Syfte Jag kommer beskriva entreprenörskapet som präglar uppstarter av privata konsthallar och bidra till en ökad förståelse för entreprenörskap inom kulturella näringar i allmänhet och inom konsthallar i synnerhet. Metod En kvalitativ metod med en induktiv/narrativ ansats har använts, eftersom jag tolkat berättelser och skapat mening utifrån dessa. Teori Det teoretiska ramverk som använts innefattar en redogörelse för entreprenörskap utifrån bland andra Schumpeter (1934), Kirzner (1973, 1997), Nilsson (2003), Sarasvathy med kollegor (2000, 2001). För att illustrera förutsättningarna för konstutställares verksamhet på marknaden mellan kultur och ekonomi, har jag låtit bland andra Stenström (2008), Mangset och Røyseng (2009), Chen (2009) och Throsby (2010) problematisera denna situation. Slutligen har en modell för analys använts från Hirschman (1983) för att undersöka entreprenörskapet på individuell nivå. Empiri Entreprenörer som startat upp privata konsthallar i södra och mellersta Sverige har intervjuats. Majoriteten av konsthallarna har startats sedan 2000. Intervjupersonerna berättade om uppstartsprocessen, det vill säga resan från den första tanken på en konsthall till dagsläget. Analys Entreprenörskapet analyseras utifrån Gartner (1985) och jag ser närmre på individerna, organisationen, omgivningen och processerna bakom uppstarten av privata konsthallar. Satsningar på konsthallar har sitt ursprung i långvariga relationer och nätverkande inom branschen. Nätverket kan fungera som en nödvändig och legitimerande tillgång för konsthallsentreprenörer. Relationerna till konstnärer och andra nyckelpersoner sträcker sig ibland 40-50 år tillbaka i tiden. Två typer av entreprenörskap kan identifieras; ett som tar utgångspunkt i marknadens efterfrågan och ett kommersiellt förhållande mellan kultur och ekonomi; ett som tar utgångspunkt i en egen drivkraft att tillföra marknaden något som från början inte efterfrågas. För entreprenörer i den senare kategorin är inte kommersiell framgång eftersträvansvärt. Istället är skapande för kulturen det centrala.  Slutsats Entreprenörskap inom konstutställningsbranschen präglas av en balansgång mellan vad som är ekonomiskt försvarbart och vad som är bäst för kulturen. Majoriteten av konsthallarna drevs av entreprenöriella par men forskningen fokuserar oftast på entreprenören. Entreprenörskap inom kulturen gör inte nödvändigtvis individerna till kulturentreprenörer. Ett kulturellt entreprenörskap drivs ur ett behov att skapa för kulturens bästa och som ett led i en självförverkligande process. Kulturentreprenörer kan finnas inom nätverk och informella strukturer på branschen, men det är långt ifrån självklart att de finns bland konsthallarnas entreprenörer.

Syftet med denna uppsats är att undersöka begreppet kulturellt entreprenörskap och vilka betydelser och innebörder kulturentreprenörer inom fältet opera som del av de kulturella och kreativa näringarna själva lägger i begreppet. Studien undersöker vilka organisationsformer operaentreprenörerna väljer i olika faser av verksamhetens utveckling och hur man hanterar dubbla identiteter som konstnär och entreprenör samt vilka kunskaper och färdigheter som behövs för detta. Med en utgångspunkt i grundad teori görs en kvalitativ studie på fyra olika svenska operaverksamheter där det empiriska materialet består av semistrukturerade intervjuer med verksamheternas grundare och ledare. Utgående från nyinstitutionell teori om institutionella logiker och Bourdieus ”Theory of Practice” inom entreprenörskapsforskning visar resultaten att kulturentreprenörer inom fältet opera delvis motsätter sig begreppet kulturentreprenör och särskilt de ekonomiska aspekterna av begreppet. Istället för ekonomiskt kapital används alternativa former av kapital som kulturella, sociala och symboliska för att skaffa sig goda positioner på fältet. Studien visar att kulturellt entreprenörskap kräver främst ekonomisk-praktiska kunskaper i att skriva bidragsansökningar, pr och marknadsföring samt förmåga att skapa sociala kontakter.