Transport av kritiskt sjuka patienter inom sjukhus innebär risker för patienten. Dessa risker är bland annat påverkan på cirkulation och syresättning. Det finns även rapporter om problem med övervakningsutrustning. Anestesisjuksköterskor arbetar under hälso- och sjukvårdslagen och ska bedriva patientsäker vård. Att säkerställa patientens ventilation och cirkulation är anestesisjuksköterskans ansvarsområde. Det saknas studier om anestesisjuksköterskors upplevelser av transporter av kritiskt sjuka patienter inom sjukhuset. Syftet var att belysa anestesisjuksköterskors erfarenheter och upplevelser av att genomföra en patientsäker transport av en kritisk sjuk patient från akutmottagningen till operationsavdelningen eller intensivvårdsavdelningen. En kvalitativ ansats valdes. Tio stycken anestesisjuksköterskor intervjuades. Alla tio intervjuer inkluderades i resultatet. Analysen av resultatet genomfördes enligt kvalitativ innehållsanalys. Detta resulterade i tre huvudkategorier och åtta subkategorier. Resultatet presenterades genom följande huvudkategorier: Att vara förberedd, Att vårda i ett team och Att vårda när livet står på spel. Det framkom i resultatet att planering inför transport har stor påverkan på hur transporten upplevdes. Det framkom även att patienten är i en utsatt situation. Upplevelsen av transporten varierade mellan anestesisjuksköterskorna, tidigare erfarenheter var en avgörande aspekt. Antalet personer som medverkade i transporten och samarbetet dem emellan kunde påverka anestesisjuksköterskans upplevelse. Det saknas riktlinjer för hur en patienttransport ska genomföras. Om riktlinjer utformas kan det vara ett hjälpmedel för anestesisjuksköterskor. Det framkommer även att patientens integritet är hotad under dessa transporter och att transportvägen upplevs vara lång. Utformning av sjukhuslokaler är en viktig aspekt för att kunna bedriva en patientsäker vård.

Interhospitala överflyttningar där anestesisjuksköterskor ansvarar för kritiskt sjuka patienter ökar i dagens samhälle. Hur anestesisjuksköterskor upplever dessa överflyttningar är oklart, då forskningen inom ämnet fortfarande är relativt begränsat. Syftet med examensarbetet var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av att delta i interhospitala överflyttningar av kritiskt sjuka patienter. Åtta anestesisjuksköterskor har deltagit i semistrukturerade, öppna intervjuer vilka analyserats via kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att de flesta anestesisjuksköterskorna upplevde interhospitala överflyttningar av kritiskt sjuka patienter som något positivt. De menade att de utvecklades i sin yrkesroll och fick ökat självförtroende efter de överflyttningar som varit lyckade. Dock kunde de känna sig stressade i miljön utanför sjukhus, där ovana anestesisjuksköterskor upplevde mer stress. Men samtidigt upplevde flera intervjupersoner att situationen gjorde dem mer skärpta. Stress kunde upplevas i samband med hantering av medicinteknisk utrustning och läkemedel då det ibland skiljde sig åt från det anestesisjuksköterskorna vanligtvis använde. Anestesisjuksköterskor som hade längre erfarenhet av yrket kände sig tryggare än de med kort erfarenhet i att ansvara för patienter under överflyttning. Överflyttningar där barn skulle förflyttas till annat sjukhus var något som i flera intervjuer upplevdes som svårt och utmanande. Ytterligare forskning skulle kunna leda till en ökad förståelse för anestesisjuksköterskors arbete och ansvar under interhospitala överflyttningar.

Bakgrund: De intrahospitala transporterna av kritiskt sjuka patienter ökar på grund av en alltmer avancerad intensivsjukvård. Transporterna är ofta associerade med komplikationsrisker och kan därmed även påverka patientsäkerheten, trots detta saknas det idag studier om intensivvårds-sjuksköterskans erfarenhet ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Syfte: Syftet med studien var att belysa intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av en patientsäker intrahospital transport för kritiskt sjuka patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning. Metod: Studien utfördes genom semi-strukturerade fokusgruppsintervjuer med kvalitativ induktiv design. Under tre intervjuer samlades data in med hjälp av totalt tretton intensivvårds-sjuksköterskor. Insamlat material analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier; förberedelsens betydelse för patientsäker intrahospital transport, kommunikationens betydelse för patientsäker intrahospital transport samt yttre faktorer som kan påverka patientsäkerheten. Slutsats: För att förbättra patientsäkerheten rekommenderar författarna att arbeta med och uppdatera checklistor, förespråka god kommunikation samt använda sig av teamövningar. Den nya kunskapen skulle ur ett patient- och samhällsperspektiv kunna ge en ökad insikt och förståelse inför det preventiva arbetet med att motverka vårdskador samt minska onödigt lidande hos patienterna samt även kunna vara användbart ur ett utbildnings-perspektiv. Vidare forskning avseende samarbetets betydelse vid intrahospitala transporter samt att få ökad kunskap om olika förbättringsområden avseende den tekniska utrustningen, vore också önskvärt. / Background: The intrahospital transport of critically ill patients is increasing due to gradually advanced intensive care. Transports are often associated with complication risks and can thus also affect patient safety. Despite this, studies on the experience of the intensive care nurse from a patient safety perspective are lacking. Aim: The aim of the study was to highlight the intensive care nurse's experience of a patient-safe intrahospital transport for critically ill patients who are cared for in an intensive care unit. Method: The study was carried out through semi-structured focus group interviews with qualitative inductive design. During three interviews, data were collected using a total of thirteen intensive care nurses. The collected material was analyzed with a qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in three categories; the importance of the preparation for patient-safe intrahospital transport, the importance of communication for patient-safe intrahospital transport and external factors that can affect patient safety. Conclusions: In order to improve patient safety, the authors recommend working with and updating checklists, advocating good communication and using team exercises. The new knowledge could, from a patient and societal perspective, provide an increased insight and understanding of the preventive work to counteract health injuries and reduce unnecessary suffering in patients and also be useful from an educational perspective. Further research on the importance of cooperation in intrahospital transport and to gain more knowledge about different areas of improvement regarding the technical equipment would also be desirable.