Livsberättelser handlar om människors personliga erfarenheter och upplevelser, vilket innebär att varje studie är unik. Syftet med denna uppsats var att undersöka hur föräldrar till skolvägrande barn skapar sina föräldraidentiteter utifrån den specifika kontexten att ha sina barn hemma i stället för i skolan. Hur kommer dessa föräldrars levda erfarenheter till uttryck? Vilka innebörder tillskriver de sitt föräldraskap? Hur kan föräldraidentiteter förstås utifrån denna kontext? Studien baseras på tre livberättelseintervjuer med föräldrar till skolvägrande barn med livsberättelse som forskningsansats, utifrån perspektivet som socialt situerade handlingar och identitetsframföranden. Varje intervju har transkriberats och resultat och analys har tematiserats var för sig. Föräldrarnas levda erfarenheter kom till utryck i form av förväntningar, kamp men även glädje och sorg. Innebörderna som framkom var att föräldraskap handlar också om att tillåta sig själv att vara en egen individ och inte bara förälder, vara barnets pedagog men också mentorskap och coachning. De föräldraidentiteter som kunde förstås utifrån föräldrarnas berättelser var många, men en del var tydligare än andra. Att inte räcka till kan förstås som det goda föräldraskapet, att se sina brister medan att inte ha något val handlar om att som förälder pausa sitt liv och kan förstås som en moralisk aspekt av föräldraskapet. Slutligen görs den reflekterande föräldraidentiteten möjlig genom berättelsen att med nuets kunskap kunna reflektera över det som har hänt och därmed kunna rekonstruera och dra slutsatser som inte var möjliga tidigare. Resultatet visar att det behövs mer forskning i ämnet där föräldrar får komma till tals men också att livsberättelse behövs som ett verktyg i arbetet med att demontera kulturella förgivettagna föreställningar om hur det är att leva med ett skolvägrande barn.