Transportation and mobility are important components in the organisation and structure of people´s daily activities, but the transport sector has considerable environmental impacts, e.g. greenhouse gas emissions and land use. Governance of the sector is difficult, as there is an ongoing a shift in governance structures away from hierarchical towards more collaborative governance. Given these challenges, it may be necessary to shift the focus from mobility to accessibility and to adopt a new paradigm in transport planning. This thesis critically investigates what a paradigm shift might mean for the Swedish national and municipal transport, housing and parking planning context and examines what a Social Practice Theory framework could contribute in analysing such a paradigm shift. This is done by investigating three different policies that are arguably in line with a shift in planning paradigms. All three policy measures open up decision making to different stakeholders or even citizens, reflecting a shift in governance, and all highlight the need to shift the focus from physical infrastructure to accessibility, through collaboration with a range of stakeholders. However, in each case, current conditions and practices render a transition more difficult. The Swedish Transport Administration (STA) states the importance of reducing the need to travel and of using existing infrastructure more efficiently, and stipulates that these types of measures should be considered before new infrastructure investments. However, the STA has a limited mandate to finance these measures, resulting in ambiguous signals and frustration among regional STA officials. This thesis shows that making the STA’s mandate more function-oriented would facilitate a transition in line with the sustainable mobility paradigm. Another policy measure discussed in the thesis is a shift from minimum parking requirements, where developers are required to build a minimum number of parking spaces, to flexible parking requirements, where the number of parking spaces provided depends on the local context and where other mobility services may replace the need for physical parking spaces. In this thesis, people who have bought apartments in developments with flexible parking requirements were surveyed in order to understand their practices and how they perceive and plan to use the mobility services provided. The feasibility of using a new parking management tool, Parking Benefit Districts, in a European context (Stockholm, Sweden) was assessed. In a Parking Benefit Districts system, parking charges are implemented, increased or extended to curb parking, with the revenues being returned to the area where the charges are imposed and with citizens, or other stakeholders, participating in decisions on how to use the revenues. The underlying intention is to increase acceptance of parking charges, as on-street parking charges may be deemed necessary by planners, but are unpopular among citizens and other stakeholders. This thesis shows that there are no legal barriers to implementing a Parking Benefit District programme in Sweden, but there are some limitations on how revenues can be used. Moreover, Sweden does not have this planning tradition and the programme may not be perceived as legitimate. Another important issue is equity and participation, e.g. it is important to consider who to include and how to include them. Overall, the policy measures studied involve a shift away from an infrastructure-centred to a people-centred approach. However, other planning practices and institutions may push in different directions. This thesis shows that a Social Practice Theory framework can be useful as a lens through which researchers and policymakers view possible changes needed to achieve a sustainable mobility paradigm. / Transport och mobilitet är viktiga komponenter i organiseringen och strukturen av människors dagliga aktiviteter. Transportsektorn ger emellertid upphov till stor miljöpåverkan, exempelvis växthusgasutsläpp och markanvändning. Governance av sektorn är komplicerad och det har skett ett skifte från en hierarkisk styrning mot en större delaktighet och samarbete mellan olika aktörer. Givet dessa utmaningar kan det finnas behov av att flytta fokus från att palnera för rörlighet till tillgänglighet samt att ändra planeringsparadigmer. Syftet med avhandlingen är dels att kritiskt undersöka vad ett paradigmskifte skulle kunna innebära i det svenska nationella och kommunala transport-, bostads- och parkeringsplaneringssammanhanget, dels att undersöka hur ett Social Practice Theory ramverk skulle kunna bidra till förståelsen av ett sådant paradigmskifte. För att göra detta har avhandlingen undersökt tre policys som är i linje med ett paradigmskifte. Alla policys som diskuteras i avhandlingen öppnar upp beslutsfattande för olika aktörer eller medborgare. Vidare lyfter alla diskuterade strategier fram behovet av att flytta fokus från fysisk infrastruktur till tillgänglighet och att samarbete mellan olika intressenter är nödvändigt. I varje fall finns dock förhållanden och praktiker som försvårar omställningen. Trafikverket framhåller exempelvis vikten av att minska behovet av att resa och av att använda befintlig infrastruktur mer effektivt, och de menar att dessa åtgärder bör övervägas innan nya infrastrukturinvesteringar. Samtidigt har Trafikverket begränsat mandat att finansiera dessa åtgärder, vilket ger upphov till tvetydiga signaler och frustration bland regionala planerare på Trafikverket. Papper I argumenterar för att ett mer funktionsorienterat mandat skulle kunna underlätta en ett paradigmskifte i linje med en ’sustainable mobility paradigm’. I paper II diskuteras en förändring från miniminorm för parkeringsplatser vid bostäder, där byggherrarna måste bygga minst ett visst antal parkeringsplatser, till flexibla parkeringstal, där antal parkeringsplatser som ska byggas beror på den lokala kontexten och där andra mobilitetstjänster kan ersätta behovet av parkeringsplatser. I detta paper studeras personer som har köpt lägenheter i flerbostadshus med flexibla parkeringstal. Målet är att förstå dessa människors praktiker och hur de använder och uppfattar de mobilitetstjänster som tillhandahålls. I papper III diskuteras möjligheten att använda ett nytt parkeringsverktyg, Parking Benefit Districts, i en europeisk kontext. Parkering Benefit Districts är ett koncept där parkeringsavgifter på gatan införs, höjs eller utökas. Intäkterna från parkeringsavgifterna återförs därefter till det område där de togs ut, och medborgare, eller andra intressenter i området, deltar sedan i beslutet om hur intäkterna ska användas. Syftet med denna åtgärd har traditionellt varit att öka acceptansen för parkeringsavgifter, eftersom parkeringsavgifter på gatan kan anses vara fördelaktiga av planerare, men impopulära bland medborgare och andra intressenter. Paper III nämner i analysen att det inte finns några legala hinder för att genomföra ett Parking Benefit District program i Sverige, men det finns vissa begränsningar för hur intäkterna kan användas. Planerare i Stockholms stad hävdar dock att Sverige inte har den här planeringstraditionen och påpekar att ett sådant åtgärd kanske inte uppfattas som legitim. En annan viktig fråga att diskutera är jämlikhet och deltagande. Det finns en risk att vissa grupper i samhället inte deltar i samma utsträckning och det är därför viktigt att överväga vem som ska involveras samt hur det ska ske. I slutet diskuteras resultaten i relation till forskningsfrågorna. Alla de studerade policys skiftar fokus från fysisk infrastruktur till människors behov. Samtidigt finns det andra planerings praktiker och institutioner som drar samhällsutvecklingen i motsatt riktning. I avhandlingen diskuteras även hur ett Social Practice ramverk kan hjälpa både forskare och beslutsfattare att se de förändringar som behövs för att nå en ’sustainable mobility paradigm’. / <p>QC 20181228</p>

Transportsektorn dras med ett antal problem som är proportionerliga mot antalet bilresor. Kommuner som vill begränsa dessa kan utnyttja markanvändningspolitiken, där kommunen ofta har rådighet över parkeringstalen, d.v.s. kraven på antal bilparkeringsplatser som ska anläggas. Forskningen pekar på att sänkta parkeringstal är effektivt för att minska antalet bilresor, men ju mer effektiv sådan policy är, desto mindre acceptabel anses den ofta vara hos allmänheten. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka vilka faktorer som är betydelsefulla för acceptansgraden och om kommuner kan påverka dessa för att öka acceptansen. Detta görs med en enkätstudie (n=245) bland boende i femtio olika flerbostadshus i Huddinge kommun, där samband mellan enkätsvaren och uppgifter om bostadshusets fysiska miljö samt dess parkeringsplanering undersöks med hjälp av multipel regression. Resultatet visar att individers upplevelse av andra medborgares grad av acceptans, individers uppfattning den befintliga trafikproblematiken samt individens preferenser för sitt eget resande är de viktigaste faktorerna som påverkar acceptansgraden. Studien visar vidare att sänkt parkeringstal vid bostaden är korrelerat med lägre acceptans för kommunens parkeringsriktlinjer, och att det därmed är angeläget att hitta sätt att skapa mer av den acceptans som annars riskerar att urholkas när låga parkeringstal tillämpas i allt fler flerbostadshus. De flesta faktorer som kommunen har kontroll över saknar samband med acceptansgraden, men resultatet pekar på att några möjligheter finns inom cykelparkeringsförbättringar och kort gångavstånd till kollektivtrafiken. Vidare skulle kommuner kunna använda sig av placering av parkeringsplatser längre från bostaden i stället för sänkt parkeringstal för att uppnå sina mål, eftersom forskning visar på liknande effekter, samtidigt som denna studie pekar på att avståndet från bostaden inte har något samband med acceptansen. / The transportation sector is affected by multiple issues that are proportional to the number of car trips. Municipalities who wish to mitigate these issues can alter their land use policy, in which it typically has the power to set minimum parking requirements (MPRs) for properties within its boundaries. Previous research shows that lowered MPRs are effective in reducing the number of car trips, but the more effective such policy is, the less acceptable it is typically deemed to be by the public. Therefore, the purpose of this thesis is to determine which factors affect policy acceptance and how the municipality can influence this. The study is conducted using a self-administered questionnaire (n=245) with participants from fifty different apartment buildings across the Huddinge municipality. Relationships among the questionnaire data, data about the physical environment at the respondent’s house and the land use policy applied during its construction are then examined using multiple regression. The results show that individuals’ perception of acceptance among other citizens, individuals’ perceptions of traffic problems and individuals’ own preferences related to travel behaviour are the most important factors affecting acceptance. Furthermore, the study shows that lower MPRs at the respondent’s residence is correlated with lower acceptance for the municipality’s present parking policy. Therefore, it is important to find ways to engender acceptance, since support for the policy might otherwise be undermined as low MPRs get implemented in a greater share of apartment buildings. Most factors that the municipality can control are not correlated with the degree of acceptance, but the results suggest some possibilities in residential bicycle parking improvements and shorter walking distances to public transport stops. Additionally, the municipality could shift the focus of its land use policy measures toward placement of parking spaces further away from entrances, since previous research show that this may have a similar effect on car trips, and this study shows that it is not correlated with the degree of acceptance.