Bakgrund: Ebola upptäcktes för första gången 1976 i ett dubbelt utbrott i Sudan och Zaire i Afrika. Det pågående utbrottet av ebola virus sjukdom (EVD) startade i Guinea 2013 och har sedan dess spridits vidare till Liberia, Sierra Leone, Nigeria, Mali och Senegal. T.o.m. 4 mars 2015 har nästan 24 000 smittats och 10 000 avlidit vilket är mer än 50 gånger fler än i det tidigare största utbrottet i Uganda 2000. Viruset består av fem arter: Bundibugyo, Reston, Sudan, Tai Forest och Zaire. Vektorn för viruset är fortfarande okänd men förmodas vara flygande hundar (fruit bats) som själva är resistenta. Symtomen innefattar bl.a. feber, trötthet, kräkning, diarré, ledsmärtor och mukosala blödningar. Behandlingen består vanligen av vätskeersättning. Det finns varken godkänt vaccin eller läkemedel i dagsläget men flertalet studier pågår för att utveckla bl.a. antikropparna ZMapp och antiviral behandling med Brincidofovir. Syfte: Redogöra för tidigare och pågående utbrott av ebola och undersöka vilka faktorer som bidragit till att epidemin 2013-2015 inträffat och fått stora proportioner i Västafrika. Metod: Till det aktuella ämnet har den senaste informationen inhämtats via WHO och CDCs respektive hemsidor mellan 23/2-9/3 2015. Resultat: En kombination av faktorer har bidragit till att det pågående utbrottet blivit större än tidigare. Länderna som drabbats har inte varit förberedda, virusarten ebola Zaire har hög dödlighet, sjukvård och infrastruktur är svag och kulturen är djupt grundad i ett samhälle där utbildningen är låg. Befolkningen behöver respekteras och utbildas för att de aktivt ska kunna vara delaktiga i att stoppa smittspridningen av viruset. Ju mindre geografisk yta viruset är fördelat på desto lättare blir det att kontrollera och bekämpa det. Diskussion: Guinea, Liberia och Sierra Leone har alla drabbats extra hårt av pågående EVD utbrott och behöver nu få hjälp med återuppbyggnad av ett fungerande sjukvårdssystem som befolkningen kan lita på och med personal som kan arbeta under säkra förhållanden. Stort fokus bör också läggas på att implementera kulturen i de skyddsåtgärder som behövs för att förhindra ytterligare spridning och framtida utbrott. Ytterligare forskning krävs för att kunna erbjuda bättre behandling och profylax.

Bakgrund: År 2002 infördes generisk substitution i Sverige för att minska på läkemedelskostnaden. Efter införandet är apoteken skyldiga att erbjuda generisk substitution, det vill säga utbyte till billigare och likvärdiga läkemedel inom läkemedelsförmånen till patienten. Vilka läkemedel som anses som utbytbara bedöms av Läkemedelsverket. De flesta patienter har en positiv inställning till generisk substitution. Generisk substitution innebär dock problem för en liten andel av patienterna. Utbyte av läkemedel kan medföra täta läkemedelsbyten, otillräcklig information och otydlig märkning. Dessa tre faktorer kan bidra till felmedicinering. Syfte: Syftet med studien var att undersöka problem och möjligheter som förekommer vid generisk substitution på apotek. Med problem och möjligheter menas hur kvalitén på informationen kan påverka användandet av generika, vilka faktorer som är viktiga vid valet av receptförskrivna läkemedel och hur mycket kunden är villig att betala i merkostnad för att få behålla sitt receptförskrivna läkemedel. Metod: En kvantitativ forskningsmetod användes i form av en enkätundersökning. Apotekskunder som var 18 år eller äldre och hämtade läkemedel till sig själva som ingick i en utbytesgrupp tillfrågades om deltagande. I undersökningen besvarades 77 enkäter av 43 kvinnor och 34 män. Medelåldern för deltagarna var 60,7 år. Resultat: 69 av de 77 deltagarna hade fått information om generisk substitution från apotekspersonal och/eller förskrivare. Dessa deltagare fick besvara en fråga ”Hur har informationen från förskrivare och/eller apotekspersonalen varit?”. Medelvärdet var 3,5 på en fyrgradig skala, där fyra var mycket bra information. 46 av 69 deltagare hade bytt ut alla sina läkemedel, 11 deltagare hade inte bytt ut något av sina läkemedel och 12 deltagare hade båda bytt och inte bytt ut sina läkemedel den dagen de besvarade enkäten. Mer än hälften av dessa deltagare tyckte att informationen var bra eller mycket bra. De 77 deltagarna som besvarade enkäten hämtade tillsammans ut 132 receptposter. Deltagarna kunde tänka sig att betala en merkostnad för 65 av de 132 receptposterna. Merkostnaden varierade mellan 5-150 kronor beroende på vilket läkemedel som skulle bytas ut. Där medelvärdet av summan för de 65 receptposterna var 33 kronor och standardavvikelsen var 35 kronor. De tre viktigaste faktorerna vid valet av receptförskrivna läkemedel var tillgängligheten av läkemedlet, biverkningar och annat. Slutsats: Studien visar att de flesta deltagarna hade fått mycket bra information om generisk substitution. Däremot kan studien inte påvisa om kvalitén på informationen påverkar användandet av generika. Deltagarna var villiga att betala en merkostnad för drygt hälften av alla recept. En rimlig merkostnad var mellan 5 till 150 kronor för de olika läkemedlen. Studien visar att tillgängligheten av läkemedlet, biverkningar och ”annat” var tre viktiga faktorer vid valet av receptförskrivna läkemedel. Materialet i studien är litet för att säkerställa resultatet och kan inte jämföras med större studier. Däremot ger studien en indikation på hur verkligheten ser ut. Utifrån denna studie kan det vara intressant med vidare forskning inom på vilket sätt farmaceuten och förskrivaren informerar patienten om utbyte.

Cystisk fibros är en genetisk sjukdom som leder till andningsbesvär, infektioner i lungorna och rubbat näringsupptag i tarmen, vilket resulterar i besvär i GI-kanalen samt dålig viktuppgång. CF orsakas av en mutation i CFTR (cystisk fibros transmembran regulator) genen vilket medför en minskad kloridutsöndring som orsakar en ökad natriumreabsorption i cellerna. Detta leder till en minskad förmåga för slemmet i luftvägarna att binda vatten, vilket gör att det blir segt. Det finns inget bot för sjukdomen och den rådande behandlingen är både tidskrävande och livslång. Syftet med den medicinska behandlingen är att göra det sega slemmet i luftvägarna mer lättflytande och förebygga infektioner. Vanligt använda slemlösande substanser är bromhexin och acetylcystein. Inhalationsläkemedel som innehåller luftrörsvidgande substanser är salbutamol (Ventoline®) eller terbutalin (Bricanyl®). Antibiotikabehandling hos CF patienter används mot luftvägsinfektioner. Utan antibiotikabehandling riskerar CF-barn att tidigt få lunginfektion som slutligen utvecklas till livshotande andningssvikt. Fysisk aktivitet och träning minskar risken för att insjukna i lunginfektion. Tre viktiga andningstekniker är djupandning, huffandning (en forcerad utandning) och PEP-andning (andas ut mot ett motstånd). Eftersom det sega slemmet täpper till bukspottkörtelgången har CF-patienter svårt för att ta upp energi och näring till kroppen. Därför äter CF-patienter kosttillskott av pancreasenzymer, järn, vitaminer och mineraler. Syftet med denna studie var att få en uppfattning om hur det är att leva med sjukdomen cystisk fibros. Detta är en kvalitativ, djupintervjustudie. För att få studiesyftet besvarat har både läkarkontakt och patientkontakt erhållits. Totalt deltog fem patienter och en barnläkare. Många CF patienter anser att varje dag är en kamp för att inte försämras i sin sjukdom. Behandlingen är oerhört krävande och tar upp en stor del av vardagen. Att leva med CF är inte lätt för patienterna eftersom sjukdomen är kronisk och det krävs en strikt behandling, morgon och kväll, med inhalation av bronkvidgande och slemlösande läkemedel, antibiotika, komplettering till födan med pancreasenzymer för att motverka viktnedgång, andningsgymnastik samt vara försiktig med vilka miljöer man utsätter sig för.

Haemophilia is an inherited disease which causes increased bleeding due to defect clotting factors VIII and/or IX. There are two forms of haemophilia, A and B, which both are X-linked and due to mutations of the genes of factor VIII and factor IX respectively. This study focuses on Haemophilia A and thereby factor VIII. The drugs that are available on the Swedish market today for patients with haemophilia A include Factor VIII(FVIII), which has been purified from human plasma and recombinant factor VIII(rFVIII). The main goal of this study is to gain a better understanding of the effects of treatment of haemophilia A with either purified plasma factor VIII or recombinant factor VIII on reducing or preventing bleeding and on side effects.   The study was designed as a literature review and searches were carried out in PubMed at the Linnaeus University library.  The criteria for selection of articles were: patients with haemophilia, treatment with plasma derived and/or recombinant factor VIII as well as clinical studies. The minimum number of patients was set at 20. The searches led to the review of six studies, where three used recombinant factor treatment and the other three referred to plasma-derived treatment. Efficacy and safety were evaluated in most cases by the hemostasis effect, reduced pain, reduced swelling, number of infusions, and number of reported adverse events. The incidence of inhibitor formation during treatment often resulted in the patient discontinuing the treatment. An increased development of neutralizing antibodies in the patient was evident in recombinant factor treatment, while there was an increased risk for transmission of hepatitis B or C in treatment with plasma derived from humans. In Sweden, one can choose to be treated on-demand, which reduces the risks tremendously for the haemophilia patient. However, this can increase the risk of inhibitor formation that can lead to ineffective treatment. The risk of bleeding in haemophilia patients can vary and is connected to the parent’s genes. Caution and self-awareness about the limitations decreases the risks of severe cases of bleeding. / Hemofili, blödarsjuka, är en sjukdom där blodet har svårt att koagulera efter en skada. Sjukdomen beror på en mutation i genen för koagulationsfaktor VIII (hemofili A) respektive koagulationsfaktor IX (hemofili B). I båda fallen ger mutationerna defekta koagulationsfaktorer. Vanligast idag är att dessa sjukdomar behandlas med injektioner av de humana formerna av respektive faktor. Fokus i detta examensarbete inriktas mot hemofili A och faktor VIII. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka hur effektiva och säkra två olika kommersiellt tillgängliga faktor VIII preparat är med avseende på att helt förhindra blödningar. Ett av preparaten är utvunnet från human plasma, det andra är framställt med hjälp av rekombinant DNA-teknik. Båda preparaten avvänds för behandling av hemofili A-patienter. Studien utformades som en litteraturstudie och sökningar gjordes i PubMed. Kriterierna för val av artiklar var: patienter med hemofili, behandling med renad faktor VIII från blodplasma och/eller rekombinant faktor VIII (rFVIII) samt kliniska studier. Minimala antalet ingående patienter i en klinisk prövning sattes till 20. Sökningarna ledde till granskning av sex studier, där tre studier behandlade rFVIII-behandling och tre behandlade plasmaupprenad faktor VIII-behandling. Effekt och säkerhet bedömdes i de flesta fall med effekt på hemostas, reducerad smärta, reducerad svullnad, antal infusioner och antalet upptäckta negativa fall under behandlingen. Såväl upprenad human faktor VIII som rekombinant framställd faktor VIII gav likvärdiga  och mycket goda effekter. De största riskerna var antikropputveckling under behandlingen, vilket oftast ledde till att patienten fick avbryta behandlingen. Störst antikropputveckling påvisades vid rFVIII-behandling. En allvarlig risk, som kan förekomma vid behandling med renad human faktor VIII, är samtidig överföring av virus, framför allt hepatit B- eller C-virus.

Läkemedel är en grupp kemikalier med effekt på olika fysiologiska processer hos människa och djur. Den största källa för läkemedelsrester är avloppsvatten från reningsverk. Eliminering av läkemedelssubtanser i reningsverk är ofta inte fullständig och läkemedelsrester i naturen har påvisats. Läkemedelsrester i vattenmiljö kan bioakumuleras och utgör toxisk risk för vattenlevande organismer. Med den globala utvecklingen av samhället förväntas exponeringen för läkemedelsrester öka. Ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol tillhör läkemedelsgrupper för vilka effekter på miljö har observerats. En ökad kunskap om substansernas miljöskadliga egenskaper kan ge ett bättre underlag vid miljöriskbedömningar. Syftet med arbetet är att utifrån aktuell litteratur sammanfatta den kunskap och fakta som idag finns om ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol med avseende på dessa ämnens miljöfarliga egenskaper och miljöpåverkan. Efter sökning och genomgång av vetenskapliga artiklar och rapporter inom området läkemedel och miljö sammanställdes en litteratur översikt över kända miljöeffekter av substanserna ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol. Apotekens Service AB databas över uthämtade läkemedl på apotek (Concise) användes för kartläggning av användning av ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol i Kalmar län och Sverige totalt. Ciprofloxacin, diklofenak och etinylestradiol har påvisats i vattenmiljöer i Sverige och andra länder. Kinolon-resistenta bakterier har påvisats i miljö. Toxisk effekt av diklofenak på t ex gamar i Asien har observerats. Etinylestradiol i miljö orsakar störningar av reproduktionsförmåga hos fisk. Det finns idag ingen dokumentation om läkemedel i miljö som pekar på en risk för humanhälsa. Enskilda hushåll står för den största delen av läkemedelsflöde till miljö. Uppmätt koncentration av läkemedelsrester i miljö ligger ofta mellan 1 ng/L upp till några µg/L. I miljön återfinns substanser huvudsakligen i en mix av olika ämnen. Det är viktigt med fortsatt forskning kring läkemedel i miljö för att kunna bidra till bättre framtida kunskap.

The most common form of hair loss in young and old people is androgenic alopecia. Hereditary hair loss affects both men and women. Hereditary hair loss in some women begins at the age of 30, but as a rule hair loss begins in post-menopausal women. In women the hair thins out in an oval portion of the front part of the scalp. In men, hair loss can start as early as at the age of 20. The hairline then starts to slowly creep upward along the temples and gives characteristic flaps, and on the scalp a bald spot appears that over time becomes larger and larger. Hereditary androgenic alopecia is caused by androgenic effects on the hair follicles causing the anagen phase to shorten and the telogen phase to extend while the hair follicle size decreases. Polymorphism in the androgen receptor has been linked to androgenic alopecia. Finasteride is a fat-soluble synthetic steroid originally intended for the treatment of benign prostatic hyperplasia (BPH). In 1992 it was approved for BPH-treatment and in 1997 it was approved for male pattern baldness. Finasteride inhibits the function of type ІІ 5-α-reductase, and therefore inhibits the conversion of testosterone to dihydrotestosterone(DHT). The purpose of this study was to examine the effectiveness of finasteride treatment against hereditary male pattern baldness. Six studies on finasteride were selected from searching the database PubMed in february 2013. To get the most relevant results the search terms "finasteride alopecia" were used. Out of 42 hits, six articles were selected. Only articles with clinical testing on humans were selected. The articles included in this study demonstrate that finasteride treatment slows the development of hair loss and increases hair growth. Increased hair growth, however, requires long-term treatment. After one year of treatment, or longer, with finasteride 1 mg daily the increase in hair growth is of the order 7-10% more hairs than at the beginning of the treatment. A larger increase in hair weight suggests that the treatment also increases the thickness and/or the length of hairs. Men 18-19 have been treated with finasterid in the studies. The concentration of DHT was decreased by finasteride treatment in all studies. Adverse reactions include decreased libido, erectile difficulty, ejaculation problems and depression can occur in fewer than 1 in 100 people which was also mentioned in the studies.

Hjärtsvikt är en folksjukdom där prevalensen har uppskattats till cirka 2 %. Sjukdomen innebär att hjärtats funktion är försämrad. Idag behandlas hjärtsvikt vanligtvis med ACE-hämmare, betablockerare och ibland spironolakton. Spironolakton är en mineralkortikoidreceptorantagonist, som i RALES-studien (1999) har visat goda effekter på mortalitets- och morbiditetsreduktion hos hjärtsviktspatienter när den gavs som tillägg till ACE-hämmare. Idag är det ännu inte helt känt hur läkemedlet utövar sin effekt. Syftet med detta arbete är att undersöka vad spironolakton har för effekt på hjärta, blodkärl samt det sympatiska nervsystemet hos hjärtsviktspatienter. En litteraturstudie gjordes där sju studier utvärderades. Två av de utvalda studierna behandlade spironolaktons effekt på blodkärlen, två på hjärtremodelleringen, två på hjärtfibrosen och en på det sympatiska nervsystemet. Resultaten från studierna visade att spironolakton har goda effekter på kärlen bland annat genom att öka biotillgängligheten av kväveoxid. Läkemedlet har också goda effekter på hjärtremodelleringen, troligtvis framförallt genom att minska fibrosbildningen. Dessutom har spironolakton fördelaktiga effekter på det sympatiska nervsystemet. Många av spironolaktons effekter beror troligtvis på dess förmåga att blockera aldosterons effekt. De fysiologiska effekter som visades i detta arbete kan sannolikt ge mortalitets- och morbiditetsreduktion hos verklighetens hjärtsviktspatienter då läkemedlet adderas till modern basbehandling. I RALES var betablockeraranvändning ovanlig och klinikens patienter motsvarade inte verklighetens patienter. Därför kan en modern studie liknande RALES, men på verklighetens hjärtsviktspatienter, ge svar på frågan om spironolakton idag är ett effektivt läkemedel för behandling av hjärtsvikt.

Bakgrund: Menopaus definieras som tidpunkten för en kvinnans sista spontana menstruationsblödning. Cirka 65 000 svenska kvinnor passerar varje år sin menopaus och genomsnittsåldern för menopaus i Sverige och i övriga västvärden är 51-52 år. Substitutionsbehandling med östrogen och progesteron har länge använts för att lindra typiska menopausala symptom som värmevallningar och svettningar. Nyare studier visar att substitutionsbehandling med östrogen och progesteron ökar risken för att drabbas av kardiovaskulära sjukdomar och bröstcancer. Oro kring biverkningar liksom att kvinnor av annan anledning inte kan använda östrogen, har medfört ett ökat intresse för alternativbehandlingar som kan lindra menopausala symptom. En ny studie visar att mer än 50 % av kvinnor med menopausala symptom använder sig av någon sorts alternativbehandling för att lindra sina besvär. Extrakt av jordstam från silverax (Cimicifuga racemosa) har använts i Europa i mer än 40 år för att behandla klimakteriebesvär, och är idag den mest använda alternativbehandlingen. Syfte: I föreliggande litteraturstudie har syftet varit att undersöka om silverax kan minska upplevda vasomotoriska besvär, under perioden kring menopaus. Metod: Undersökningen är en litteraturstudie baserad på 5 randomiserade kliniska studier, hämtade från databaserna PubMed och Medline. Resultat: Silverax tycks vara ett effektivt behandlingsalternativ för att minska vasomotoriska symptom hos kvinnor som befinner sig i tidigt stadium av menopausen. Studierna visar en bra tolerans till extraktet utan allvarliga biverkningar. Diskussion: Fler stora randomiserade, kontrollerade och framförallt längre studier behövs för att man ska kunna dra slutsatser om effekten och säkerheten av silverax, och därmed visa om extraktet kan vara en effektiv behandlingsmetod vid menopausala symptom.

Background: Medication related admissions (MRAs) account for a substantial amount of all hospital admissions and most MRAs are considered preventable. In order to reduce the amount of MRAs, comprehensive medication reviews performed by clinical pharmacists on hospitalised patients could be a viable strategy. To study the effect of these reviews on the incidence of MRAs, a method of assessing whether an admission is an MRA or not is required. Two such methods will be compared in this study. Aim: The aim of this study was to assess hospitalisations using AT-HARM10 and the OPERAM DRA Adjudication Guide (OPERAM tool) and compare the results. Method: The OPERAM tool and AT-HARM10 were used to assess hospitalisations.  Assessments yielding different results were discussed in a review panel and the reasons for the differences were determined. Cases where the assessments provided different results due to an error made by the assessor were changed. Trends in the reasons for deviation as well as statistics on the agreements of the tools were produced. Results: The initial agreements between the tools was 76%. After adjustment from the review panel discussion the agreement was 95%. A few cases where the OPERAM tool did not follow current evidence-based recommendations were identified. Discussion: Though the tools showed a high level of agreement, a few strengths and limitations of both designs could be identified. The main limitation of the OPERAM tool was the trigger tool which contained some outdated information while in AT-HARM10 the competence of the assessor could impact the results. Conclusion: Both tools showed a high level of agreement and seem to be a viable option for determining whether a hospital admission is possibly or unlikely to be an MRA.

The purpose of this study was to examine the influence of content of a copovidone binder (0%, 5% and 10% w/w) and its addition method on compression and compaction properties of six MCCformulations following dry granulation. Briquetting was used to form dry granules for furthercharacterization. The mean yield pressure and fracture strength of granules were assessed at 300MPa on the basis of “in-die” Heckel and Adams model respectively. Then tablet tensile strengthof manufactured tablets was determined at 100 and 300 MPa. The results demonstrated thatintragranular addition of further binder (10%) to MCC could increase plasticity. However, therewas a drastic reduction in compactibility of dry granules mostly impacted by binding capacity ofthe binder. Generally, 5% intragranular:5% extragranular binder under a compaction pressure of300 MPa had the greatest binder efficacy on strength of pure MCC tablets while 10%extragranular binder improved tensile strength significantly at 100 MPa. PVP in a level of 5%w/w had no significant impact on tensile strength of tablets compacted at 100 and 300 MPa.