Jordbruksomvandlingen i Sverige under 1700- och 1800-talen förde med sig stora förändringar. Skiftenas genomförande med hopslagning av ägostycken möjliggjorde nu att allt mer mark kunde läggas under plogen och vallodling introducerades i allt större skala i åkerns växtföljd. Något som medförde ängarnas minskade betydelse för produktion av vinterfoder till djuren. Studien grundar sig därmed i att kartlägga ängens betydelse för Skåne under perioden 1865-1920, i ett led att förstå de faktorer och processer som kan ha påverkat jordbruksomvandlingen och ängarnas försvinnande. Utifrån jordbruksstatistiken har andelen äng jämförts i förhållande till åkern vilket har givit ängens relativa andel och förändring för de skånska häraderna över perioden. Andelen äng har genom en komparativ metod därmed kunnat jämföras med förutsättningar från bygdeindelning och Skånes jordarter. Resultatet visar att andelen äng i förhållande till åkern under perioden förhåller sig på låga nivåer. Dock har Norra Åsbo, Västra och Östra Göinge en betydligt större andel äng än övriga härader. Den låga andelen äng i förhållande till åker tyder på att nya odlingstekniska lösningar införts. Metoder som rimligen inte var lämpliga för Norra Åsbo, Västra och Östra Göinge.

Fäbodar är en bosättning på den utmark som under sommarsäsongen nyttjas till bete för kreatur. I Sverige förekommer olika former av fäbodtyper som nyttjas olika, exempelvis används vissa endast till bete medan andra har både bete, slåtter och/eller åker. I Ångermanland förekommer två fäbodtyper. En slåtterlös fäbod i landskapets östra och centrala del och en fäbodtyp med slåtter som särskilt förekommer i landskapets västra delar. Orsaken till olika fäbodtyper beskrivs bero på olika jordbruksformer med antingen en inriktning mot åkerbruk eller mot boskapsskötsel. Studiens grundar sig i att utifrån historiska redogörelser och 1865 års jordbruksstatistik studera tio utvalda socknar för att se om det går att tyda olika inriktningar i jordbruket beroende på vilken fäbodtyp som dominerade i socknen. Utifrån statistiken har arealer av åker till stråsäd och skogbeklädd mark samt nötkreaturenheter sammanställts. Utifrån de historiska redogörelserna har studien sammanställt beskrivningar som berör de utvalda socknarna och beskriver boskapsskötsel och jordbruk. Resultaten visar en påtaglig skillnad i tillgången till skogsmark där betesmarkerna är. De socknar med den slåtterlösa fäboden hade lägre arealer skogsmark 1865 och i de historiska redogörelserna beskrivs en betesbrist. Socknarna med slåtter på fäbodarna hade tillgång till större arealer skogsmark 1865 och beskrivs ha vidsträckta betesmarker som gynnar boskapsskötseln. I de historiska skildringarna kan mönster tydas av områdena med slåtterlösa fäbodar hade större tillgång till åkermark än bygderna med slåtter på fäboden. Socknarna med den slåtterlösa fäboden visar en större inbördes variation i såväl kreatursbesättning som åker till stråsäd vilket visar att jordbruket skilde sig mellan socknarna.

Ängens hade stor betydelse för jordbruket fram till 1800–1900-tal och syfte var att producera vinterfoder till djuren. När skiftesreformerna etablerades möjliggjordes att ägostycken slogs samman till större, mer lättbrukliga åkrar vilket bidrog till att mer mark kunde läggas under plog. Vallodlingen introducerades vilket resulterade i ängens minskade status. Syftet med studien är att redogöra för ängsarealens förändring under perioden 1700–1900 i Huaröds och Södra Rörums socknar utifrån en källkritisk granskning av jordbruksstatistiken och historiskt kartmaterial. Utifrån jordbruksstatistiken och kartmaterialet har andelen äng satts i förhållande till inägomark. För både Södra Rörums socken och Huaröds socken visar jordbruksstatistiken återkommande anmärkningsvärda felrapportering vilket bidrar till att materialet inte lämpar sig för studier.   Kartmaterialet består av både kartmaterial på socken och bynivå som har tillkommit under en lång tidsperiod med skiftande syften och varierande förutsättningar. Laga skifteskarta avmättes av en lantmätare och syftet vara att fördela jorden rättvist. Materialet bedöms som tillförlitligt på grund av lantmätarens detaljerade arealuppmätning. Häradsekonomiska kartan bör eventuellt ifrågasättas mer. Ängens hade i stort sett förlorat sin betydelse och därför fanns inget intresse av att upprätthålla en lika noggrann klassificering som i skifteskartorna. Det vi med denna studie kan konstatera är att ängen minskat från 1800-talet fram till 1900-talet, dock kan vi inte under några omständigheter fästa det i varken tid eller takt med uppgifter från hushållssälskapens jordbruksstatistik.