This essay and the work within describes my project where I have been investigating the possibilities to explore the material pewter through my craftsmanship as a glassblower. I've been trying to find new methods and expressions in my work by adding another material to my practice and questioning my own tradition as a glassblower and my perception of glass. Inspired by post humanist theories on materialism I have through a experimental approach developed a method of combining the two materials into objects or Hybrids.

<!--StartFragment--> Arbetets syfte är att belysa konstkritikernas roll i debatten om det svenska samtida konsthantverket och att ge en bild av det recenserade konsthantverket i Sverige under de senaste tio åren. Utifrån syftet besvaras frågeställningen: Hur beskrivs samtida konsthantverk inom konstkritiken i ledande svensk morgonpress under perioden 1997-2008? Frågan besvaras genom en kvalitativ dokumentstudie, där konstkritik i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet tolkas. Några utsnitt har gjorts: juli 1997 och januari 1998, samt juli 2007 och januari 2008. Begreppsförklaringar samt historisk och teoretisk anknytning ges för ämnesområdena konsthantverk, konstkritik och kvalitet. Studien visar att konstkritikens huvudsakliga fokus är konsthantverkets estetiska funktion men att det svenska samtida konsthantverket alltmer innefattar ett abstrakt innehåll. Arbetet banar väg för framtida forskning inom kritiken av och begreppsdiskussion kring konsthantverket. <!--EndFragment-->

Att välja att leva på sitt skapande kan för många vara det mest självklara och lustfyllda. Samtidigt lever vi i en digital värld där industrier spottar ur sig massproducerade föremål som blir ett alternativ till slöjden, hantverket och konsthantverket. Att ställa ut kan vara ett sätt för tillverkare att nå ut och synas i föremålsdjungeln. Syftet med arbetet är att belysa utställningsarrangörers beskrivningar av motiv för en utställning de arrangerar med slöjd, hantverk eller konsthantverk, och vilka budskap som anordnaren vill förmedla? Genom kvalitativa intervjuer med utställningsarrangörer inom slöjd-, hantverk och konsthantverksområdet söks en ökad förståelse över hur de resonerar kring motiven och budskapen. Informanternas beskrivningar visar på stort engagemang i att visa fram området, lära ut och skapa diskussion. Resultatet pekar på att motiv och buskap är begrepp som kan tolkas mycket olika och innebära olika för olika personer. Informanternas beskrivningar av motiven och budskapen smälter samman, liknas vid varandra och är ibland samma. Budskapen som arrangörerna vill förmedla är likartade och till stor del handlar de om kunskapsförmedling, diskussion och att väcka frågor. Utställning ses som en pedagogisk handling och ett rum för att förmedla kunskap och väcka frågeställningar kring dess innehåll.

Det här arbetets syfte är att belysa svenska keramikers beskrivning av begreppet tradition och deras eget förhållningssätt till det. För att nå reliabla informanter användes kooperativet Konsthantverkarna i Stockholm. Genom en enkät, skickad via e-post, fick keramikerna anknutna till kooperativet Konsthantverkarna svara på följande två frågor: - Vad betyder tradition för dig som keramiker? - Är tradition synlig i ditt egna keramiska arbete; och om så, på vilket sätt? Enligt informanternas utsagor innefattar tradition flera olika områden. Hantverket har en central roll i begreppet, med betoning på materialet och teknikerna inblandade i det keramiska arbetet. Tradition innehåller för informanterna en historisk anknytning som är förankrad långt tillbaka i tiden. I informanternas utsagor framgår det att tradition också betyder en trygghet i form av en grund att arbeta ut ifrån. Traditionen tillåter att användas och appliceras på flera olika sätt inom det keramiska arbetet. En förutsättning för att kunna använda traditionen som ett stöd, eller en grund, är att vara medveten om den och ha kunskap om vad den innebär. Form och färg ges av informanterna mindre anknytning till begreppet än vad teknik och material ges. I informanternas svar nämns också flera olika typer av traditioner, exempelvis svensk lergodstradition, bränningstradition samt formgivningstradition vilket tolkas som att tradition är ett dynamiskt begrepp med underkategorier och innehåll som kan variera mellan individer. Den keramiska traditionen behandlas som någonting normativt av informanterna och blir den måttstock som keramiska objekt bedöms utifrån, ett samlingsbegrepp för allt som gjorts tidigare inom fältet. Traditionen innebär för informanterna möjligheter, en grund att relatera sina egna verk till och använda sig av. Mellan informanterna så varierar förhållningssättet och det råder konsensus om att tradition är något som kan utnyttjas i arbetet med keramiken och inom formgivning av föremål. Skillnaderna är synliga i hur informanterna hanterar denna möjlighet. I enkätsvaren uttrycks hur flera informanter upplever en stark koppling till traditionen, hur de är bundna till den. Den ofrånkomligheten som beskrivs i informanternas utsagor och identifierar tre olika sätt att förhålla sig till den. Det första sättet är ett accepterande och bejakande. Det andra förhållningssättet är ett rent accepterande av traditionen där personen inte lägger vikt till traditionen, men inte heller försöker avsäga sig den. Detta förhållningssätt tolkas som ett uttryck om en önskan att inte binda sig själv till en dogm, eller ett visst sätt att arbeta, men fortfarande vara nära traditionen och kunna utnyttja den. Det tredje förhållningssättet, är att acceptera att det finns en tradition, men att ta avstånd från den.

<p><!--StartFragment--></p><p>Arbetets syfte är att belysa konstkritikernas roll i debatten om det svenska samtida konsthantverket och att ge en bild av det recenserade konsthantverket i Sverige under de senaste tio åren. Utifrån syftet besvaras frågeställningen: Hur beskrivs samtida konsthantverk inom konstkritiken i ledande svensk morgonpress under perioden 1997-2008? Frågan besvaras genom en kvalitativ dokumentstudie, där konstkritik i <em>Dagens Nyheter </em>och <em>Svenska Dagbladet</em> tolkas. Några utsnitt har gjorts: juli 1997 och januari 1998, samt juli 2007 och januari 2008. Begreppsförklaringar samt historisk och teoretisk anknytning ges för ämnesområdena konsthantverk, konstkritik och kvalitet. Studien visar att konstkritikens huvudsakliga fokus är konsthantverkets estetiska funktion men att det svenska samtida konsthantverket alltmer innefattar ett abstrakt innehåll. Arbetet banar väg för framtida forskning inom kritiken av och begreppsdiskussion kring konsthantverket.</p><!--EndFragment--><p> </p>

<p>Vissa bilder har tagits bort före publicering, av upphovsrättsliga skäl</p>

Jag har länge undrat över varför väven är så traditionsbunden och varför det är så viktigt med noggrannhet och perfektion inom vävvärlden. Jag anser själv att vävprocessen är väldigt intensiv och intim och att det jag väver är starkt präglat av mig. I mitt projekt har jag undersökt vilka strukturer som har påverkat vad kvinnor har vävt och jag har reflekterat kring vad upplevelsen av att väva är. De texter och böcker jag har läst om vävning, hantverk och kvinnor har inspirerat mig och gett mig tankar som jag sedan omformulerat till väv.  Med mattorna har jag velat uppdatera synen på mattan och vad en matta kan innehålla. Det har varit viktigt för mig att visa att vävning är som ett abstrakt språk där vävaren tar många konstnärliga beslut. Det jag har kommit fram till är att kvinnan historiskt sett har varit väldigt sammankopplad med sitt hantverk och att man har ansett att kvinnor genom hantverk förmedlar vilka de är, men kvinnor har inte riktigt haft möjlighet att uttrycka sitt riktiga jag. Väven har alltså påverkats av hur samhället har velat att kvinnor ska vara.

Det muntliga minnet om den gemensamma samiska historien finns skrivet i slöjdandet. Jag har i en materialundersökning undersökt de äkta slöjdmaterialens betydelse för den samiska slöjdtraditionens identitetsskapande egenskaper. Hur värderas uttryck för samiskt kulturarv utifrån olika kulturella erfarenheter av att vara same?

Jag har skapat ett verktyg för att kunna synliggöra mina egna tysta kunskaper. Under 120 timmar blåste jag en och samma form och sparade allt i en kronologisk ordning. Formen eller glaset blev ett verktyg genom vilket jag sedan kunde studera min kroppsliga inlärning utifrån. Jag ser mitt verk som en processberättande dagbok. Ett utsnitt av ett arbete ur vilket jag sedan kan betrakta min kroppsliga inlärning ur ett nytt perspektiv; genom glaset.

No description available.