Lärande och utveckling är två begrepp som kontinuerligt ska diskuteras i arbetslaget i förskolans verksamhet. Hur lärande uppfattas och kommer till uttryck skiljer sig från individ till individ. Studiens syfte är att bidra med ökad förståelse för vilka lärandemöjligheter som arbetslag beskriver att förskolans utegård erbjuder. Forskningsfrågorna i studien syftar till att undersöka vilka möjligheter till lärande arbetslag beskriver att förskolans utegård erbjuder, hur lärandemöjligheter kommuniceras i arbetslaget samt vilka hinder som uttrycks begränsa lärandemöjligheterna på förskolans utegård. För att besvara studiens syfte och frågeställningar har fyra fokusgruppsintervjuer genomförts där resultatet analyserats utifrån en tematisk analys. Arbetslagens förståelse för lärandemöjligheterna på förskolans utegård har tolkats genom det sociala representationsteoretiska perspektivet. Resultatet visade hur arbetslagen upplevde hinder i form av brist på kollegial samtalstid och utegårdens utformning för att utveckla lärandemöjligheter på utegården. Genom att regelbundet föra kollegiala samtal samt ta tillvara på arbetslagens individuella kunskaper, kan förståelsen samt arbetet utvecklas i arbetslaget kring utegårdens lärandemöjligheter.

Bakgrund: Intensivvårdsavdelningen är en högteknologisk miljö där kritiskt sjuka patienter vårdas. Intensivvårdssjuksköterskor möts ständigt av situationer där de utsetts för stress. Det kan vara situationer, anhöriga eller identifiering med patienten som ger emotionell stress. Stress som inte hanteras kan ge följdsjukdomar, kvarvarande emotionell påverkan och leda till utbrändhet. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av emotionell stress och copingstrategier efter kritiska incidenter. Metod: Intervjustudie med åtta informanter genomfördes. En kvalitativ innehållsanalys genomfördes av de transkriberade intervjuerna. Resultat: Anhörigas reaktioner uppfattades som en stor del av den emotionella stressen, även brister i vård och rutiner lämnar minnen kvar efter kritiska incidenter. Kollegialt samtal var det som upplevdes ha bäst copingstrategi mot den emotionella stressen. Avkoppling, distraktion och sociala miljöer var också ett stöd mot emotionella upplevelsen. En önskan om mer utrymme för kollegiala samtal framkom under intervjuerna. Slutsats: Att kunna få och ta utrymmet för att genomföra samtal mellan kollegor skulle vara stöd mot emotionell stressen framkom i föreliggande intervjustudie. Ledningen bör skapa utrymme för att kollegiala samtal kan genomföras då det har uppvisat vara bästa copingstrategin hos intensivvårdssjuksköterskor. Det uppdagades att vissa brister fanns i att ledningen inte fick information under obekväm arbetstid och rutiner samt informationskällor behöver förtydligas. Fortsatt forskning: Coping av emotionell stress ger styrkor hos personal att kunna hantera svåra situationer, och gå vidare i arbetet utan kvarvarande påverkan av stressen. Intresse skulle finnas att ta reda på hur andra yrkesgrupper resonerar om coping av emotionell stress i samverkan med intensivvårdssjuksköterskor. / Background: The intensive care unit is a high technology environment were critical ill is treated. Intensive care nurses comes in contact of situation where they may encounter stress. It can be situation, relatives or own identifications that gives emotional stress. Stress that is not cooped with can lead to sickness, persistent emotional effects and lead to burnout. Aim: To describe intensive care nurses experiences of emotional stress and coping strategies after a critical incident. Method: Interview study with eight informants was done. A qualitative content analysis was performed of the transcribed interviews. Results: Relatives reaction is a large part of the emotional stress that was experienced, even flaws in care and routines left memories after critical incidents. Peer to peer talks was the support that had best coping strategies against emotional stress. Relaxation, distraction and social context were also support against the emotional distress. Space, time and place, for peer to peer conversation is a desire among informants. Conclusion: To have and to take the time to perform peer to peer talks is a relief against emotional stress. Management should make it a possibility to conclude these talks as it is the preferred coping strategy. Some indication of flaws in information to management during unsocial hours and a need for routines of information need to be looked over and clarified. Further research: Coping of emotional stress gives resilience with the staff to handle difficult situation and to move forward without any lasting effect of the stress. An interest could be in the future to find out how other professionals reasoning about coping of emotional stress in cooperation with intensive care nurses.