Universiẗat, Diss., 2004--Bonn.

Von allem zu viel und überall das Gleiche – das ist das Fazit einer polemischen Abrechnung von vier Autoren mit der deutschen Kulturpolitik. Der Marburger Soziologe und Kultur-Unternehmensberater Dieter Haselbach, der Direktor der Schweizer Kulturstiftung Pro Helvetia Pius Knüsel, der Kieler Professor für Kulturmanagement Stephan Opitz und der Dramaturg und Kulturwissenschaftler Armin Klein sind die Verfasser des Buches „Der Kulturinfarkt. Von allem zu viel und überall das Gleiche. Eine Polemik über Kulturpolitik, Kulturstaat, Kultursubvention“.

Zugl.: Basel, Universiẗat, Habil.-Schr. / Literaturverz.

Universiẗat, Diss., 2003--Bremen.

No description available.

This is a two year master's thesis in the field of museum and cultural heritage studies. The purpose of the thesis is to examine different opinions among museum employees about the role of museums. The thesis also aims to find out to what extent and in what way these opinions are influenced by the museum's own policy documents, the national cultural policy and the academic field of museum studies. I have conducted qualitative research interviews with six employees from three different cultural history museums. The theoretical framework of the thesis is based on Laruajane Smith's term authorized heritage discourse. According to Smith, there exists an au- thorized heritage discourse which dictates what heritage is, how it should be handled, and by whom. With this in mind I have identified the museums policy documents, the national cultural policy and the field of museum studies as authorized heritage discourses in their own rights which might influence the opinions of museum employees. To contextualize and further analyze these opinions, I have used a selection of museological research. The thesis concludes that there exists a broad spectrum of opinions about the role of museums. Most opinions are in one way or another influenced by the authorized heritage discourses that I have identified. The interpretation of these discourses, however, seem to differ between museums and between the interviewed employees. The most common standpoint is that museums exist to serve the public. How this is to be accomplished is interpreted in different ways. Some hold that the museums should provide a sense of community, others think that they should be places of learning and others that the museums should be able to make visitors reflect upon contemporary global issues.

Zugl.: Frankfurt (Main), Univ., Diss., 2004

Kultursamverkansmodellen, en ny modell för statlig tilldelning av kulturmedel, infördes under 2011med fem regioner: Skåne, Halland, Västra Götaland, Gotland och Norrbotten. För att ingå isamverkansmodellen krävs att regionerna utarbetar en regional kulturplan vilken utgör underlag förstatens bidragsgivning. Mitt syfte med följande uppsats är att utifrån den franska filosofen MichelFoucaults arbeten om diskurs och makt synliggöra föreställningar om barn och barndom i ovannämnda regioners kulturplaner. Mitt kunskapsintresse rör hur föreställningar om barn och barndomuttrycks samt hur maktutövning och styrkeförhållandet mellan barn och vuxna speglas ikulturplanerna. Min utgångspunkt är att de regionala kulturplanerna som politiska dokument beskriver kollektivaföreställningar om barn och barndom. Utifrån studiens material kan jag konstatera attkulturplanerna uttrycker en komplex och mångtydig variation av diskurser om barn i relation tillestetiska verksamheter. Skolans förhållande till kultur, barndom som nationellt intresse och kultursom fostran lyfter jag fram som tre tongivande föreställningar. Min tolkning är att dessa tre sätt atttala om barn i sin tur innehåller olika och i viss mån motsägelsefulla beskrivningar av barndom. Imin studie lyfter jag även fram det band som skrivs mellan svensk barnkulturpolitik och FN:skonvention för barnets rättigheter. Min avsikt är att visa hur barn skapas som nationellt intresse därde regionala kulturplanerna förhåller sig till barnkultur ur en rättighetsdiskurs. Utifrån min analys förstår jag de regionala kulturplanerna som del i en maktutövning vilken styrbarn mot önskvärda egenskaper och eftersträvansvärda beteenden. Den estetiska praktiken förväntasbidra till barns utveckling, både av den personliga identiteten men även som fostran avsamhällsmedborgare. Av studien framgår att det i mitt empiriska material synliggörs en dikotomimellan vuxenhet och vad som upplevs vara en specifik barnvärld.

Konstanz, Univ., Diplomarb., 2003.

Zugl.: Passau, Univ., Diss., 2009