The purpose of the following research was to test the prediction that a sense of social connectedness to a stranger would result in the tendency to share psychological states with him/her. An overview of the literature on state sharing and the psychological merging between other and self is described in Chapter 1. The first test of my prediction is provided in Chapter 2 where I demonstrate that participants who are led to feel socially connected to a confederate--by sharing idiosyncratic preferences in common with her--resulted in the propensity to take on her goals. In Chapter 3, participants who felt connected to a confederate who was asked to complete a stressful speech task experienced more stress themselves. This effect occurred in part through a sense of felt “oneness” with the confederate. Chapter 4 extended these findings by showing that socially connected participants tended to experience secondary appraisal emotions in line with the confederate’s appraisal of the stressful speech task and this occurred through a sense of felt oneness with the confederate. In Chapter 5, participants who felt connected to an outgroup member tended to experience greater empathy for another outgroup member who experienced discrimination. The implications for social interaction in general and for intergroup relations in particular are discussed in Chapter 6.

No description available.

Forskning har visat att människor hjälper varandra av såväl egoistiska som altruistiska skäl. Hur ter det sig hos volontärer? Ställer volontärer upp för de hjälpbehövandes eller för sin egen skull? Den här uppsatsen syftar till att undersöka volontärers motiv till att hjälpa. Skiljer motiven sig åt beroende på om engagemanget sker i Sverige, inom Europa eller i en annan världsdel? 40 volontärer berättade skriftligt om sina volontärupplevelser. Berättelserna analyserades för att se vilken typ av motiv som angavs mest. Resultatet visade att fler egoistiska än altruistiska motiv angavs totalt sett bland volontärerna, däremot angav Europavolontärer flest altruistiska motiv. Överlag engagerade sig yngre volontärer längre hemifrån. Resultaten kan ge framförallt frivilligorganisationer men också samhället i stort insikt i motiv bakom hjälpinsatser.

I tidigare empatiforskning har könsskillnader studerats betydligt mer änåldersskillnader. Syftet med den aktuella undersökningen var att studera hurförmågan till empati skiljer sig mellan tonåringar, medelålders och äldre. Iundersökningen deltog 68 personer varav hälften kvinnor. Empatin varhögst i den äldsta gruppen och lägst i den yngsta för både kvinnor och män.Däremot kände tonåringarna mer för vissa känslor som mättes utanförempatiskalan. Kvinnorna i alla tre åldersgrupperna har högre empati änmännen. Att empati ökar med åldern säger samtidigt att yngre hade mindreempati. Resultaten kan tyda på att samhället blivit kallare. Avslutningsvisdiskuteras betydelsen av generationsskillnader i empati, en eventuellutveckling mot ett mindre empatiskt samhälle, samt om ungas empati kanstärkas i framtiden.

No description available.

En experimentell vinjettstudie genomfördes för att undersöka hur graden av em-pati för personer med ett självskadebeteende varierar beroende på bakomliggande orsak samt grad av kännedom om ämnet. I studien deltog 121 respondenter som fick besvara en av tre vinjetter: (a) självskadebeteende utan angiven orsak, (b) Självskadebeteende med orsak borderline personlighetsstörning eller (c) Självska-debeteende med orsak övergrepp. Studien visade att ett samband mellan empati och självskadebeteende utan orsak samt mellan empati och självskadebeteende med orsak borderline personlighetsstörning. Inget samband påvisades mellan em-pati och självskadebeteende med orsak övergrepp. Vidare framkom inga signifi-kanta skillnader mellan grupperna i empatigrad, vilket kan ha att göra med att självskadebeteende som enskild variabel var tillräcklig för att generera ett visst mått av empati. Empatimedelvärdet för någon som skär sig låg strax under media-nen på Batsons empatiskala vilket tyder på att medmänniskor känner en genom-snittlig grad av empati för någon som skär sig.

No description available.

Empathy has been studied in composition since the 1960s, although it has not yet been adequately defined or theorized. Compositionists tend to employ the common definition of empathy as a feeling of identification with others using the familiar metaphor “walking in another’s shoes,” derived from the liberal-humanist therapeutic paradigm of Carl Rogers and Abraham Maslow, which assumes a universal and transparent human experience. The purpose of this study is to develop a theoretical framework for empathy, answering the question: what is the function of empathy in the teaching of writing? Composition scholarship has shown three general orientations toward empathy: empathy embraced, empathy inferred, and empathy disdained. In response, I trace empathy’s development across disciplines as an aesthetic, ethical, physiological, and psychological construct using current research that shows empathy is a multifaceted, complex, cognitive process. In psychology and neuroscience, empathy is on the cutting edge of research, visible as brain activity in fMRI studies, theorized to have a vital role in evolution, and studied for its efficacy as a vehicle for altruistic action on behalf of stigmatized individuals and groups. Building on this multidisciplinary foundation, I offer an updated definition of empathy that invokes these scientific discoveries in order to account for empathy’s role in the teaching and study of writing and rhetoric. I theorize there are five empathies at work in composition—relational empathy, pedagogical empathy, critical empathy, rhetorical empathy, and discursive empathy. I describe these empathies using another metaphor, that of a watershed, to illustrate empathy as part of a natural process whereby the five empathies are separate like the tributaries in a river system yet as inseparable as the water that fills them. Empathy’s primary weaknesses, the familiarity and morality biases, are addressed; these are foundational to most criticisms of empathy. In the final chapter, I propose a sample course focusing on the study of rhetorical empathy, address the limitations of the study, provide many directions for further research, and argue that the study (and practice) of empathy itself and rhetorical empathy in particular are vital in today’s uncertain times. / Dissertation Chair: Dr. Bennett A. Rafoth Dissertation Committee Members: Dr. Gian S. Pagnucci and Dr. Michael M. Williamson

Thesis (Ed.D.)--University of West Florida, 2008. / Title from title page of source document. Document formatted into pages; contains 182 pages. Includes bibliographical references.

Thesis (M.Des.)--Victoria University of Wellington, 2009. / Includes bibliographical references.