Utifrån en autobiografisk ingång försöker jag, med stöd av etnografi som metod, att finna svar på vad det är som händer när en äldre människa flyttar från det sista egna hemmet till ett hem på ett äldreboende. Övergång mellan två tydliga positioner, det sista egna hemmet och det nya hemmet på ett äldreboende, betraktas i uppsatsen som en liminal situation. Men hur tydliga är positionerna egentligen och vad händer i detta gränsland? Hur konstrueras den nya hemkänslan på ett äldreboende och vilka faktorer hindrar den nya hemkänslan från att infinna sig? För att få svar på mina frågor har jag använt mig av möten med intervjupersoner, tidigare forskningsresultat och andra sekundära källor. Undersökningen har varit som att måla på en jättelik kanvas med empirin som redskap. Med hjälp av Joshua Meyrowitz tre olika former av situationellt beteende, det som nästan alltid händer, det som nästan aldrig händer och det som ibland händer, har jag analyserat min empiri och fick bland annat dessa bilder att framträda. Att bo på ett hem börjar hemma, men de tidiga skiftningarna i den äldres hemmiljö är ofta ouppmärksammade. Föreställningar om vad ett hem är styrs bland annat av hur hemmet framställs i media (TV, magasin, internet m.m.), något som gör övergången till den nya positionen svårare, men media kan även vara en ingång till en förändrad syn på boendemiljön. Hemkänsla och rutiner som hör samman med användning av media ger den äldre människan en känsla av trygghet och delaktighet i världen, och ett avbrott med dessa rutiner har stora konsekvenser för den äldres välbefinnande. Att vara anhörig till en äldre person görs med hela jaget som resonanslåda, något som visar sig vara en situation där det är lätt för en anhörig att missa signaler om var den äldre människan befinner sig i processen mellan två positioner. Med boende betraktat som en identitetskonstruktion kan jag se att flytten från det sista egna hemmet till ett rum på ett äldreboende innebär omformuleringar av vem den äldre personen är i den nya boendesituationen. Slutligen kan jag konstatera att den äldre människas nya hem på ett äldreboende inte längre i första hand är relaterat till föremål eller kvadratmeter, utan att det är tryggheten i att veta att man får den vård som behövs är det som utgör grunden till den nya hemkänslan.

The protagonist Martha in Doris Lessing’s Martha Quest is born to white British settler parents and grows up in a British colony in southern Africa in the 1930s. Although officially the coloniser rather than the colonised, Martha tries to reject this role mentally, verbally, and physically. This essay aims to show that a postcolonial reading of Martha in relation to the colonial context helps in understanding her double consciousness and, more specifically, her inability to find a real or lasting sense of home. Using Homi Bhabha’s concept of unhomeliness, the essay argues that Martha does not truly feel at home anywhere, because the “unhomely” always disturbs the “homely.” Through close reading of the text, it shows how Martha tries to find a sense of home in four areas of her life: her physical home, nature, her body, and her mind. This essay finds that despite Martha’s efforts in moving from her family home to rented accommodation, from the bush to the city, from girlhood to womanhood, and from her individual thoughts to the solidarity of others, she still does not feel at home anywhere. Whenever she starts to feel comfortable in a place or situation, unhomely moments, such as reminders of her nationality, race, or class, always disturb the homely feelings of belonging. Ultimately, Martha cannot escape her unhomeliness. / Huvudpersonen Martha i Doris Lessings Martha Quest är dotter till vita brittiska bosättare och växer upp i en brittisk koloni i södra Afrika på 1930-talet. Trots att hon formellt sett är kolonisatören snarare än den koloniserade, försöker Martha att avvisa denna roll mentalt, verbalt och fysiskt. Denna uppsats syftar till att visa att en postkolonial tolkning av Martha i förhållande till det koloniala sammanhanget bidrar till en förståelse av hennes dubbla medvetande och mer specifikt hennes oförmåga att hitta en verklig, eller bestående, känsla av hemma. Med hjälp av Homi Bhabhas koncept gällande o-hemlikhet argumenterar uppsatsen för att Martha inte känner sig riktigt hemma någonstans, eftersom det ”o-hemlika” alltid stör det ”hemlika.” Genom en noggrann läsning av texten visar den hur Martha försöker hitta känslan av ett hem inom fyra områden av sitt liv: sitt fysiska hem, naturen, sin kropp och sitt sinne. Denna uppsats konstaterar att trots Marthas ansträngningar att flytta från sitt familjehem till ett hyresrum, från land till stad, från ung flicka till kvinna och från sina individuella tankar till solidaritet med andra, känner hon sig fortfarande inte hemma någonstans. När hon börjar känna sig bekväm på ett ställe eller i ett läge, stör o-hemlika ögonblick i form av påminnelser om hennes nationalitet, ras eller klass alltid hennes hemlika känslor av tillhörighet. I slutändan kan Martha inte undgå sin o-hemlikhet.