BakgrundPatellaluxation är en vanlig traumatisk knäskada hos yngre och kan leda till skada på det mediala patellofemorala ligamentet (MPFL). MPFL kan rekonstrueras kirurgiskt och det verkar bli vanligare, men konsensus saknas kring postoperativ regim relaterat till fysioterapeutisk rehabilitering.SyfteSyftet med studien var att kartlägga regim, restriktioner, interventioner och utvärderingsmetoder relaterat till fysioterapeutisk rehabilitering som i dagsläget tillämpas och utgör praxis på svenska ortopedkliniker efter MPFL-rekonstruktion.MetodEn enkätstudie med kvantitativ ansats. Datainsamling skedde via egenutformad webbenkät. Enkäten bestod av 50 frågor och var uppdelad på sju domäner utifrån studiens frågeställningar. Enkäten innehållsvaliderades i två omgångar med hjälp av tre experter. Fysioterapeuter verksamma på kliniker där MPFL-rekonstruktion utfördes inkluderades i studien.ResultatTjugo fysioterapeuter rekryterades och svar inkom från 15 av dessa. Ortos används postoperativt inom hälften av verksamheterna och full belastning är oftast tillåten. Operatörens planering uppfattas vara den huvudsakliga anledningen till aktuell postoperativ regim och ungefär hälften av verksamheterna har ett dokumenterat rehabprotokoll. De vanligast förekommande fysioterapeutiska interventionerna tidigt postoperativt är gångträning, muskelaktivering/styrketräning, patientutbildning och rörlighetsträning. När övriga interventioner i rehabiliteringen påbörjas varierar i tidpunkt mellan deltagande kliniker. Rehabiliteringen utvärderas oftast och funktionella tester är den vanligaste formen av utvärdering.SlutsatsStudien indikerar att praxis efter MPFLR skiljer sig åt mellan svenska ortopedkliniker då regim, interventioner och utvärderingsmetoder varierar mellan klinikerna. Studien bidrar med ny kunskap om att det även i Sverige verkar saknas konsensus avseende postoperativ regim och rehabilitering efter MPFLR. Resultatet får tolkas med viss försiktighet på grund av få deltagande kliniker. / BackgroundPatellar dislocation is a common traumatic knee injury and can lead to injury of the medial patellofemoral ligament (MPFL). MPFL can be surgically reconstructed, the surgery is getting more common. There is no consensus regarding postoperative regime and best practice related to physiotherapeutic rehabilitation.Aim:The aim was to map regime, restrictions, interventions and evaluation methods related to physiotherapeutic rehabilitation that are applied and constitute practice in Swedish orthopaedic clinics after MPFL-reconstruction.MethodSurvey-based study, quantitative method. Data collection via a self-designed web questionnaire. The questionnaire consisted of 50 questions and was divided into seven domains. The questionnaire was content validated twice. Physiotherapists working at clinics where MPFL-reconstruction was performed were included.ResultsTwenty physiotherapists were recruited and responses were received from 15 of them. Orthosis is used postoperatively in half of the clinics and full weight bearing is usually allowed. The surgeon’s planning is perceived to be the main reason for the current postoperative regime and half of the clinics have a documented rehab protocol. Common physiotherapeutic interventions directly postoperatively are gait training, muscle activation/strength training, patient education and mobility training. The time regarding when other interventions during rehabilitation begin varies. Rehabilitation is frequently evaluated. Functional tests are a common evaluation method.ConclusionThe study indicates that regime, interventions and evaluation methods differ between Swedish orthopaedic clinics. This contributes with new knowledge that there is a lack of consensus in Sweden regarding postoperative regime and rehabilitation after MPFLR. Results may be interpreted with caution due to few participating clinics.

Magnetic resonance imaging (MRI) has become the most important modality for assessment of pathological changes in the knee cartilage. The assessment of the cartilage is usually made by a set of anatomical MRI images with different sequences. Newer techniques, that map various in MRI parameters, have been developed and allows changes in an earlier stage of the disease. One of these techniques is T2 mapping. The goal of this thesis was to compare this newer technique, T2 mapping, with the standard MRI assessment for assessment of articular cartilage on distal femur in the knee. The purpose was to assess the cartilage with these two different methods and analyze its outcomes. Eight subjects were included in this study and scanned with a 3.0 T or 1.5 T MRI machine. A specific MRI knee protocol was used for the standard MRI assessment, and a multi-echo sequence was used for the T2 mapping. The T2 map was created and analyzed in the program IntelliSpace Portal. Both the standard MRI assessment and the T2 map showed changes in the knee cartilage. The result showed either indication for damage cartilage or healthy cartilage. The standard assessment showed cartilage lesion in three subjects and no lesion in five subjects. The same outcomes were with the T2 mapping. However, not all results were equal. The T2 mapping also showed higher values in the trochlea area where no indications for changes were found in the standard assessment. This study showed similar results for both the standard assessment and the T2 map. Both methods could identify damage and is, therefore, useful for assessment of the knee cartilage. The outcomes of the different methods differ, and the assessment is therefore made in different ways. The T2 mapping can be analyzed both visual and quantitative. The outcomes were both a color map of the knee but also results in graphs and values. The standard assessment is only assessed from grayscale images. The best outcomes from the T2 mapping was when it only was changes within the cartilage and not when the cartilage lesion was adjacent to an underlying bone lesion. Based on what was examined in this work, the best result was when T2 mapping was used together with the anatomical images used in the standard assessment. The conclusion is that the standard assessment is necessary when it comes to make a damage assessment and perform damage marking as for Episurf. The T2 mapping is, however, an interesting method and will be more useful with more applications in the future. It is therefore exciting to keep an eye on the technology and its development. / Magnetisk resonanstomografi (MR) har blivit den viktigaste modaliteten vid bedömning av patologiska förändingar i knäbrosket. Bedömningen av brosket görs vanligtvis med hjälp av anatomiska MR bilder som är skannade med olika sekvenser för att få olika viktningar på bilderna. En nyare teknik, T2 mappning, som kartlägger olika MR prameterar, har utvecklats för att med hjälp av andra parametrar analysera knäbrosket. Den här tekniken har resulterat i att förändringar i brosket kan upptäckas vid ett tidigare stadie i sjukdomsförloppet. Målet med det här examensarbetet var att jämföra de olika teknikerna, T2 mappning och MR-standardbedömningen, för att bedöma ledbrosket på distala lårbenet i knäet. Syftet var att bedöma brosket utifrån dessa olika metoder samt att analysera och jämföra dess resultat. Åtta subjekt ingick i studien och skannades med en 3,0 T eller 1,5 T MR-maskin. Ett specifikt MR-knäprotokoll användes för att skanna sekvenserna som ingick i standard bedömningen och en multi-ekosekvens användes för T2 mappningen. T2-mappningen skapades och analyserades sedan i programmet IntelliSpace Portal. Både standard MR-bedömningen och T2-mappningen visade tydliga förändringar i brosket. Resultatet visade antingen indikationer på skadat eller friskt brosk. Standardbedömningen visade broskskador hos tre subjekt och inga broskskador hos fem subjekt. Samma resultat visades med T2-mappningen. Däremot skilde sig vissa resultat mellan T2 mappningen och standardbedömningen. Då denna studie visade liknande resultat för både standardbedömningen och T2-mappningen, är båda metoderna användbara för bedömning av knäbrosket. De olika metoderna har olika utfall vilket gör att bedömningen sker på olika sätt. I T2 mapping får man ut både en färgkarta över knät men också grafter och värden som kan användas. I standardbedömningen görs bedömningen bara utifrån olika gråskalebilder. T2 mappningen var mest användbar när det var tydliga förändingar i bara brosket och inte när skadan mest var i benet. Det bästa resultatet var däremot när T2 mappning användes tillsammans med standardbedömningen. Slutsatsen är att standardbedömningen är nödvändig när det kommer till att bedömma skador och göra en skademarkering så som för Episurf. T2 mapping är däremot en väldigt intressant teknik men är idag inte en vanlig teknik inom diagnostiken och saknar just nu något tydligt användningsområde. Däremot, finns det stor potential och kommer troligtvis bli vanligare och få fler användingsområden i framtiden.

Sammanfattning Bakgrund: Vanligt vid artros är låg aktivitetsnivå. I behandlingsprogrammet artrosskola är fysisk träning en intervention. Predicerande faktorer för om beteendet fysisk träning kommer utföras är self-efficacy samt rörelserädsla. Syfte: Syftet var att studera variablerna rörelserädsla och self-efficacy för fysisk träning hos personer med höft- och eller knäartros innan och efter deltagande i artrosskola samt korrelationen avseende skillnaden mellan för- och eftermätning för variablerna. Metod: En icke-experimentell longitudinell enkätstudie med två mätpunkter för ett urval om 22 personer deltog i studien. Mätinstrumenten var Tampaskalan för kinesiofobi- svensk version (TSK-SV) och self-efficacy för fysisk träning skalan (S-ESES). Dataanalysen utfördes med Wilcoxons tecken rangtest samt Spearmans rangkorrelationstest. Resultat: Signifikant skillnad mellan skattad TSK-SV förelåg före respektive efter deltagande i artrosskola (p=0,049). Effektstorleken värderades som medelstor. Ingen signifikant skillnad förelåg mellan skattad S-ESES innan och efter deltagande i artrosskola (p=0,116). Effektstorleken värderades som liten. Lågt signifikant samband förelåg mellan skillnader mellan för- och eftermätning gällande self-efficacy för fysisk träning och rörelserädsla. Slutsats: Resultatet visade på en minskad rörelserädsla och en korrelation mellan förändringarna gällande variablerna. Vidare studier med artrosskola som en kontrollerad oberoende variabel krävs för att möjliggöra kausala slutsatser gällande artrosskolans inverkan på variablerna. / Abstract  Background: Common in osteoarthritis are low activity level. Self-management is a rehabilitation program that includes physical exercise. Self-efficacy and fear of movement can determine if physical activity will be performed.  Aim: The aim of the study was to examine the variables fear of movement and self-efficacy for physical exercise for people with hip-and or knee osteoarthritis before and after participation in self-management program, and to investigate the correlation between the pre-post differences in the variables. Methods: Non-experimental longitudinal questionnaire survey with two measurement points. 22 participants participated. Measurements used were Tampa scale for the kinesiophobia-Swedish version (TSK-SV) and Swedish version of the Exercise Self-efficacy scale (S-ESES). Wilcoxon's tecken-rank test and Spearman's rank correlation test were used to analyze data. Results: A significant difference between estimated TSK-SV before and after the intervention (p=0,049), medium effect size. No significant difference between estimated S-ESES before and after the intervention (p=0,116), small effect size. Difference between the measuring points showed low correlation between fear of movement and self-efficacy for exercise. Conclusion: Fear of movement decreased and there was a correlation between the difference of the variables. Future studies require a controlled independent variable to enable causal conclusion between the interventions impact on the variables.