Undersökningen som gjorts i denna uppsats har som främsta syfte att kartlägga attityder till delar av könsneutralt språkbruk och orsakerna till dessa hos en specifik grupp av informanter – studenter på universitetsnivå. Studenterna har valts utifrån vilket vetenskapsområde de studerar inom. De för undersökningen aktuella vetenskapsområdena är humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, teknisk-naturvetenskapliga vetenskapsområdet samt medicinska och farmaceutiska vetenskapsområdet. Ur informantgruppen från humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet har två studentgrupper från historisk-filosofiska fakulteten samt juri­diska fakulteten valts ut till en senare del av undersökningen. De delar av det könsneutrala språkbruket som undersöks är pronomenet hen, företeelsen att det generaliserande pronomenet man byts ut mot en, samt könskonträra namn. Materialinsamlingen har gjorts genom enkätundersökningar och intervjuer. Undersökningen har genomförts i tre steg; i det första steget undersöks studenter från alla vetenskapsområden, och deras attityder i allmänhet till de tre delarna av könsneutralt språkbruk. I det andra steget jämförs fyra informantgrupper; två utvalda studentgrupper från fakulteter inom humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, en studentgrupp från teknisk-naturvetenskapliga vetenskapsområdet samt en studentgrupp från medicinska och farmaceutiska vetenskapsområdet. I det tredje steget i undersökningen har fyra informanter valts ut och intervjuats för att få en djupare förståelse av orsaker till attityder.           Resultatet visar en tendens att studenter överlag är relativt positiva till att hen som könsneutralt pronomen existerar, samtidigt som många inte kan tänka sig att använda det själva, vilket ändå visar en antydan till en mer återhållsam attityd. En som generaliserande pronomen verkar ännu vara relativt okänt och inte riktigt etablerat. Många informanter ser inte heller man som något stötande, vilket motiverar ett fortsatt bruk av man i stället för en. De könskonträra namnen har studenterna till viss del blandade känslor inför; myndiga personer kan till stor del ha det utan problem, men för barn ska det vara något mer reglerat.

Syftet med denna studie är att bättre förstå könsspecifika benämningar i ungdomsspråk, deras värde, hur situationskontexten förändrar värdet, hur de används och slutligen hur benämningarna kan relateras till identitetsskapande. Som metod används fokusgruppsamtal och enskilda intervjuer. Materialet genomgår en innehållsanalys utifrån det teoretiska ramverket, vilket består av kritisk diskursanalys och ett antal idéer från diskursteorin. I resultatet framkommer att ord för att benämna flickor/kvinnor, till skillnad från i äldre studier, inte är fler till antalet. Det framkommer även att kvinnobenämningarna såväl som kvinnliga stigman är mer befästa inom diskursen. Vidare får ord för att benämna flickor/kvinnor ofta en mer negativ värdering än maskulina motsvarigheter och de används oftare som svordomar. Flickorna intar, som en motreaktion på återupprepad interpellering med negativa subjektspositioner, identiteten rebell och i denna använder de bl.a. ord som hora om varandra. Ordets stigmatiserande effekt är dock fortfarande påtaglig och försök att neutralisera ordet tycks än så länge ha gett liten verkan. Materialet visar att många traditionella könsföreställningar fortfarande styr: kvinnan ska inte vara lösaktig och mannen ska inte vara sexuellt oerfaren. Det finns också många tecken på förändrade mönster. Bland annat tycks pojkarnas begränsningar ha närmat sig flickornas och normer ha utvidgas till att flickor kan vara maneaters i en positiv bemärkelse och pojkar mjukare identiteter som hjärtat och dreamyboy. Slutligen konstateras att situationskontexten är avgörande för benämningarna värde, att såväl flickor som pojkar anpassar sina beteenden av rädsla för att omtalas exempelvis hora eller fuckboy, och att olika identiteter hos ungdomarna kan relateras till att de omtalats på ett visst sätt.