Background/aim: The purpose of this sociological study "Genus in the Child's Best Interest" was to, from the Administrative Court's decree about the child's own behavior, further clarify the concept of the child's best interest by studying how the concept is expressed in decrees with focus on genus. Theory: Three genus theories, to compare girls and boys, Mary John's power theory, the grown ups definition of what the reality is and what it should contain, and a labeling theory, where the people with power are the ones to define what's normal and what's not, have been used to analyze the result in this study. Method: A content analyses was used to analyze the decrees, with the focus on girls and boys between the ages of 12 to 19, where they have been forced into treatment by the law. Result: The concept of a child's best interest does make a difference between girls and boys in the decrees, and the girls have more power because they have more room to express themselves and are less responsible for their thoughts and actions. The concept is possible to use, but the definition is subjective and could be colored by the societies values and norms.

Background/aim: The purpose of this sociological study "Genus in the Child's Best Interest" was to, from the Administrative Court's decree about the child's own behavior, further clarify the concept of the child's best interest by studying how the concept is expressed in decrees with focus on genus. Theory: Three genus theories, to compare girls and boys, Mary John's power theory, the grown ups definition of what the reality is and what it should contain, and a labeling theory, where the people with power are the ones to define what's normal and what's not, have been used to analyze the result in this study. Method: A content analyses was used to analyze the decrees, with the focus on girls and boys between the ages of 12 to 19, where they have been forced into treatment by the law. Result: The concept of a child's best interest does make a difference between girls and boys in the decrees, and the girls have more power because they have more room to express themselves and are less responsible for their thoughts and actions. The concept is possible to use, but the definition is subjective and could be colored by the societies values and norms.

I detta arbete har avhandlats bevisöverenskommelsers giltighet och verkan i dispositiva tvistemål. Som utgångspunkt har tagits att två jämbördiga kommersiella parter har ingått en bevisöverenskommelse, innan tvist dem emellan har uppstått. Enligt denna bevisöverenskommelse har parterna överenskommit att begränsa sina bevisföringsmöjligheter i händelse av tvist och/eller att domstolen ska utföra sin bevisvärdering enligt de anvisningar som anges i överenskommelsen i sådant fall. När avtalstvist väl uppstått har dock den ena parten haft för avsikt att agera i strid med bevisöverenskommelsen. Syftet med arbetet har varit dels att utreda bevisöverenskommelsens giltighet och verkan de lege lata i en sådan situation, dels att utreda om det finns skäl och möjlighet att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter giltighet i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det har visat sig att det främst är principen om fri bevisprövning och principen om att processuella överenskommelser är ogiltiga utan stöd i lag (den processuella ogiltighetsprincipen) som påverkar bevisöverenskommelsers giltighet och verkan. Innebörden av den förra principen är att det varken föreligger några begränsningar av parters möjligheter att lägga fram bevisning eller några inskränkningar i domstolens möjligheter att värdera all den framlagda bevisningen, såvida inte annat är föreskrivet. I och med att det inte synes finnas några regler där parter getts möjlighet att avtalsmässigt reglera bevisföringen eller bevisvärderingen är det svårt att förena bevisöverenskommelsers giltighet med principen om den fria bevisprövningen. Där den fria bevisprövningens princip antyder bevisöverenskommelsers ogiltighet slår den processuella ogiltighetsprincipen fast den. Visserligen är det svårt att av förarbeten och praxis dra några egentliga slutsatser om den processuella ogiltighetsprincipens innebörd. Till följd av brist på diskussion om och problematisering av densamma står det inte klart om principen avses omfatta alla typer av processuella överenskommelser eller till exempel enbart överenskommelser om totala eller liknande avståenden från rätten till domstolsprövning. I doktrinen är bilden något splittrad och gränserna mellan rättsläget de lege lata och rättsläget de lege ferenda är delvis oskarpa. Det övervägande antalet författare synes dock vara av uppfattningen att bevisöverenskommelser är ogiltiga. Oavsett vilken tolkning som görs av det som framgår uttryckligen av rättskällorna leder ändå en teleologisk tolkning av den processuella ogiltighetsprincipen till att den får anses omfatta även bevisöverenskommelser. Att en bevisöverenskommelse är ogiltig innebär emellertid inte per automatik att den är helt verkningslös. I arbetet har följande olika typer av bevisöverenskommelser analyserats: överenskommelser om exklusiva bevismedel och exklusiva bevisfakta, överenskommelser om prioriterade bevismedel och prioriterade bevisfakta, sekretessavtal med eller utan åberopandeförbud, överenskommelser om skriftliga vittnesattester samt integrationsklausuler. Analysen har resulterat i slutsatsen att bevisöverenskommelser inte har någon verkan i förhållande till parts bevisföringsmöjligheter. Domstolens möjligheter att avvisa bevisning är få och den mest uppenbara, möjligheten som framgår av 35 kap. 7 § RB, synes inte kunna utgöra grund för att med hänvisning till en bevisöverenskommelse avvisa bevisning som läggs fram i strid med överenskommelsen. Däremot kan bevisöverenskommelsernas verkan i förhållande till bevisvärderingen bli relativt omfattande. Det har att göra med att bevisvärderingen är fri och att domstolen måste ta hänsyn till allt som förekommit vid huvudförhandlingen, oavsett om det rör sig om giltiga eller ogiltiga bevisöverenskommelser. En överenskommelse om att enbart ett visst dokument eller vissa uppgifter ska få åberopas för att bevisa avtalsinnehåll, eller om att dokumentet eller uppgifterna ska tillmätas högre bevisvärde än annan bevisning i detta hänseende, kan ge goda skäl till att tro att det är just det som framgår av dokumentet eller av uppgifterna som anger avtalsinnehållet. Ett avtalsdokument kan också förtjäna ett relativt högt bevisvärde för vad som utgör avtalsinnehåll om en bevisöverenskommelse anger att det enbart får åberopas bevis till stöd för eller förtydligande av vad som framgår i detta avtalsdokument. Det kan dock också finnas skäl att inte tillmäta bevisöverenskommelser särskild verkan i förhållande till bevisvärderingen. Så kan till exempel vara fallet om en överenskommelse anger att muntlig bevisning ska vara otillåten rent generellt, om ett sekretessavtal anger att vissa uppgifter inte får åberopas eller om överenskommelsen föreskriver att vittnesutsagor enbart får läggas fram genom skriftliga vittnesattester. För att kunna bedöma vilken verkan en bevisöverenskommelse ska få för bevisvärderingen måste hänsyn tas till många faktorer, till exempel om det rör sig om en standardklausul eller om en klausul som är individuellt framförhandlad, om överenskommelsen utpekar typer av eller specifik bevisning, samt vilka skäl som faktiskt eller troligtvis legat bakom ingåendet av överenskommelsen. Att tillägga bevisöverenskommelser giltighet i större utsträckning än idag skulle kunna leda till nackdelar i åtminstone följande hänseenden. Rättsskyddet i dess traditionella mening skulle kunna minska, möjligheterna att meddela materiellt riktiga domar skulle kunna försämras och respekten och förtroendet för rättskipningen skulle kunna minska. Härigenom skulle även civilprocessens handlingsdirigerande funktion kunna försvagas. Att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter viss giltighet behöver däremot inte med nödvändighet ge oacceptabla verkningar i förhållande till dessa funktioner och intressen, i vart fall inte om en sådan förändring av rättsläget skulle leda till övervägande fördelar på andra områden. De fördelar som giltiga bevisöverenskommelser skulle kunna resultera i står att finna på processekonomins område. Om parter tilläts begränsa bevisningen i viss mån skulle den mängd bevisning som domstolen behöver ta hänsyn till minska. Parterna skulle också behöva lägga ner mindre tid och kostnader på utredningsarbete inför förestående rättegång. Bevisvärderingsbegränsningar skulle kunna ge motsvarande effekter. Härmed skulle alltså bevisöverenskommelser kunna förenkla domstolens rättskipningsuppgift och parternas processföringsuppgift, vilket skulle kunna leda till snabbare och billigare rättegångar och därmed bättre processekonomi. Svårigheterna med att åstadkomma en utökad giltighet för bevisöverenskommelser består i att på ett abstrakt plan avgöra vilka av dessa överenskommelser som är acceptabla. Om bevisöverenskommelsens giltighet på ett lösligt sätt görs beroende av vilka processekonomiska vinster eller förluster den ger upphov till samt av i vilken mån överenskommelsen inverkar negativt på civilprocessens funktioner och andra intressen, riskerar förutsebarheten att bli lidande. En gångbar alternativ reglering skulle dock kunna vara att bevisöverenskommelser som utgångspunkt anses giltiga, men att denna giltighet görs beroende av en mellan kommersiella parter restriktivt tillämpad processuell oskälighetsregel med förebild i 36 § AvtL. Varken RF eller EKMR synes ställa oöverkomliga hinder i vägen för en ordning där bevisöverenskommelser som utgångspunkt är giltiga, men där dess giltighet begränsas av en processuell oskälighetsregel. Principen om parternas likställdhet respektive principen om kontradiktoriskt förfarande innebär i korthet att parterna ska ges tillräckliga möjligheter att tillvarata sin rätt. Principerna innebär inte nödvändigtvis att bevisföringen och bevisvärderingen under alla förutsättningar måste vara fullständigt fri.

The financial crisis of 2007/8 has triggered a profound debate about public budget finance sustainability, ever-increasing government expenditures and the efficiency of fiscal policy measures. Given this context, the following dissertation provides four contributions that analyze the long-run growth of government spending throughout economic development, discuss potential effects of fiscal policy measures on output, and provide new insights into the assessment of debt sustainability for a variety of industrialized countries. Since the breakout of the European debt crisis in 2009/2010, there has been a revival of interest in the long-term growth of government expenditures. In this context, the relationship between the size of the public sector and economic growth - often referred to as Wagner's law - has been in the focus of numerous studies, especially with regard to public policy and fiscal sustainability. Using historical data from the mid-19th century, the first chapter analyzes the validity of Wagner's law for five industrialized European countries and links the discussion to different stages of economic development. In line with Wagner's hypothesis, our findings show that the relationship between public spending and economic growth has weakened at an advanced stage of development. Furthermore, all countries under review support the notion that Wagner's law may have lost its economic relevance in recent decades. As a consequence of the 2007/8 financial crisis, there has been an increasing theoretical and empirical debate about the impact of fiscal policy measures on output. Accordingly, the Structural Vector Autoregression (SVAR) approach to estimating the fiscal multipliers developed by Blanchard and Perotti (2002) has been applied widely in the literature in recent years. In the second chapter, we point out that the fiscal multipliers derived from this approach include the predicted future path of the policy instruments as well as their dynamic interaction. We analyze a data set from the US and document that these interactions are economically and statistically significant. In a counterfactual simulation, we report fiscal multipliers that abstract from these dynamic responses. Furthermore, we use our estimates to analyze the recent fiscal stimulus of the American Recovery and Reinvestment Act (ARRA). The third chapter contributes to the existing empirical literature on fiscal multipliers by applying a five-variable SVAR approach to a uniform data set for Belgium, France, Germany, and the United Kingdom. Besides studying the effects of expenditure and tax increases on output, we additionally analyze their dynamic effects on inflation and interest rates as well as the dynamic interaction of both policy instruments. By conducting counterfactual simulations, which abstract from the dynamic response of key macroeconomic variables to the initial fiscal shocks, we study the importance of these channels for the transmission of fiscal policy on output. Overall, the results demonstrate that the effects of fiscal shocks are limited and rather different across countries. Further, it is shown that the inflation and interest rate channel are insignificant for the transmission of fiscal policy. In the field of public finances, governmental budgetary policies are among the most controversial and disputed areas of political and scientific controversy. The sustainability of public debt is often analyzed by testing stationarity conditions of government's budget deficits. The fourth chapter shows that this test can be implemented more effectively by means of an asymmetric unit root test. We argue that this approach increases the power of the test and reduces the likelihood of drawing false inferences. We illustrate this in an application to 14 countries of the European Monetary Union as well as in a Monte Carlo simulation. Distinguishing between positive and negative changes in deficits, we find consistency with the intertemporal budget constraint for more countries, i.e. lower persistence of positive changes in some countries, compared to the earlier literature.