No description available.

Aim and issues The question in this study is: How does physical activity patterns and sleep affect mood on the next day? More exactly; examine how time in sedentary (SED), in light-intensity physical activity (LIPA) and in moderate-to-vigorous physical activity (MVPA) on the day before, total sleep time (TST) and number of awakening (WASO) during the night before, affect positive and negative feelings and emotional experiences from the Positive and Negative Affect Schedule (PANAS). Material and method A total of 13 subjects (7 women, 6 men, mean age 53 years) were included. The study was a cross-over design. Each participant wore an accelerometer during a standardized run-in period before each test-day. The physical activity pattern was analyzed for time in SED, LIPA, MVPA during the day. Also, TST and WASO during the night was recoded. We thereafter analysed whether the physical activity pattern or sleep affected mood on the next day, measured with PANAS for positive and negative affect. The measurements took place on three repeated occasions. The data was analyzed by a linear regression, partly an unadjusted and one adjusted for right / left-handedness, gender, age and waistline. Significance level was set to 0,05. Results The main outcome was that physical activity patterns and sleep did not affect mood the following day. The relationships between the different measures of exposure was not significantly related to positive or negative feelings (PANAS). It was possible to see a significance difference between the gender, where men and women differed in positive affect in a fully adjusted regressions model that included TST. The results are important for those who advise on the effects of physical activity. Gender, age and waistline were also significant predictors of negative affect, in a fully adjusted model that included SED. Conclusions Possible explanations for the non-significant results were that the variation in physical activity was to small, that there were too few participants, that there was actually no connection and that confounders could affect the results. / Syfte och frågeställningar  Frågeställningen i denna studie är: Hur affekterar fysiskt aktivitetsmönster och sömn mående dagen efter? Mer exakt undersöktes hur tid i stillasittande (SED), i lågintensiv fysisk aktivitet (LIPA) och i mer intensiv aktivitet (MVPA) dagen innan, samt total sömntid (TST) och antal uppvaknanden (WASO) under natten innan, affekterade positiva och negativa känslor samt emotionella upplevelser från Positive and Negative Affect Schedule (PANAS). Material och metod Totalt 13 försökspersoner (7 kvinnor, 6 män, medelålder 53 år) inkluderades. Studien var en cross-over design. Varje deltagare hade på sig en accelerometer under en standardiserad run-in period inför varje testdag, där rörelsemönstret undersöktes genom att data från den sista dagen analyserades för tid i SED, LIPA, MVPA under dagen, samt TST och WASO under natten innan för att dagen därpå mäta om det fysiska aktivitetsmönstret affekterade måendet dagen efter, mätt med PANAS för positiv samt negativ affekt. Mätningarna skedde vid tre upprepade tillfällen. Data analyserades genom en linjär regression, dels en ojusterad och en justerad för höger / vänsterhänthet, kön, ålder och midjemått. Signifikansnivå sattes till 0,05. Resultat Huvudfyndet var att fysiskt aktivitetsmönster och sömn inte affekterade mående dagen efter. Sambanden mellan de olika måtten på exponeringen var inte signifikant relaterade till positiva eller negativa känslor (PANAS). Det gick att se en signifikant skillnad mellan könen, där män och kvinnor skiljde sig i positiv affekt i en fullt justerad regressionsmodell som inkluderade TST. Resultaten är viktiga för de som ger råd om effekter av fysisk aktivitet. Kön, ålder och midjemått var också signifikanta prediktorer för negativ affekt, i en fullt justerad modell som inkluderade SED.  Slutsats  Möjliga förklaringar till de icke-signifikanta resultaten var att variationen i fysisk aktivitet var för liten, att det var för få deltagare, att det faktiskt inte fanns något samband och att confounders kan affekterat resultaten.

No description available.

Bakgrund Mot bakgrund av att andelen flerspråkiga individer ökat i Sverige står logopeder som utreder språkstörning hos barn inför nya utmaningar. Traditionell statisk bedömning har visat sig missgynna flerspråkiga barn, som då ofta presterar sämre än sina enspråkiga jämlikar. Det gör att det är svårt att differentiera bland typiskt utvecklade flerspråkiga barn och flerspråkiga barn med språkstörning. Som konsekvens riskerar diagnostiska beslut att tas på felaktiga grunder. Med dynamisk bedömning undersöks barnets förmåga till inlärning, genom att inkorporera en kort intervention i bedömningen. En dynamisk bedömning har visat sig ge upphov till mer korrekt klassificering av språklig förmåga hos flerspråkiga barn. Syfte Syftet med detta examensarbete var att undersöka om signifikanta skillnader fanns vid statisk respektive dynamisk bedömning av makrostrukturell narrativ förmåga mellan flerspråkiga och enspråkiga barn i svensk förskoleklass. Metod Studien omfattade 16 sexåringar. Samtliga deltagare berättade två sagor. Efter den första sagan genomgick varje deltagare en kort intervention med fokus på användning av makrostrukturer. Sagorna poängsattes och deltagarnas modifierbarhet skattades. Resultat Resultatet visade att inga signifikanta skillnader upptäcktes mellan grupperna, vid varken statisk eller dynamisk bedömning. Den flerspråkiga gruppen gjorde däremot signifikanta förbättringar vid en dynamisk bedömning. Ett par flerspråkiga deltagare presterade mycket lågt vid statisk bedömning och uppvisade stor förbättring vid dynamisk bedömning. Slutsatser Studiens urval är litet och deltagarna rekryterades genom ett bekvämlighetsurval vilket begränsar studiens generaliserbarhet. Resultaten kan ändå till viss del bidra till att ytterligare belysa det värde dynamisk bedömning har för språklig bedömning av flerspråkiga barn.

Background: The number of young people who suffer from mental illness increases in society. Preventive and health-promoting efforts are needed in schools to strengthen and maintain youth mental health. Theoretical models that can be linked to the area are the SESAME model and Empowerment used in health promotion work. Aim: The aim of the study is to investigate the health-promoting work regarding students mental health and the school leaders' perception of the students' mental health, in upper secondary schools in Västerås. Method: A qualitative study has been conducted with semi-structured interviews. The selection consists of four principals in upper secondary schools in Västerås. The material has been analyzed with a manifest content analysis. Results: There are many students who suffer from mental illness and the schools work in different ways to create a safe school environment for the students. Many initiatives are carried out for preventive and remedial purposes. Conclusion: The perception of students' mental health and the health work carried out at the schools may indicate the need for more health promotion and collaborations in schools.

No description available.

Sammanfattning Bakgrund: Diabetes typ 2 kan innebära en stor livsstilsförändring för de som får diagnosen. Personerna kan behöva ändra sina motions- och kostvanor, samt vara i behov av läkemedel. Egenvården är betydelsefull för personer med diabetes typ 2 för att undvika komplikationer. Sjuksköterskor har en viktig roll i att stödja personerna i egenvården för att kunna göra livsstilsförändringar. Mot bakgrund av detta var det av vikt att undersöka personers upplevelse av sjuksköterskans stöd. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva upplevelsen av sjuksköterskans stöd vid livsstilsförändringar hos personer med diabetes typ 2. Metod: En kvalitativ litteraturstudie genomfördes vilken baserades på 10 vetenskapliga artiklar. För analysen användes Graneheim och Lundmans tolkning av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i två huvudkategorier. Den ena var “En trygghet i tillvaron”, där sjuksköterskans stöd vid livsstilsförändringar hos personer med diabetes typ 2 upplevdes som motiverande, gav ökat självförtroende samt skapade trygghet. Den andra kategorin benämndes “Att inte känna sig sedd”. Personerna i denna grupp upplevde att stödet inte var tillräckligt samt att de inte blev sedda. De kände sig osäkra och upplevde även en brist på delaktighet. Mot bakgrund av studiens resultat påvisas att det stöd som sjuksköterskan ger till personer med diabetes typ 2 bör vara personcentrerat och anpassat individuellt efter varje persons önskemål och förutsättningar. Slutsats: Personer med diabetes typ 2 upplevelse av sjuksköterskans stöd vid livsstilsförändringar är individuell. Vissa upplevde stödet som positivt, där det gav dem motivation samt ökat självförtroende. Å andra sidan upplevde vissa att de inte blev sedda, vilket även resulterade i en känsla av osäkerhet.   Nyckelord: diabetes typ 2, egenvård, livsstilsförändring, patientens upplevelse, sjuksköterska, stöd

No description available.

Bakgrund En gomspalt påverkar oftast ett barns talutveckling. Barn med läpp-käk-gomspalt är dock en heterogen grupp, vilket innebär att det finns stora skillnader på hur talet kommer att utvecklas. Tidigare studier har funnit mönster som förefaller kunna predicera fonologiska nedsättningar i en äldre ålder. Fler studier behövs för att styrka resultaten.     Syfte Studiens huvudsyfte är att undersöka om det finns samband mellan konsonantproduktionen vid 18 månader och 3 års ålder.   Metod Nio barn med unilateral läpp-käk-gomspalt (ULKG) födda inom norra sjukvårdsregionen identifierades. Ljudinspelningar av ULKG-gruppen vid 18 månader och 3 år transkriberades av författarna för talbedömning. En referensgrupp om 12 deltagare utan läpp-käk-gomspalt åldersmatchades med ULKG-gruppen vid 3 års ålder. Vid 18 månaders ålder analyserades spontana yttranden, vid 3 år användes ordbenämning från SVANTE. Vid 18 månader analyserades antalet etablerade konsonanter, antal olika främre konsonanter och antal olika klusiler. Variabler som analyserades vid 3 år var: PCC-A, talavvikelser framför och bakom velofarynx, antal konsonantprocesser och antal etablerade konsonanter.   Resultat Korrelationsanalys mellan 18 månader och 3 år fann signifikans mellan antalet främre konsonanter och PCC-A samt antalet främre konsonanter och antal etablerade konsonanter. Jämförelse mellan ULKG-gruppen och referensgruppen vid 3 år visade på signifikanta skillnader för alla variabler.   Slutsatser Resultatet visar att vissa mönster kan ses vid 18 månader som kan användas för att predicera den fortsatta fonologiska utvecklingen vid 3 år. Vid 3 års ålder finns det skillnader i talutvecklingen mellan barn med LKG och referensgrupp. Ytterligare studier med fler deltagare föreslås.

No description available.