Konkursförfarandet inleds med en ansökan om konkurs och förfarandet regleras i konkurslagen (1987:672). Om en gäldenär är på obestånd så kan denne ansöka om konkurs genom att antingen till tingsrätten inge en skriftlig ansökan som är egenhändigt undertecknad, eller genom att digitalt ansöka om konkurs och signera med hjälp av en elektronisk legitimation. Reglerna avseende konkursförfarandet är starkt präglat av det borgenärsinriktade intresset och förfarandet därför ämnat att vara både tids- och kostnadseffektivt. Av denna anledning så godtas i regel gäldenärens uppgift om obestånd och denne försätts därefter omgående i konkurs genom ett konkursbeslut. Utöver att den enskilde individens ansökan om konkurs ska vara egenhändigt undertecknad, ställs inga ytterligare krav när denne skriftligen ansöker om konkurs. Detsamma gäller i fråga om juridiska personer som ansöker om konkurs.  Förekomsten av falska eller obefogade konkursansökningar är mindre vanligt, men ändock något som inträffar. Med en falsk konkursansökan avses sådan ansökan där annan än gäldenären själv falskeligen har undertecknat en ansökan som ser ut att härstamma från gäldenären. En obefogad konkursansökan innebär att en behörig företrädare för ett bolag ansöker om konkurs å bolagets vägnar, trots att beslut om detsamma inte har fattats i bolaget eller att det föreligger meningsskiljaktigheter om bolagets förmögenhetsläge. Detta arbete syftar till att belysa problematiken med att det i idag inte genomförs några kontrollåtgärder för att säkerställa att riktigheten i gäldenärens ansökan, samt till att utreda begreppet rättsmissbruk och sätta det i relation till konkursförfarandet. Spörsmålen har genomgående analyserats utifrån ett gäldenärsinriktat perspektiv, för att tydliggöra vilka konsekvenser som ett konkursbeslut kan ha och därigenom ifrågasätta avsaknaden av kontrollåtgärder.  Utifrån det material som i arbetet har presenterats har det varit möjligt att konstatera att nuvarande kontroller i samband med gäldenärens ansökan kan anses otillräckliga. Det finns ett behov av att stärka rättssäkerheten, varför ett flertal åtgärder har exemplifierats samt diskuterats. En tänkbar kontrollåtgärd vore att införa en legitimationskontroll i samband med att en enskild gäldenär ansöker om konkurs. Detta skulle kunna minska risken för att någon falskeligen undertecknar en ansökan i gäldenärens namn. Ytterligare förslag innebär att ett styrelseprotokoll bifogas tillsammans med den juridiska personens ansökan om konkurs, för att på så sätt styrka att beslutet om konkurs är fattat med befogenhet och motverka möjligheten för en bolagsföreträdare att handla på eget bevåg.  I fråga om begreppet rättsmissbruk så är detta en princip som idag inte är allmänt erkänd inom det svenska rättssystemet, men som har desto starkare anknytning inom andra länder. Principen innebär att ett rättssystem inte ska tillåta att någon på ett klandervärt sätt skapar viss rättighet och därefter utnyttjar det uppkomna rättsläget till egen fördel. I fråga om gäldenärens ansökan om konkurs kan det då ifrågasättas varför det svenska konkursinstitutet 1 tillåter att förfarandet kan missbrukas, och att någon kan utnyttja ett konkursbeslut som uppkommit på ett klandervärt sätt till egen fördel.  Tanken med arbetet är att inspirera till en bredare diskussion där gäldenären och dennes rättssäkerhet ges större utrymme än vad som idag är fallet.

Ett företag med ekonomiska problem kan, enligt lagen om företagsrekonstruktion (LFR), ges möjlighet att rekonstruera verksamheten genom ett särskilt förfarande, en företagsrekonstruktion. Syftet med institutet är att livskraftiga bolag som har tillfälliga ekonomiska problem ska kunna komma på fötter igen och därmed undvika att bolaget försätts i konkurs med den värdeförstöring det typiskt sett innebär, både företags- och samhällsekonomiskt. En lyckad företagsrekonstruktion är ofta till fördel för flera olika intressenter: bolaget som sådant, de anställda, borgenärerna och samhället i stort. Det finns därför ett uttryckligt mål om att företag ska rekonstrueras om förutsättningar för en lyckad företagsrekonstruktion finns. Inom ramen för det bolags- och skatterättsliga regelverken finns vissa handlingsdirigerande ansvarsregler för bolagets företrädare, som en motvikt till den aktiebolagsrättsliga principen om frihet från personligt ansvar. I 25 kap. aktiebolagslagen (ABL) finns de s.k. kapitalbristreglerna som föreskriver att styrelsen, för att undvika personligt ansvar för bolagets förpliktelser, måste handla på ett visst sätt när bolagets aktiekapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Tillika finns det s.k. företrädaransvaret i 59 kap. skatteförfarandelagen (SFL) som innebär att en företrädare för ett bolag kan bli solidariskt ansvarig för bolagets skatteskulder som inte betalats på förfallodagen, om inte företrädaren vidtagit verksamma åtgärder för avveckling av bolaget. Syftet med uppsatsen är att undersöka och analysera ansvarsreglerna i förhållande till målet med att rekonstruera livskraftiga verksamheter enligt lagen om företagsrekonstruktion. Detta görs bl.a. genom att anlägga ett gäldenärs- och ett borgenärsperspektiv på respektive regelverk för att utreda hur väl olika intressen tillgodoses. I uppsatsen används rättsdogmatisk metod. Slutsatsen är att en företrädare måste ta hänsyn till samtliga regelverk samt att ansvarsregleringen påverkar möjligheterna till en lyckad företagsrekonstruktion på ett negativt sätt. Vidare konstateras med grund i analysen att det torde vara möjligt att i dagsläget inom ramen för domstolarnas verksamhet undanta kapitalbristreglerna i 25 kap. ABL och företrädaransvaret i 59 kap. SFL under en pågående företagsrekonstruktion eftersom LFR tillgodoser gäldenärsoch borgenärsintresset på ett likvärdigt eller bättre sätt. Det föreslås även att samtliga regelverk borde ses över inom ramen för en gemensam utredning. / A company with financial problems, according to the Swedish Company Reorganisation Act, is to be given the opportunity to reconstruct the business through a particular procedure, a company reconstruction. The purpose of the institute is to ensure that viable companies with temporary financial problems get back on their feet and thereby avoid bankruptcy and value-destruction. A successful company reconstruction is often beneficial to several stakeholders: the company as such, employees, creditors and society at large. There is, therefore, an explicit goal that companies should be reconstructed if the prerequisites for a successful company reconstruction exist. Under the corporate and tax laws, there are certain action-based liability rules for the company's representatives, as a counterweight to the corporate law principle of freedom from personal liability. Chapter 25 of the Swedish Companies Act contains the so-called Capital Shortage Rules which stipulate that, in order to avoid personal liability for the company's obligations, the Board must act in a certain way when the company's equity capital is less than half of the registered share capital. There is also the so-called Tax Liability of Representatives in Chapter 59 of the Swedish Tax Procedures Act, which means that a representative of a company may become jointly and severally liable for the company's tax liabilities not paid on the due date unless the representative has taken effective measures to wind up the business. The purpose of this thesis is to investigate and analyse the liability rules in relation to the ability to reconstruct viable activities under the Company Reorganisation Act. This is done by establishing a debtor perspective and a creditor perspective on each regulatory framework to investigate how well different interests are met. In the thesis, a legal dogmatic method is used. The conclusion is that a representative must take into account all the regulations and that the liability regulation negatively affects the prospects for successful company restructuring. Furthermore, it is stated in the analysis that it would be possible to exclude, in the context of the courts, the capital shortage rules in Chapter 25 of the Companies Act and representative responsibility in Chapter 59 of the Tax Procedures Act during an ongoing company restructuring as the Company Reorganisation Act meets both the debtors interest and creditors interest in an equivalent or better way. It is also proposed that all regulations should be reviewed within the framework of a joint Swedish Government Official Report.