Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniv., 2002.

Ängsvattning kan ha förekommit i Sverige under medeltiden men blev vanligare först efter 1800. Föreliggande arbete visar dock att omfattande kunskap om, och faktiska vattningsängar fanns redan på 1760-talet. Tidigare studier rörande den senare utbredningen har främst rört Skåne under perioden 1865-1911 och baserats på Hushållningssällskapens statistik. Denna statistik är problematisk och till stora delar felaktig på grund av återkommande felrapporteringar, varför ängsvattningens omfattning under perioden måste revideras. För Malmöhus län reduceras de tidigare uppgifterna med 75 % vilket får konsekvenser även för anläggningstrenden över tid. Efter reduceringen återfinns ingen dominerande topp i anläggningstakten och hela ängsvattningsperioden kan förlängas in i tidigt 1900-tal. Ängsvattningens roll i den agrara revolutionen var således troligen mindre än vad som tidigare antagits. Samtidigt måste uppfattningen om ängsvattningssystemens storlekar och geografiska spridning revideras: systemen var många, små – ofta endast ett par hektar – och spridda över hela Malmöhus län, mellan 1865 och 1911 hade 172 socknar av 253 ängsvattning.

Examensarbetet består av undersökningar med koppling till ägonamnsforskning, dvs. forskning som berör namn på åker och äng. Syftet med detta arbete är att undersöka ägonamnen och den koppling ägonamnen har till kulturlandskapet över tid. Arbetet är grundat på historiska dokument med ursprung i Träne socken, en nordostlig skånsk socken, vilka möjliggör tre nedslag i historien; landeboken från 1570, en geometrisk avmätning från 1705 och enskiftet/storskiftet från 1812–1817. Dessa tre nedslag har valts då de alla har historiska dokument knutna till sig bestående av nedtecknade ägonamn som presenterar hela eller delar av Träne sockens ägonamnsförråd. Den inledande delen av arbetet har bestått av att excerpera, alltså sammanställa, alla ägonamn från de historiska källorna för vidare tolkning, detta har gjort att listan med ägonamn och deras tolkningar fått en betydande del i arbetet. Nästa steg har bestått av en kategorisering av ägonamnslistan (bestående av 10 olika kategorier för att täcka in olika namnelement) för att möjliggöra vidare analys som ska besvara frågan: ”vilken variation av ägonamn finns mellan olika byar i en socken?” Utöver kategoriseringen görs även en analys av ägonamnskontinuiteten till Träne kyrkbys prästhemman, vars ägonamn tas upp i de tre historiska källor, och som ska besvara frågan: ”vilken kontinuitet av ägonamn går att se i en enskild by?” Slutligen ska frågeställningen: ”vad säger ägonamnen om kulturlandskapets utseende och utveckling?”, avsluta och knyta ihop tidigare frågeställningar. Resultatet av ägonamnskategoriseringen visar att det svårligen går att se något distinkt mönster mellan olika byar i samma socken, möjligen går det att se att större byar har en mer jämn fördelning av ägonamn i de olika kategorierna jämfört med mindre byar. Kontinuitetsanalysen visar att ägonamnen till prästhemmanet i Träne kyrkby överlag har en stark kontinuitet, ägonamn till åker har dock en starkare kontinuitet än ägonamn till äng. Slutligen så ger ägonamnen i kombination med en karta en god beskrivning av olika element i landskapet. Dessa element kan även delas in i olika strukturer som i sin tur kan förklara uppkomsten och karaktären av ägonamnen i Träne socken.

During the time between 1660-1680 the nobility in Sweden came to be a gigantic landowner with 65 % of the total amount of land, but only 20 years later they lost almost half of their possessions. The eighteenth century was on its way – a period in history were “ordinary” people started to question the nobility’s right to be excused from tax, at the same time as farmers and the “middlegroup” started to appropriate more and more land from the nobility and the Crown. Through King Gustav III:s document of 1789, land became free to own to whoever it was – except from the prime nobility’s land; but the Swedish Parliament followed the wind of change, and 1809/10 this land was also free to own. At the end of 1840, the nobility owned about 19 % of the land in Sweden, and the farmers and middlegroup owned 69 %. The tide had turned... But Öja parish showed a different development compered to the rest of Sweden. Instead of decreasing their land, nobility increased from 0 percent in 1784 to 33 percent in 1840, and at the same time farmers, the Crown and the middlegroup lost possessions.

<p>During the time between 1660-1680 the nobility in Sweden came to be a gigantic landowner with 65 % of the total amount of land, but only 20 years later they lost almost half of their possessions. The eighteenth century was on its way – a period in history were “ordinary” people started to question the nobility’s right to be excused from tax, at the same time as farmers and the “middlegroup” started to appropriate more and more land from the nobility and the Crown.</p><p>Through King Gustav III:s document of 1789, land became free to own to whoever it was – except from the prime nobility’s land; but the Swedish Parliament followed the wind of change, and 1809/10 this land was also free to own. At the end of 1840, the nobility owned about 19 % of the land in Sweden, and the farmers and middlegroup owned 69 %. The tide had turned...</p><p>But Öja parish showed a different development compered to the rest of Sweden. Instead of decreasing their land, nobility increased from 0 percent in 1784 to 33 percent in 1840, and at the same time farmers, the Crown and the middlegroup lost possessions.</p>

Jordbruksomvandlingen i Sverige under 1700- och 1800-talen förde med sig stora förändringar. Skiftenas genomförande med hopslagning av ägostycken möjliggjorde nu att allt mer mark kunde läggas under plogen och vallodling introducerades i allt större skala i åkerns växtföljd. Något som medförde ängarnas minskade betydelse för produktion av vinterfoder till djuren. Studien grundar sig därmed i att kartlägga ängens betydelse för Skåne under perioden 1865-1920, i ett led att förstå de faktorer och processer som kan ha påverkat jordbruksomvandlingen och ängarnas försvinnande. Utifrån jordbruksstatistiken har andelen äng jämförts i förhållande till åkern vilket har givit ängens relativa andel och förändring för de skånska häraderna över perioden. Andelen äng har genom en komparativ metod därmed kunnat jämföras med förutsättningar från bygdeindelning och Skånes jordarter. Resultatet visar att andelen äng i förhållande till åkern under perioden förhåller sig på låga nivåer. Dock har Norra Åsbo, Västra och Östra Göinge en betydligt större andel äng än övriga härader. Den låga andelen äng i förhållande till åker tyder på att nya odlingstekniska lösningar införts. Metoder som rimligen inte var lämpliga för Norra Åsbo, Västra och Östra Göinge.

Fäbodar är en bosättning på den utmark som under sommarsäsongen nyttjas till bete för kreatur. I Sverige förekommer olika former av fäbodtyper som nyttjas olika, exempelvis används vissa endast till bete medan andra har både bete, slåtter och/eller åker. I Ångermanland förekommer två fäbodtyper. En slåtterlös fäbod i landskapets östra och centrala del och en fäbodtyp med slåtter som särskilt förekommer i landskapets västra delar. Orsaken till olika fäbodtyper beskrivs bero på olika jordbruksformer med antingen en inriktning mot åkerbruk eller mot boskapsskötsel. Studiens grundar sig i att utifrån historiska redogörelser och 1865 års jordbruksstatistik studera tio utvalda socknar för att se om det går att tyda olika inriktningar i jordbruket beroende på vilken fäbodtyp som dominerade i socknen. Utifrån statistiken har arealer av åker till stråsäd och skogbeklädd mark samt nötkreaturenheter sammanställts. Utifrån de historiska redogörelserna har studien sammanställt beskrivningar som berör de utvalda socknarna och beskriver boskapsskötsel och jordbruk. Resultaten visar en påtaglig skillnad i tillgången till skogsmark där betesmarkerna är. De socknar med den slåtterlösa fäboden hade lägre arealer skogsmark 1865 och i de historiska redogörelserna beskrivs en betesbrist. Socknarna med slåtter på fäbodarna hade tillgång till större arealer skogsmark 1865 och beskrivs ha vidsträckta betesmarker som gynnar boskapsskötseln. I de historiska skildringarna kan mönster tydas av områdena med slåtterlösa fäbodar hade större tillgång till åkermark än bygderna med slåtter på fäboden. Socknarna med den slåtterlösa fäboden visar en större inbördes variation i såväl kreatursbesättning som åker till stråsäd vilket visar att jordbruket skilde sig mellan socknarna.

Den här uppsatsens syfte är att med hjälp av mantalslängder och skiftesprotokoll undersöka hur Skruvby, ett litet småländskt bysamhälle, förändrades i samband med laga skiftet som genomfördes 1827-1828. Undersökningsperioden är på 20 år, mellan 1825 och 1845, för att kunna se förändringarna på lite längre sikt. För att genomföra denna undersökning har jag tagit hjälp av följande huvudfrågeställning: Vad betydde laga skiftet för de ekonomiska,demografiska och sociala förändringarna i Skruvby mellan 1825-1845? Som sammanfattande svar på huvudfrågeställningen kan man säga att laga skiftesreformen i Skruvby medförde eller bidrog till tre tydliga effekter. Den första var en folkökning bland den obesuttna delen av befolkningen. Den andra effekten var en proletariseringsprocess, eftersom en ökning av den obesuttna delen av befolkningen måste ha inneburit att fler var tvungna att förlita sig på inkomster från andra håll än jordägande, exempelvis dagsverken. Slutligen skedde en uppsplittring av den mantalssatta jorden, förmodligen på grund av att reglerna för handel med och uppstyckning av jord mildrades i samband med skiftet. Det blev helt enkelt lättare att göra lite mer som man ville med sitt jordinnehav.

<p>Den här uppsatsens syfte är att med hjälp av mantalslängder och skiftesprotokoll undersöka hur Skruvby, ett litet småländskt bysamhälle, förändrades i samband med laga skiftet som genomfördes 1827-1828. Undersökningsperioden är på 20 år, mellan 1825 och 1845, för att kunna se förändringarna på lite längre sikt. För att genomföra denna undersökning har jag tagit hjälp av följande huvudfrågeställning: <em>Vad betydde laga skiftet för de ekonomiska,demografiska och sociala förändringarna i Skruvby mellan 1825-1845?</em></p><p>Som sammanfattande svar på huvudfrågeställningen kan man säga att laga skiftesreformen i Skruvby medförde eller bidrog till tre tydliga effekter. Den första var en folkökning bland den obesuttna delen av befolkningen. Den andra effekten var en proletariseringsprocess, eftersom en ökning av den obesuttna delen av befolkningen måste ha inneburit att fler var tvungna att förlita sig på inkomster från andra håll än jordägande, exempelvis dagsverken. Slutligen skedde en uppsplittring av den mantalssatta jorden, förmodligen på grund av att reglerna för handel med och uppstyckning av jord mildrades i samband med skiftet. Det blev helt enkelt lättare att göra lite mer som man ville med sitt jordinnehav.</p>

Relativt lite forskning har de senaste årtiondena bedrivits gällande svedjebruket, i synnerhet förekomsten och utbredningen av svedjeland inom enskilda byar. Arealen svedjad mark i förhållande till arealen åkermark i byn Algustorp, Röke socken, norra Skåne utgör grunden för denna studie. Gunhild Weimarck publicerade 1953 en avhandling där arealen svedjad mark jämförs med arealen åkermark i Lönsboda, Örkened socken, nordöstra Skåne. För denna uppsats är jämförelser mellan de två byarna fundamental, det vill säga en komparativ studie där likheter och skillnader diskuteras utifrån olika parametrar. Uppsatsen ska dessutom ge ökad kännedom om svedjebrukets förekomst i fem närbelägna byar i anslutning till Algustorp, belysa svedjandets betydelse för agrarsamhället och framför allt redogöra för svedjelandens omfattning inom byn Algustorp. För att möjliggöra detta har källmaterial i form av frågelistsvar, jordeböcker och historiskt kartmaterial varit grundläggande för studien. Analyser av geografisk information i applikationen ArcMap har underlättat beräkningen av arealen svedjemark respektive åkermark i Algustorp. Resultatet visar att arealen svedjeland i Algustorp var mindre än byns åkerareal, till skillnad från Lönsboda, där svedjemarkens areal istället var större i förhållande till byns åkermark. Detta fenomen tycks bero på regionala skillnader, det vill säga olikartade markförhållanden i de olika byarna. Tillgången på odlingsbar mark framstår som mycket liten i Lönsboda. Därmed förekom större arealer svedjemark i Lönsboda till skillnad från Algustorp, där förutsättningarna för spannmålsodling till synes är mera gynnsamma. Det är med stor sannolikhet naturgivna förhållanden, främst jordartssammansättningen, som pådrivit ett större behov av att nyttja svedjebruk i Lönsboda.