The purpose with this paper is to provide more knowledge about crisis management in the hotel industry due to the outburst of the ongoing coronapandemic in beginning of 2020. The study is based on qualitative research interviews with management and employees from several hotels within a hotel chain. This paper is based on Söderströms (1996) theory of organizational learning, Hugelius and Tapanis (2017) preparation of David Alexanders (2002) crisis management cycle and Hugelius and Tapanis (2017) theory of leadership in crisis. Results showed that the hotel chain have an overall emergency response plan, and also training and exercises for different types of crisis situations. However, these type of preparations are not designed for crisis situations of character like the coronapandemic, although there is still some knowledge to gain. At present, crisis management has mainly been about cutting back on resources, being present and supporting the employees. So far, employees have been generally satisfied with the management's work during this crisis situation.

Genom kvalitativa intervjuer med ledare inom Räddningstjänsten undersöker studien hur ledare bygger relevant erfarenhet från krisövningar inför hanterandet av framtida kriser. Fokus var en tvådagars scenariobaserad krisövning vid Revingehed som simulerade ett omfattande jordskred och en terrorhändelse. Fem räddningsledare har intervjuats, samtliga är valda utifrån deras position under övningen. Analysmetoden är tematisk analys. De fyra teman som framkom ur analysen var: (1) Känsla av kris, vilket upplevdes svårt att uppnå under övning och enligt intervjupersonerna sällan upplevs i verkliga händelser. Oklarhet var den aspekten som kunde återskapas. (2) Stress och press, vilket framförallt upplevdes i den inledande fasen av övningen på grund av informationsbrist och inte på grund av samarbetssvårigheter eller svåra prioriteringar. (3) Upplevelsen av andra deltagare/organisationer, som generellt var god. Samt (4) Speciell och meningsfull övning,vilket innebar att övningen präglades av högt engagemang, en upplevelse av realistiska reaktioner och en hög upplevd meningsfullhet med en positiv effekt på deltagarnas generella upplevelse av övningen.  Den viktigaste slutsatsen är att övningen upplevdes som relevant för att öka beredskapen inför omfattande samhällskriser, men att ledarna inte själva förbereds för en subjektiv upplevelse av kris och stress. Diskrepansen mellan upplevelser från övningar och upplevelser av verkliga kriser kan i förlängningen ha viss effekt på ledares agerande iskarpa påfrestande situationer. / The paper studies how leaders use crisis exercises to build relevant experiences to better handle future crises, through qualitative interviews with leaders within the Swedish Fire brigade. The focus was a two-day scenario-based crisis exercise at Revingehed which simulated an extensive landslide and a terror incident. The study uses a semi-structured interview format with five participants, chosen because of their positions during the exercise. The method it uses is thematic analysis. The themes that emerged were: (1) Feeling of crisis, which was seen as hard to achieve during an exercise but also as rare during real incidents. Ambiguity and confusion wereaspects that could partially be recreated; (2) Stress and pressure, which was mainly felt during the first phase of the exercise due to a lack of information, and not difficulties cooperating or hard choices and prioritizations; (3) their View of other participants, which in general was good; and (4) Special and meaningful exercise, which meant that the participants experienced a high level of commitment, realistic reactions and a high sense of meaningfulness, which affected the general exercise experience positively. The most important conclusion is the participants’ view of the exercise as relevant to heightening preparedness for large societal crises, while not preparing the leaders themselves for a subjective sense of crisis and stress. The discrepancy between experiences from exercises and authentic crises could have implications for leaders’ actions under considerable stress.

Allmänheten har ett uttalat ansvar vid krishantering, men är sällan medverkande i myndigheters arbete med krisberedskap och krisövning. Allmänheten är oftast den som är på plats där en kris händer och det kan finnas värden i att låta den bli mer inkluderad i arbetet att förbättra samhällets resiliens och minska dess sårbarhet vid en kris. Det här arbetet undersöker vad krishanterare i Värmland i Sverige och Hedmark i Norge anser om att inkludera allmänheten och hur det skulle kunna gå till för att på bästa sätt ta tillvara allmänhetens förmågor till fördel för samhället. Studien är kvalitativ med intervjuer som metod och resultatet analyserades med kvalitativ textanalys. Resultatet har diskuterats utifrån teorin om empowerment som handlar om att stärka den enskildes självförtroende att agera i en kris. Medan myndigheter ser behovet av empowerment så finns det en klyfta att överbrygga som handlar om att myndigheter inte ser allmänheten som en självklar deltagare i krisberedskapsarbetet. Resultatet indikerar att krishanterare ser övning med allmänheten som mestadels positivt, men att de begränsas av resursbrist och föreställningar om allmänhetens reaktioner samt en oro för vad insynen i myndigheternas krisberedskapsarbete kan leda till för negativa konsekvenser. Det viktigaste för att stärka individer och allmänhet sågs vara riktad information och kommunikation som kunde stärka personer att agera på ett bra sätt i en kris, stärka medmänskligheten samt stärka allmänhetens förmåga att ta kloka val samt öka deras tillit till myndigheterna. / The public has a pronounced responsibility for crisis management in Sweden and Norway, but is not a common part of the work on crisis preparedness and crisis training. The public is usually the first responder when a crisis occurs and there may be values ​​in allowing the public to be more included to improve societies’ resilience and reduce its vulnerability. This paper examines what crisis managers in Värmland in Sweden and Hedmark in Norway consider about including the public more and how the public could be included to best utilize the public's abilities for the benefit of society. The study has a qualitative design, with interviews as the main method. The result is analyzed by means of qualitative text analysis. The result indicates that crisis managers see crisis training with the public as mostly positive with clearly beneficial values, but they see themselves as limited by lack of resources and worry about public responses and concerns about how the transparency of government emergency preparedness work can lead to negative consequences such as lack of trust. The most important finding was the importance to strengthen individuals and the public through targeted information and communication. Information and education could strengthen people to act wisely in a situation, strengthen humanity, and strengthen the publics ability to make good choices as well as increase public trust in the authorities. The result has been discussed based on theories of empowerment, to strengthen the individual's self-confidence to act in a crisis. While authorities see the need for empowerment, there is a gap to bridge that is about authorities not viewing the public as an obvious participant in emergency preparedness work. / CriseIT