<p>Uppsatsen behandlar visning av spelfilm som ett pedagogiskt inslag i historieundervisningen. Uppsatsen syftar till att undersöka ett fåtal lärares resonemang kring att använda historisk film i sin undervisning. Fyra lärare har intervjuats, och svaren har analyserats med hjälp av en hermeneutisk utgångspunkt.</p><p>Undersökningen visar att lärare har olika skäl att använda sig av spelfilm när de undervisar i historia, och att de ser olika på spelfilm som pedagogiskt verktyg. Ingen av informanterna tycker sig ha någon hjälp och stöttning av styrdokumenten när det gäller hur de skulle kunna använda alternativa läromedel. Uppsatsen visar att spelfilm kan användas som ren underhållning, men även för att hjälpa till att skapa ökad inlevelse och ökade färdigheter i historieämnet.</p><p>Nyckelord: spelfilm, undervisning, historieundervisning</p>

Uppsatsen behandlar visning av spelfilm som ett pedagogiskt inslag i historieundervisningen. Uppsatsen syftar till att undersöka ett fåtal lärares resonemang kring att använda historisk film i sin undervisning. Fyra lärare har intervjuats, och svaren har analyserats med hjälp av en hermeneutisk utgångspunkt. Undersökningen visar att lärare har olika skäl att använda sig av spelfilm när de undervisar i historia, och att de ser olika på spelfilm som pedagogiskt verktyg. Ingen av informanterna tycker sig ha någon hjälp och stöttning av styrdokumenten när det gäller hur de skulle kunna använda alternativa läromedel. Uppsatsen visar att spelfilm kan användas som ren underhållning, men även för att hjälpa till att skapa ökad inlevelse och ökade färdigheter i historieämnet. Nyckelord: spelfilm, undervisning, historieundervisning

I den här studien undersöks vad lärare som undervisar i ämnet historia anser om historieundervisning som sker utanför klassrummet genom en empirisk studie där syftet är att få insikt i hur lärare i årskurserna f-3 ser på undervisning utanför klassrummet och vilken betydelse lärarna ser att den typen av undervisning kan ha för elevers lärande. Tidigare forskning visar på vikten av att eleverna ges möjlighet till dialog och uppmuntran till ett kritiskt förhållningssätt till det som presenteras på exemplevis ett museum. Därför är det relevant att ta reda på hur lärare anger att de kommunicerar med sina elever och om de ser att kommunikationen ser annorlunda ut då undervisningen sker utanför klassrummet. Under arbetets gång intervjuades tre lärare och deras utsagor analyserades samt diskuterades i relation till relevant litteratur inom området. Det huvudsakliga resultatet visade att samtliga lärares uppfattning är i huvudsak att historieundervisning som sker utanför klassrummet är kopplad till upplevelser och att det finns en didaktisk poäng med denna typ av lärande. Två av lärarna menar att då fler sinnen är involerade, befäster sig kunskapen lättare. Vad gäller kommunikationen menar två av tre lärare att då historiundervisningen sker utanför klassrummet blir eleverna mer engagerade, vilket de menar har koppling till att det ofta innebär en upplevelse att se ett historiskt föremål eller besöka en historisk plats. Lärarna uppger att elevernas engagemang i sin tur innebär fler tankar och funderingar, vilket resulterar i rikligare dialog mellan lärare och elever. / <p>SO</p>

Syftet med detta arbete har varit att undersöka hur historiemedvetande beskrivs i forskningslitteratur och varför det framställs vara till vikt för historieundervisning och lärande. Det har även setts till vilka didaktiska verktyg som framhålls i forskningen för att utveckla historiemedvetandet hos eleverna. Begreppet historiemedvetande är en del av kursplanen i historia och dess beskrivning jämförs i detta arbete med forskningens definitioner på begreppet. I den forskning som granskats definieras historiemedvetande som sambandet mellan dåtid, nutid och framtid, vilket stämmer väl överens med läroplanen. Resultatet visar att det finns forskning om arbetssätt med syfte att stärka historiemedvetandet och i detta examensarbete presenteras några av dessa studier. Studierna visar att det är möjligt att utveckla elevernas historiemedvetande med hjälp av olika arbetssätt vilket medför att de kan ses som användbara i undervisningen. Gällande vikten av historiemedvetandet synliggörs det i forskningen att detta har påverkan på såväl demokratin som förståelsen för sig själv och andra, något som inte tydligt framkommer i läroplanens beskrivning av begreppet. Det framkommer att elever till synes tar till sig mer av undervisningen om denna kan kopplas till det egna livet, vilket i sin tur kan bidra till ett mer utvecklat historiemedvetande. / <p>SO</p>

Enligt ämnesplanen för historia i grundskolan är det övergripande syftet med historieundervisningen att den ska utveckla elevers historiemedvetande. Begreppet historiemedvetande är enligt forskare svårt att definiera och därmed kan det vara svårt att avgöra hur det yttrar sig. Man kan därmed anta att lärare kan ha svårigheter att dels veta hur historiemedvetandet utrycks hos eleverna och dels veta vilka läromedel och metoder som är lämpliga att använda, för att ge elever möjlighet att utveckla historiemedvetandet. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka vad tidigare forskning säger om läromedels potential att utveckla ett historiemedvetande. Med utgång i frågor om läromedels egenskaper och hur de kan användas för att utveckla historiemedvetandet har avhandlingar i ämnet analyserats, genom en kvalitativ innehållsanalys, för att hitta mönster och teman utifrån syfte och frågeställningar. Resultaten visar bland annat att läromedel vars egenskaper berör tidsdimensionerna då, nu och sedan har potential att utveckla ett historiemedvetande, och så även de läromedel som berör känslor och engagemang. Detta eftersom när elever kan relatera personer och händelser i historien till sig själva och sin egen vardag genom tidsdimensionerna då, nu och sedan kan historiemedvetandet aktiveras och utvecklas. / <p>SO</p>

Syftet med den här studien var att få kunskaper om vad tidigare forskning kommit fram till gällande lokalhistoria i historieundervisningen. Det som undersöktes var om lokalhistoria inkluderas i historieundervisningen och vad som påverkar dess utsträckning, på vilket sätt lokalhistoria tillämpas i undervisningen samt vilka för- och nackdelar det finns med att undervisa i lokalhistoria. För att besvara studiens frågeställningar har en systematisk litteraturstudie genomförts. Det innebär att tidigare genomförd och publicerad forskning i området sammanställts. Resultatet inkluderar svensk forskning som skett i lågstadienivå till universitetsnivå. Lokalhistoria beskrivs tydligt i kursplanen i historia för lågstadiet och blir mer ovanligt ju äldre eleverna blir. Om det faktiskt är mer vanligt på lågstadiet än för de andra årskurserna var inte möjligt att besvara i denna litteraturstudie på grund av brist på forskning. Det som setts är att närområdesstudier i lokalhistoria är ett ovanligt inslag som i de flesta fall tillämpas vid temaarbeten. Den undersökta forskningen visar tydligt att lärarnas initiativ är den avgörande faktorn för den utsträckning undervisning i lokalhistoria har. Utan lärarnas engagemang skulle undervisningen i lokalhistoria utebli på skolorna. Lokalhistoria kan inkluderas i undervisningen på många olika sätt. Generellt sett är det att låta eleverna ta del av lokalhistoriska dokument, besöka historiska miljöer eller ge eleverna möjlighet att arbeta praktiskt med sysslor och redskap från förr. Forskningen beskriver att det finns många fördelar med att arbeta med lokalhistoria. Detta arbetssätt kan konkretisera det historiska stoffet, skapa ett intresse för historieämnet hos eleverna och utveckla deras historiemedvetande. De främsta nackdelarna med lokalhistoria i historieundervisningen är enligt den tidigare forskningen att det är tidskrävande, eftersom lärarna själva måste finna eller skapa eget material. / <p>SO</p>

Syftet med denna litteraturstudie har varit att belysa hur aktuell svensk historiedidaktisk forskning definierar begreppet historiemedvetande samt att studera hur forskningen beskriver att utvecklandet av elevernas historiemedvetande kan främjas genom historieundervisning. I studien har olika didaktiska metoder och verktyg som forskarna förespråkar för att utveckla ett historiemedvetande lyfts fram. I den forskning som studerats definieras historiemedvetande som kopplingen mellan dåtid, nutid och framtid. Gemensamt för den studerade litteraturen är utgångspunkten att ett historiemedvetande är något alla människor besitter. Denna utgångspunkt och definition stämmer väl överens med kursplanen i historia där begreppet historiemedvetande är en central del. Resultatet visar att begreppet historiemedvetande är ett svårdefinierat begrepp, men att det finns vissa grundläggande punkter som forskarna är överens om. Resultatet pekar också på att det finns olika arbetssätt för att aktivera och utveckla ett historiemedvetande hos eleverna. Dessa arbetssätt presenteras i studien och diskuteras utifrån hur de kan användas ur ett perspektiv för grundskolans 1 – 3. Av vikt är att historieämnet inte får ses som enbart ett ämne som handlar om det förflutna, utan att historieämnet berör en ständigt pågående process. Genom att bedriva undervisningen ur ett perspektiv där historiemedvetandet står i centrum anses eleverna bättre kunna koppla undervisningen till sin egen livshistoria och placera in sig själv som en medskapare till historien. / <p>SO</p>

I studien undersöks hur uttryck hos elever i grundskolans mellanår kan tolkas som ett uppvisande av ett historiemedvetande. Detta sker genom en jämförelse med den danske historiedidaktikern Bernard Eric Jensens fyra definitioner av Karl Ernst Jeismanns teori om historiemedvetande. Metoden som använts är semistrukturerade gruppintervjuer i vilka totalt sex elever medverkat. Frågor rörande vad som karaktäriserar historia, platser för historieinlärning samt elevernas förhållningssätt till andra ställdes för att möjliggöra studien. Det har i undersökningen visat sig att elever tydligast uppvisar vad som kan tolkas som ett historiemedvetande när de känner ett emotionellt samband. Det framkommer även att det är Jensens fjärde definition av historiemedvetande som tydligast uttrycks bland de deltagande eleverna. Utifrån detta dras slutsatsen att lärare bör vara uppmärksamma på hur elever uttrycker sig när de samtalar om saker som kan vara sammankopplat med släktingar eller sig själva eftersom det är då de emotionella sambanden till synes uppvisas. / <p>SO</p>

<p>Historieförmedlingen i svenska folkskolan, historiesyn och fostran.</p>

Läroboken är, bortsett från lärare och elever, den faktor som påverkar undervisningen iskolan allra mest. Tidigare forskning visar att lärare ofta väljer att förlita sig på attläroböckerna uppfyller läroplanens och ämnesplanernas mål. En del av det centralainnehållet i gymnasiekursen Historia 1a1 skall enligt ämnesplanen vara att eleverna lärsig om globala förändringsprocesser och händelser under 1800- och 1900-talen, blandannat den globala resursfördelningen. Föreliggande studies huvudsakliga syfte var att studera hur mekanismerna bakom denglobala resursfördelningen skildras i historieläroböcker för gymnasiet. Teorin baseradespå Immanuel Wallersteins världssystemteori enligt vilken länder kan delas in i kärna,periferi och semiperiferi. Kärnan suger, genom att importera billiga resurser och billigtarbete, åt sig rikedomar från periferin och semiperiferin. Utifrån teorin lades i uppsatsenextra vikt vid läroböckernas framställningar av kolonialism och Europasindustrialisering, och huruvida dessa anknyter till dagens resursfördelning. Materialet bestod av fyra stycken läroböcker avsedda för kursen Historia 1a1. Böckernaundersöktes genom en kvalitativ textanalys. Resultatet visar att den ekonomiskahistorien är svår att följa i läroböckerna, eftersom de är uppbyggda utifrån den politiskahistorien. Vidare visar resultatet att läroboksförfattarna skildrar orsaker till händelser istörre utsträckning än vad de skildrar konsekvenser. Det medför atthistorieframställningen blir osammanhängande. Dagens resursfördelning är därför svåratt följa som en förändringsprocess i läroböckerna.