Denna studies övergripande syfte är att undersöka hur inflytandet från elever i behov av särskilt stöd kan medverka till en lärmiljö där alla elever har möjlighet att utvecklas i positiv riktning, både kunskapsmässigt och socialt. I ett aktionsforskningsprojekt i en femteklass insamlades empirin genom fokusgruppsamtal med elever, deltagande observationer i klassrummet samt informella samtal med lärare. Resultaten visar att klassen från början oftast arbetade traditionellt och individuellt med sina uppgifter och läraren var den ende som ansvarade för att eleverna inhämtade kunskap. Lusten och motivationen hos eleverna i behov av särskilt stöd höjdes när lärarna utvecklade ett strukturerat samarbete i smågrupper. Eleverna upplevde då ett växande ansvar i sitt lärande. Även det utökade arbetet i par gjorde att deras arbetsglädje höjdes, men det var av avgörande vikt att läraren bestämde samarbetspartners. Också klassrumsklimatet och kamratskapen mellan eleverna blev bättre när de fick kommunicera och samtala med varandra i lärandet. Efter att ha öppnat upp samtalsstrukturen på klassråden minskade bråken mellan eleverna avsevärt. De tilläts ha öppna synpunkter på varandras och lärarnas förhållningssätt, vilket ledde till att de kände sig mer delaktiga och lyssnade på. För eleverna var det viktigt att rastverksamheten fungerade och att de lättare kunde förfoga över lekredskapen. De önskade också små korta avbrott, pauser, i den teoretiska undervisningssituationen. Samtliga förändringar som genomfördes gjordes på grupp- och organisationsnivå. Eleverna i behov av särskilt stöd önskade få vara mer delaktiga i besluten om när de skulle lämna klassrummet få att få stöd av specialläraren.

Denna studies övergripande syfte är att undersöka hur inflytandet från elever i behov av särskilt stöd kan medverka till en lärmiljö där alla elever har möjlighet att utvecklas i positiv riktning, både kunskapsmässigt och socialt. I ett aktionsforskningsprojekt i en femteklass insamlades empirin genom fokusgruppsamtal med elever, deltagande observationer i klassrummet samt informella samtal med lärare. Resultaten visar att klassen från början oftast arbetade traditionellt och individuellt med sina uppgifter och läraren var den ende som ansvarade för att eleverna inhämtade kunskap. Lusten och motivationen hos eleverna i behov av särskilt stöd höjdes när lärarna utvecklade ett strukturerat samarbete i smågrupper. Eleverna upplevde då ett växande ansvar i sitt lärande. Även det utökade arbetet i par gjorde att deras arbetsglädje höjdes, men det var av avgörande vikt att läraren bestämde samarbetspartners. Också klassrumsklimatet och kamratskapen mellan eleverna blev bättre när de fick kommunicera och samtala med varandra i lärandet. Efter att ha öppnat upp samtalsstrukturen på klassråden minskade bråken mellan eleverna avsevärt. De tilläts ha öppna synpunkter på varandras och lärarnas förhållningssätt, vilket ledde till att de kände sig mer delaktiga och lyssnade på. För eleverna var det viktigt att rastverksamheten fungerade och att de lättare kunde förfoga över lekredskapen. De önskade också små korta avbrott, pauser, i den teoretiska undervisningssituationen. Samtliga förändringar som genomfördes gjordes på grupp- och organisationsnivå. Eleverna i behov av särskilt stöd önskade få vara mer delaktiga i besluten om när de skulle lämna klassrummet få att få stöd av specialläraren.