Following the global financial crisis in 2007-2009, there has been a rapid regulatory development of the international financial market. Arguably, the magnitude of the costs resulting from this crisis was caused by the fact that banks and other financial institutions, due to inadequate regulation, did not have sufficient capital to handle the unpredicted disturbances in the financial market. Hence, a number of new international standards have been introduced to enhance the stability of both the financial system as a whole and individual financial market players. One of the most important new standards concerns additional capital buffers for financial institutions. The capital buffer requirements, which originally were adopted through international agreements, have now been introduced in Sweden due to EU-law. The purpose of this thesis is to examine the constitutional legality of capital buffer requirements in relation to the Swedish distribution of normative competence. As a separate and independent part of this legality test, the thesis also answers the question of whether decisions regarding the capital buffer requirements are categorized as norm decisions or administrative decisions. In order to be able to examine the constitutional legality of the capital buffers, the regulation that governs the capital buffer requirements must be thoroughly examined. Therefore, the thesis also explores the detailed and technically complex regulations that regulate the capital buffer requirements. Within the framework of this investigation the origin of the buffers, the Swedish implementation process and the application of the buffer requirements by the Swedish Financial Supervisory Authority is examined. The examination of the capital buffer requirement's compatibility with the Swedish distribution of normative competence shows that the use of delegation to implement the buffer requirements into Swedish regulation is legal. However, it is questionable if the legal technique used is appropriate. The categorization of decisions regarding the capital buffer requirements shows that all the capital buffer requirements cannot be attributed to one single category. This lack of coherence makes the Swedish implementation of the capital buffers questionable. / Efter den globala finanskrisen 2007-2009 har det skett en kraftig regulatorisk utveckling av den internationella finansmarknaden. Krisen ansågs till stor del orsakad av att banker och andra finansiella institut, till följd av bristfällig reglering, hade för lite kapital för att hantera det uppkomna störningarna på marknaden på ett tillfredsställande sätt. Med detta narrativa som utgångspunkt har en rad nya internationella standarder har arbetats fram i syfte att öka stabiliteten av såväl enskilda aktörer på finansmarknaden som det finansiella systemet i helhet. Ett resultat av denna utveckling är införandet av kapitalbuffertkrav för finansiella institut. Kapitalbuffertkraven, vilka har sitt ursprung i internationella överenskommelser, tillämpas numera i Sverige till följd av en EU-förordning och ett direktiv. Uppsatsen syfte är att pröva kapitalbuffertkravens konstitutionella lagenlighet i förhållande till den svenska fördelningen av normgivningskompetens som den uttrycks i 8 kap. regeringsformen (kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform) (RF). Som en separat och fristående del av denna laglighetsprövning besvarar även uppsatsen frågan om beslut rörande kapitalbuffertkraven kategoriseras som antingen normbeslut eller förvaltningsbeslut. En laglighetsprövning av detta slag förutsätter att regleringen av kapitalbuffertkraven studeras ingående. Därför utreder uppsatsen även de detaljerade och tekniskt komplicerade regelkomplex som styr kapitalbuffertkraven. Denna utredning görs genom att undersöka buffertkravens ursprung, den process som föranlett den svenska implementeringen av kraven, samt hur de tillämpas av Finansinspektionen (FI) i Sverige. Prövningen av kapitalbuffertkravens förenlighet med den svenska normgivningsfördelningen visar att den delegation och subdelegation som använts för att reglera buffertkraven är lagenlig. Emellertid ifrågasätts, trots att bemyndiganden är lagenliga, om den lagstiftningsteknik som använts för att implementera buffertkraven är lämpliga. Kategoriseringen av beslut rörande kapitalbuffertkraven visar att samtliga kapitalbuffertkrav inte kan hänföras till en kategori. Uppsatsen ifrågasätter lämpligheten av denna ordning på grund av bristande systematik och enhetlighet.

Den europeiska marknaden för värdepapperisering punkterades av den senaste finanskrisen och har fortfarande inte återhämtat sig trots att ett decennium har passerat. För att få igång marknaden igen har EU tagit fram den nya värdepapperiseringsförordningen som gäller sedan årsskiftet 2019/2020. Värdepapperiseringsförordningen har sin amerikanska motsvarighet i Dodd Frank Wall Street and Consumer Protection Act. Sakinnehållet i de respektive regleringarna är mycket likt men den största skillnaden ligger i motivet till att regleringarna instiftades. Värdepapperiseringsförordningen instiftades med syftet att harmonisera reglerna kring värdepapperisering och på så sätt skapa bättre förutsättningar för de bolag som vill bidra till marknadens återuppbyggnad. Dodd-Frank instiftades redan 2010 som en helreformation av finansmarknaderna som under finanskrisen 2007-2008 visats vara i stort behov av återreglering. Finanskrisens påverkan på finansmarknaderna visade att den avreglering som löpande gjorts av marknaderna sedan 1980-talet hade skapat en ohållbar situation där finansmarknadsaktörerna kunde verka relativt ostört av myndigheter och lagstiftning.  En annan aspekt som finanskrisen synliggjorde var riskerna kopplade till det globala finansiella systemet. Finanskrisen innebar konkurser för europeiska banker och insolvens för europeiska stater, trots att krisen hade sin början i en amerikansk investmentbank. Den systemrisk som uppdagades har lagstiftare både i USA och EU försökt reglera. Delvis genom förbud mot vissa verksamheter, investeringar och avtal, men även genom krav på bland annat transparens och due diligence. Inom EU återfinns dessa förbud och regler främst i kapitaltäckningsförordningen och kapitaltäckningsdirektivet som båda syftar till att säkerställa att bankerna har kapitalbuffertar. I och med det nya Baselregelverket som också genomgick en omarbetning efter finanskrisen kan kapitaltyperna lätt identifieras.  Kapitaltäckningsregleringarna och värdepapperiseringsförordningen är de viktigaste verktygen för EU:s arbete med att återställa värdepapperiseringsmarknaden inom unionen. Uppsatsens komparativa analys av värdepapperiseringsförordningen och Dodd-Frank Act visar på att just motivet till värdepapperiseringsförordningen, att den ska möjliggöra för marknaden att växa men också reglera marknaden så att en finanskris kan undvikas, skulle kunna hindra tillämpningen från att bli sådan som lagstiftaren åsyftat.