur ett perspektiv där kvinnan och Gudinnan stod i centrum.</p><p>Hon har onekligen använt mycket från mytologin. Ju mer påläst man är om fornskandinavisk religion desto mer kopplingar märker man. Hildebrandt har på ett mer eller mindre framträdande sätt lagt in olika likheter och olikheter. Jag har valt att lägga fokus på de tre kvinnorna som givit namn åt de olika böckerna, Freja, Idun och Saga. Freja och Saga är de gudinnor som likar sina förebilder, mytologins Freyja och Sága, mest. Fokus läggs på den starka kvinnan som klarar sig med hjälp av egen vilja och maskin. Hildebrandt har fokuserat på det passionerade och handlingskraftiga hos dessa kvinnor. Idun, som har mytologins Iðunn som grundare, har däremot getts en svagare roll. Idun är undfallande och är mycket osäker på sig själv. Hildebrandt väljer här att lägga fokus på Iduns moderlighet.</p><p>Karaktärerna i boken är lättare att översätta till dagens samhälle än hela den struktur samhället i Hildebrandts bok är uppbyggt på. Inget samhälle idag kretsar kring kvinnan vilket ter sig mer som ett önsketänkande från Hildebrandts sida. Böckernas syfte är trots allt att underhålla.</p>

Enligt G. Granberg kan skogsråföreställningen vara en avspegling av nordbornas psyke vid vissa natur och näringsförhållanden. Dock går inte skogsråföreställningens utformning i Norden att förklara på ovanstående sätt då finnarna samt många av de slaviska folkens skogsråföreställning på många sätt är annorlunda än den svenska/norska föreställningen. Detta trots att naturen samt näringsförhållanden är mycket lika och borde uppvisa liknande föreställningar rörande skogsrået. Det Svenska/norska skogsrået är unikt i jämförelse med andra länder runt om, vilkas skogsråföreställningar liknar varandra. Danmark har ellekvinnor som i viss mån påminner om skogsrået. Men ellekvinnan verkar vanligtvis i grupp, ofta tillsammans med män och barn av ellefolket. Skogsrået beskrivs uppkommit först efter religionsskiftet. Exakt när sägnerna om skogsrået börjar och blir till ett mytiskt väsen finns det inga uppgifter om, men Odens jakt är en gammal fornnordisk myt vilken någon gång efter religionsskiftet började innefatta Freyja för att sedan vidareutvecklades till sägnen om Odens jakt på skogsrået. Freyja med den amorösa karaktären och fruktbarhetsfunktionerna, blev en av de mest anstötliga fornnordiska gudomarna efter religionsskiftet. Freyja blev (tillsammans med de andra fornnordiska gudomarna) demoniserad av de kristna. Asarna Oden och Tor hade inte samma amorösa karaktär som Freyja. På grund av detta förmådde troligtvis Oden och Tor behålla en stor del av sin ursprungliga karaktär trots demoniseringen. Freyja, vilken hade en påtaglig sexuell funktion, försvann till största delen ur människornas liv, men levde kvar, enligt mig, i en nyvunnen skogsråhamn. I rollen som skogsrå kan jag se Freyja transformerad till ett amoröst fruktbarhetsväsen vilkens områden inte bara är fruktbarhet och erotik, utan även kärlek, styrka och förgörelse. Om skogsrået är en avspegling av Freyja, vore det inte helt omöjligt att tänka sig Freyjas bror Freyj i skogsmannens gestalt, men då endast som Freyjas partner. Med ovanstående redovisat, vill jag mena att skogsrået kan uppfylla kriterierna för att vara arvtagerska till fruktbarhetsgudinnan Freyja.

Uppsatsen är en studie av det sätt på vilket författaren Johanne Hildebrandt har använts sig av den fornskandinaviska mytologin när hon skrivit sin trilogi om Freja och Valhalla. Hon har använt flera karaktärer, myter och beskrivningar från bronsålder, Skandinaviens i allmänhet och Sveriges i synnerhet, och lagt dem som grund för sina böcker. Hon väljer att vinkla boken ur ett feministiskt perspektiv och sätter stort fokus på matriarkatet. Ingen vet säkert hur samhället var uppbyggt för 2700 år sedan, och Hildebrandt såg sin chans att skriva boken ur ett perspektiv där kvinnan och Gudinnan stod i centrum. Hon har onekligen använt mycket från mytologin. Ju mer påläst man är om fornskandinavisk religion desto mer kopplingar märker man. Hildebrandt har på ett mer eller mindre framträdande sätt lagt in olika likheter och olikheter. Jag har valt att lägga fokus på de tre kvinnorna som givit namn åt de olika böckerna, Freja, Idun och Saga. Freja och Saga är de gudinnor som likar sina förebilder, mytologins Freyja och Sága, mest. Fokus läggs på den starka kvinnan som klarar sig med hjälp av egen vilja och maskin. Hildebrandt har fokuserat på det passionerade och handlingskraftiga hos dessa kvinnor. Idun, som har mytologins Iðunn som grundare, har däremot getts en svagare roll. Idun är undfallande och är mycket osäker på sig själv. Hildebrandt väljer här att lägga fokus på Iduns moderlighet. Karaktärerna i boken är lättare att översätta till dagens samhälle än hela den struktur samhället i Hildebrandts bok är uppbyggt på. Inget samhälle idag kretsar kring kvinnan vilket ter sig mer som ett önsketänkande från Hildebrandts sida. Böckernas syfte är trots allt att underhålla.

Detta är en jämförande undersökning mellan hinsidesföreställningar i de skriftliga källorna till fornskandinavisk religion och bildscener på de sena (700 – 1100-talet) gotländska bildstenarna. Den tidigare forskningen kring hinsidesföreställningarna har ofta fokuserat på Valhall vilket enligt mig kan ha lett till att andra centrala föreställningar kan ha kommit i skymundan. Jag visar med min genomgång av föreställningarna i de skriftliga källorna att de olika platserna som den döde kunde komma till bär på gemensamma aspekter i form av kvinnan som möter den döde, kvinnan som härskar över den döde samt hallen där man åt och drack. Samma tema återkommer på de sena gotländska bildstenarna . De visar dessutom en liknande variation av föreställningarna som de skriftliga källorna. Valhall är alltså inte nödvändigtvist den enda tolkningen av dessa bildscener. / This is a comparative study between afterlife beliefs in written sources to the Norse religion and visual scenes in the late Gotland picture stones. The previous research on afterlife beliefs has often focused on the Valhallamotif, which in my opinion, could have led to the problem that other essential ideas of afterlife may have been overlooked. I show in my review that the afterlife beliefs in the written sources share common aspects: the woman who meets the deceased, the women who rule over the dead and the hall where the dead eat and drinks. The same aspects return on the late Gotland picture stones. They also show a similar variation in the notions of afterlife as the written sources. Valhalla is not necessarily the only interpretation of the image scenes.