I denna uppsats undersöks huruvida diskurser som berör funktionsnedsättningar har förändrats mellan tidsperioderna 1850–1860, 1920–1930 och 2000–2010. Vidare undersöks även hur rollen som någon med funktionsnedsättning har förändrats jämfört med det som setts som normalt. Detta görs genom att analysera tidningstexter med hjälp av ramverket diskurshistoria, där fyra diskursiva strategier har formulerats och analyserats. Uppsatsens resultat visar att funktionsnedsättningar och normativa funktionsförmågor är två koncept som är sammanflätade, som inte kan skapas självständigt då det som anses avvikande behöver beskrivas med referens till idealet. Vidare ser vi att benämningar först behandlade de med funktionsnedsättningar som en stor grupp, där enskilda individers identiteter behandlats som irrelevanta, medan de med normativa funktionsförmågor istället enbart benämnts som individer. Detta har i senare tider ändrats till att nästan uteslutande beskriva de med funktionsnedsättningar som individer där gruppen fått allt större talan, med mer utrymme att lyfta orättvisor. Detta gör även att de egenskaper som de normfungerande tillskrivs ändrats från enbart positiva egenskaper, som t.ex. bildade, till även mer negativa, som t.ex. blyga. De med funktionsnedsättningar beskrivs dock genom samtliga tidsperioder med flera olika negativa egenskaper, där de i senare tidsperioder får allt mer utrymme att kritisera och ifrågasätta dessa. Genom materialet kan vi även se att flera olika kategoriseringsgrunder som kön, klass, fysik och tidigare erfarenhet av funktionsnedsättningar blir relevanta då de kan påverka människors diskursiva roll. Någon av en högre social klass, men med funktionsnedsättning, benämns till exempel med mer formalitet än övriga i gruppen och någon med funktionsnedsättning men med en annorlunda fysik än idealet kan påverka rollkonstruktionen genom att de tilldelas egenskaper relaterade till kategoriseringsgrunden fysik. Även tidigare erfarenhet av funktionsnedsättningar som någon med en normativ funktionsförmåga kan göra att ens roll konstrueras annorlunda då man bland annat beskrivs som mer accepterande, mindre ängslig men även att erfarenheten leder till en viss social utsatthet där dessa också avviker från det normala genom att indirekt associeras till de med funktionsnedsättningar. Slutligen ser vi även flera tecken på att de diskursiva rollerna omvandlas utan att tas bort, bland annat genom att man på olika sätt visar sin ståndpunkt gentemot olika värderingar, idéer och tolkningar och på så sätt utmanar gamla idéer och tolkningar samt introducerar nya. Sätten detta gjorts på har dock förändrats, då man i tidigare år mestadels har distanserat sig från gamla idéer och närmat sig nya för att i senare tidsperioder omtolka gamla idéer samt kritisera språkanvändning allt mer explicit. I senare år blir det även tydligt att man inte bara kritiserar språket utan även diskurser, rollkonstruktioner och sådant som förtryck och mobbning.

The aim of this thesis is to historize discourses of parenthood by analyzing how they are negotiated and legitimized in Swedish non-literary and wide spread texts published in the 1870s, 1940s and 2010s. The analyzed corpus consists of the following: family and women’s movement magazines from the 1870s; a public counseling brochure and weekly magazines from the 1940s; blog texts; online health counseling; parent magazines; and public welfare information from the 2010s. The study moreover aims to make an inventory of which visual and lexico-grammatical resources realize legitimating strategies in the texts. Theoretically, the thesis draws on constructivist and feminist discourse theories and social semiotics. There is an emphasis on subject positions and power relations. The thesis investigates which parental subject positions are legitimized in the corpus, what power relations they reproduce, and furthermore how different positions are transformed as discontinuities of each other and over time. The results are presented in four analytical chapters. In the first of these, findings derived from the legitimation analysis of the 1870s are presented. The following two chapters present the results derived from the analysis of the 1940s and 2010s. The fourth research chapter presents an inventory of semiotic resources with the potential to realize legitimating strategies. One crucial discourse-historical result regards how the position of the mother as primary caretaker predominates in the research data. However, the position is mainly legitimized during the 1870s and transformed into legitimacy during the 1940s and 2010s. The analysis furthermore captures how the same position is legitimized during the 1870s with reference to a discourse concerning a divine order of things. Although this divine discourse is muted during the 1940s and 2010s, it continues to imprint the representations. Moreover, the analysis captures how discourses of legitimate parenthood constitute discourses of manhood, Swedishness, expert knowledge, responsiveness to children, consumption and risk management throughout the investigated periods, yet in discontinuous ways. The overall conclusion drawn is that legitimized discourses from one historical setting can constitute silent foundations for representations in later historical contexts. By unraveling history from past to present, the thesis shows how it is possible to identify presupposed lineages of today’s ideas and discourses, and thereby to deconstruct hegemonic truths and the power relations they reproduce.