No description available.

Syftet med denna uppsats var att undersöka valet och upplevelsen av tåg som färdmedel vid en semesterresa. Intresset för tågsemester har ökat markant de senaste åren, därför ämnade studien få en större förståelse för tågtransport. Studien var kvalitativ, sju resenärer i åldern 50–80 år som under de senaste åren genomfört en tågsemester intervjuades. Genomgående resonemang och motiv bakom valet av tåg som färdmedel var dels en miljömedvetenhet men också ett sökande efter den resemodellen och det äventyret långväga tågtransport ger. Transporten var således av experientiell karaktär, det fanns ett värde i själva i transporten. Vidare möjliggjorde tågtransporten möten med både människor och landskap, något som uppskattades av resenärerna. Landskapet upplevdes genom ”travel glance”, den filmiska vyn en immobil passagerare får i ett mobilt färdmedel. Travel glance, resvägens klimatförändringar och ett stort transportansvar gjorde att tågtransporten kändes påtaglig med följden att tåget upplevdes som en plats med lokala anspelningar. Den största skillnaden till andra färdmedel var skillnaden till flyg, tåget upplevdes mer som en plats medan flygplanet mer som en icke-plats. Flygplanet har färre lokala anspelningar. Att tåget var en plats var något som resenärerna värdesatte. Upplevelsen av tåg som färdmedel var positiv, tågtransporten tillförde värde till semesterns helhetsupplevelse.

9 actions - Sensoric measures for eternal efficiency is a project negotiating with the consequences of modernist urban planning and its infrastructure which has produced phenomenons like “non-places”, places which neither become or are used according to the procedure of care that our public spaces require. Situated within this idea, I establish a methodology which is formulated as an eternal site analysis, which showcases the process as total and in constant transition, a perspective that rather than becoming an dogma aims to question the raised methodology in relation to site and the analysis within the field of interior architecture. The methodologies aim to embody the sequence of time and space, to bodily engage our senses and re-evaluate the relation to the surrounding environment. This is captured in 9 actions inspired by methods within performance, architecture and installation art. The sequence is examined with different mediums, such as filmmaking, drawings, 3d scans, diagrams, sound recordings, photographs and various other interpretations. A compilation of these acts emphasizes the importance of the methodology of the process and its ability to reconfigure. Concluded and executed at Konstfacks Spring exhibition 2021, visitors were invited to interact with a selection of actions examined during the project. Described below, 3 of the exhibited sequences: “REPET Workshop”; as an act of instruction to understand and question the bodily configuration of normative behaviours in relation to sites. “Pedestrian Measures”; a documented act where the participant was dressed in a reflective apparatus in order to experience irregularities hidden in the spatial hierarchy of sites - as fields of perceived space. “Den gemensamma kroppen”; A collective act, pronounced as the common body of the space. An installation where visitors were invited to dress and interact bodily to engage full focus. A reflective action configuring the use of the body and its sensory abilities in context of common spatial production.

Vad är en plats?  Bär alla platser på själar som kan observeras, kännas och förstås eller kan en plats urarta till en “icke-plats”, där den inte är något annat än dess nyligen applicerade etikett? Gråzonen mellan plats och “icke-plats” blir vag när det finns oklarheter om vad platser är och hur de bör identifieras korrekt. Om det finns en brist på förståelse kring begreppet plats, hur kan vi då förvänta oss att utveckla dem på ett respektfullt och ansvarsfullt sätt?  I denna studie har två teorier med olika perspektiv gällande identifikation av en plats och urbant mellanrums identitet använts, detta för att förstå mellanrummet Stenhuggaregatan. Syftet med studien var att undersöka om ett fenomenologiskt och mer subjektivt perspektiv kan lyfta fram en djupare identitet, för ett mellanrum, som överskrider dess benämning som “icke-plats”. Syftet var även att förståelsen av platser ska kunna öka vid platsanalyser.  Detta gjordes genom en abduktiv process. Deltagande observationer och empati-skapandet till Stenhuggaregatan, genom antropomorfisering av föremål, var studiens huvudsakliga metoder. Analysen resulterade i att Stenhuggaregatans identitet definierades som dissonant. Konsekvensen av resultatet tyder på att de begrepp som teorierna förser är missvisande vid definition och identifikation av en plats. / What is a place? Do all places bare souls that can be observed, felt, and understood or can a place devolve into a “non-place” where it has become nothing more than its newly applied label? The grey area between place and “non-place” becomes vague when there are uncertainties concerning what places are and how to properly identify them. If there exists a lack of understanding around the notion of place how can we then expect to develop them in a respectful and responsible manner? In this study, two theories that provide two differing perspectives concerning the identification of a place and an urban gap’s identity are used to understand the gap Stenhuggaregatan. The purpose of the study is to investigate if a phenomenological and more subjective perspective can illuminate an urban gap’s deeper identity that exceeds its label as a “non-place”. The aim was also to aid in an increased understanding of places during a site analysis. This was done through an abductive process. Participant observations and the empathy creation to Stenhuggaregtan through the anthropomorphization of objects were the main methods of the study. The analysis results in Stenhuggaregatan identity being defined as dissonant. The consequence of the result indicates that the notions provided by the theories are misleading when defining and identifying a place.