Träningsresor expanderar runt om i Sverige och i världen. I alla träningsresor finns det ledare som är en bidragande faktor för hur en grupp samspelar med varandra. Syftet med den här studien var att undersöka ledarskapet hos två olika träningsinstruktörer samt se hur de påverkar deltagarnas engagemang under en träningsresa. Metoden som användes var semistrukturerade intervjuer och deltagande observationer. Intervjudata sammanställdes och bearbetades med en hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att ledarna har en betydande roll för gruppen och att det är viktigt att situationsanpassa sitt ledarskap. Ledarskapet är också en process där båda ledarna har och fortsätter att utvecklas. Resultat visar också att en driven ledare med ett situationsanpassat ledarskap tillsammans med en grupp likasinnade människor upplever starkt engagemang, samhörighet och en “vi-känsla”.

<p>Tidigare studier visar att förekomsten av ätstörningar är högre inom idrotten än i samhället i stort och är enligt Riksidrottsförbundet en viktig fråga för idrottsrörelsens arbete. Träningsanläggningar är en arena där många individer befinner sig dagligen. Studier kring träningsanläggningars förebyggande arbete mot ätstörningar saknas idag. Syftet med denna studie är att undersöka om och i så fall hur instruktörer på träningsanläggningar arbetar med insatser kring ätstörningar bland sina medlemmar. Studien genomfördes med enkät som datainsamlingsmetod där 26 instruktörer från tre olika träningsanläggningar i Sverige medverkade. Urvalet baserades på bekvämlighetsskäl efter anläggningarnas belägenhet och av tidigare personliga kontakter. Enkäten bestod av 11 frågor som utformades utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar. Resultatet visade att ingen av de tre anläggningarna hade någon skriftlig eller dokumenterad handlingsplan/policy eller förebyggande arbete mot ätstörningar. Kunskap och medvetenhet om ätstörningar fanns hos flertalet av respondenterna. 23 av de 26 respondenterna såg sig själva som förebild för sina deltagare.</p>

Tidigare studier visar att förekomsten av ätstörningar är högre inom idrotten än i samhället i stort och är enligt Riksidrottsförbundet en viktig fråga för idrottsrörelsens arbete. Träningsanläggningar är en arena där många individer befinner sig dagligen. Studier kring träningsanläggningars förebyggande arbete mot ätstörningar saknas idag. Syftet med denna studie är att undersöka om och i så fall hur instruktörer på träningsanläggningar arbetar med insatser kring ätstörningar bland sina medlemmar. Studien genomfördes med enkät som datainsamlingsmetod där 26 instruktörer från tre olika träningsanläggningar i Sverige medverkade. Urvalet baserades på bekvämlighetsskäl efter anläggningarnas belägenhet och av tidigare personliga kontakter. Enkäten bestod av 11 frågor som utformades utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar. Resultatet visade att ingen av de tre anläggningarna hade någon skriftlig eller dokumenterad handlingsplan/policy eller förebyggande arbete mot ätstörningar. Kunskap och medvetenhet om ätstörningar fanns hos flertalet av respondenterna. 23 av de 26 respondenterna såg sig själva som förebild för sina deltagare.

Sammanfattning Studien handlar om seniorer och deras upplevda kunskaper inom hjärt- lungräddning.   Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att ta reda på om seniorer i Stockholms kommuner har den kunskap som krävs för att rädda en annan persons liv vid hjärtstopp. Vidare var syftet att beskriva de sorters begränsningar som upplevs av seniorer vid utförandet av hjärt- lungräddning. Studiens frågeställningar var: - Vilken kunskap har seniorer idag om hjärt- lungräddning? - Upplever seniorer att det finns begränsningar med att utföra hjärt- lungräddning?   Metod För att kunna besvara frågeställningarna valdes en kvantitativ undersökning i form av en enkät där målpopulationen var seniorer över 65 år och sex av 26 Stockholms kommuner representerades. Telefonkontakt upprättades med föreningar och besök anordnades för enkätutlämning. Ett kvalitativt inslag i form av två intervjuer genomfördes för att få instruktörernas syn på seniorers kunskaper och begränsningar. Intervjufrågorna behandlade här samma ämnen som seniorerna haft i sin enkät.   Resultat Analysen av enkätsvaren visade att intresset för utbildning inte skiljer mellan könen. Män har dock en större tendens till att agera vid nödfall än kvinnor. Skillnader mellan åldersgrupper kunde ses då 70 % i åldern 65 till 75 år och 30 % av 75 till 85-åringarna var intresserade att gå en HLR-utbildning. Av 111 individer kunde 44,3 % se sig själva utföra hjärt- lungräddning vid en nödsituation och de är även medvetna om vikten att ringa 112 innan HLR påbörjas. Resterande del är rädda för att göra fel och ser åldern som ett handikapp. Vad åldern som handikapp betyder vet vi inte. Instruktörerna påpekade dock att de kan ha svårt för att utföra djupa bröstkompressioner under lång tid och att ta sig ner på golvet.   Slutsats Det vi kunde se på resultaten var att det fortfarande fanns en stor andel seniorer som inte kunde hjärt- lungräddning. Hur ska man då locka dessa individer till utbildningar… Kan en lösning vara att omforma utbildningarna till seniorernas fördel?