Historiskt som i nutid har det forskats och skrivits mycket om sjömakt där utgångspunkten är den stora och överlägsna sjömakten som har till mål att skapa ett sjöherravälde för att uppnå sina syften. Ett fåtal har haft utgångspunkten hur en underlägsen kuststat gör detta för att försvara sin kust mot den överlägsna sjömakten. En som gjort detta är Jacob Børresen med sin teori om kuststatens sjömakt vilken refererats av ett flertal moderna sjöteoretiska tänkare. Däremot har inte teorin om kuststatens sjömakt prövats empiriskt varför denna undersökning har som syfte att göra detta. Den empiriska prövningen söker svaret på hur teorin kan förklara framgång i en kuststats försvar av kusten vilket görs genom en jämförande fallstudie mellan den tyska invasionen av Narvik 1940 samt Kuwaitkriget 1991. Utifrån detta konstaterar undersökningen att framgången i kustförsvar förklaras genom att en kuststat genomför kustförsvar i tre olika faser; kontroll, försvar och utnötning. Undersökningen har därmed huvudsakligen stärkt teorin och påvisat att den är tillämpbar utanför den skandinaviska samtida miljön och kulturen och att den kan förklara avsaknad av framgång i en historisk skandinavisk kontext. Dock bör delar av fasen utnötning prövas mer innan den kan sägas helt stärka eller falsifiera teorin.

Teorier om sjömakt utgår inte sällan från de marina stormakternas perspektiv. En mindre stat torde dock vara mer intresserad av principer för hur marinstridskrafter bestrider sjökontroll och genomför kustförsvarsoperationer snarare än hur marin maktprojicering och långväga expeditioner genomförs. Jacob Børresen presenterar i sin teori om kuststatens sjömakt principer för hur den mindre staten kan organisera och utforma sina marinstridskrafter. Med utgångspunkt i Børresens teori prövas i denna uppsats hur den svenska marinens mål, medel och metod ska förstås i ett sjömaktsteoretiskt sammanhang idag. Syftet är att se hur väl den svenska marinen knyter an till teorin om kuststatens sjömakt. Med ett genomgående kritiskt förhållningssätt, är det vidare syftet att problematisera och nyansera teorin. Även om teorin i många fall uppvisar tydliga överensstämmelser med den svenska marinens mål, medel och metod visar resultatet att vissa av de principer som Børresen presenterar är alltför snäva. Således krävs ett bredare och mer nyanserat perspektiv för att förstå den svenska marinens teoretiska sammanhang idag.

Throughout history, research on sea power has mainly focused on naval superpowers with global reach, but the application of sea power is still relevant for coastal states without means or ambitions to rule the high seas. In 1994, Norwegian Fleet Admiral Jacob Børresen met the need of a post-Cold War theory of sea power usage for smaller navies by publishing the article The Seapower of the Coastal State. As Sweden qualifies for the definition of a coastal state and could gain from optimizing its sea denial abilities, the aim of this study is to validate the relevance of Børresen’s theory for the Swedish Navy of tomorrow. Using a qualitative text research method, this study compares and contrasts Børresen’s theory with the Swedish and Norwegian military advice study, to find to what extent the naval strategy of the two coastal states aligns with the functions that the coastal navy, according to Børresen, must be able to perform in times of war. The results show alignment to a large extent, with coastal artillery and the utilization of territorial awareness being the main exceptions. In conclusion, this theory holds an obvious relevance for present studies of sea denial and deterrence.