Afhandling--Aarhus universitet. / With a summary in English.

Historiskt som i nutid har det forskats och skrivits mycket om sjömakt där utgångspunkten är den stora och överlägsna sjömakten som har till mål att skapa ett sjöherravälde för att uppnå sina syften. Ett fåtal har haft utgångspunkten hur en underlägsen kuststat gör detta för att försvara sin kust mot den överlägsna sjömakten. En som gjort detta är Jacob Børresen med sin teori om kuststatens sjömakt vilken refererats av ett flertal moderna sjöteoretiska tänkare. Däremot har inte teorin om kuststatens sjömakt prövats empiriskt varför denna undersökning har som syfte att göra detta. Den empiriska prövningen söker svaret på hur teorin kan förklara framgång i en kuststats försvar av kusten vilket görs genom en jämförande fallstudie mellan den tyska invasionen av Narvik 1940 samt Kuwaitkriget 1991. Utifrån detta konstaterar undersökningen att framgången i kustförsvar förklaras genom att en kuststat genomför kustförsvar i tre olika faser; kontroll, försvar och utnötning. Undersökningen har därmed huvudsakligen stärkt teorin och påvisat att den är tillämpbar utanför den skandinaviska samtida miljön och kulturen och att den kan förklara avsaknad av framgång i en historisk skandinavisk kontext. Dock bör delar av fasen utnötning prövas mer innan den kan sägas helt stärka eller falsifiera teorin.

Teorier om sjömakt utgår inte sällan från de marina stormakternas perspektiv. En mindre stat torde dock vara mer intresserad av principer för hur marinstridskrafter bestrider sjökontroll och genomför kustförsvarsoperationer snarare än hur marin maktprojicering och långväga expeditioner genomförs. Jacob Børresen presenterar i sin teori om kuststatens sjömakt principer för hur den mindre staten kan organisera och utforma sina marinstridskrafter. Med utgångspunkt i Børresens teori prövas i denna uppsats hur den svenska marinens mål, medel och metod ska förstås i ett sjömaktsteoretiskt sammanhang idag. Syftet är att se hur väl den svenska marinen knyter an till teorin om kuststatens sjömakt. Med ett genomgående kritiskt förhållningssätt, är det vidare syftet att problematisera och nyansera teorin. Även om teorin i många fall uppvisar tydliga överensstämmelser med den svenska marinens mål, medel och metod visar resultatet att vissa av de principer som Børresen presenterar är alltför snäva. Således krävs ett bredare och mer nyanserat perspektiv för att förstå den svenska marinens teoretiska sammanhang idag.

Throughout history, research on sea power has mainly focused on naval superpowers with global reach, but the application of sea power is still relevant for coastal states without means or ambitions to rule the high seas. In 1994, Norwegian Fleet Admiral Jacob Børresen met the need of a post-Cold War theory of sea power usage for smaller navies by publishing the article The Seapower of the Coastal State. As Sweden qualifies for the definition of a coastal state and could gain from optimizing its sea denial abilities, the aim of this study is to validate the relevance of Børresen’s theory for the Swedish Navy of tomorrow. Using a qualitative text research method, this study compares and contrasts Børresen’s theory with the Swedish and Norwegian military advice study, to find to what extent the naval strategy of the two coastal states aligns with the functions that the coastal navy, according to Børresen, must be able to perform in times of war. The results show alignment to a large extent, with coastal artillery and the utilization of territorial awareness being the main exceptions. In conclusion, this theory holds an obvious relevance for present studies of sea denial and deterrence.

Defending against an amphibious operation is one of the most complex operations in warfare, especially for a small coastal state. Despite this, there is only a limited amount written about how a small coastal state should defend itself against an amphibious operation. This study explains how a smaller coastal state manages to delay an amphibious landing despite being disadvantaged. The purpose of this paper is to explain how the Norwegian coastal defense managed to delay the German invasion of Oslo on April 9, 1940. The research was conducted using the qualitative text analysis method, to obtain a good overall picture of the invasion with several independent sources. Jacob Børresen's theoretical framework, which deals with how smaller coastal states should defend themselves against overwhelming resistance, was used to analyze the empirical material. His theory is broken down into four analytical dimensions: Coast artillery, Robust command structure, Combined defense and Intelligence. The results show that the main success factor for the Norwegian coastal defense was their coastal artillery, that sank the German cruiser Blücher. The conclusions drawn from the study are that good leadership and timely intelligence are vital for the coastal artillery to be effective.

Since coastal defense operations tend to fail, this thesis aims to investigate how this type of operation can be more effective and lead to success. The thesis tests two coastal defense theories, developed by Jacob Børresen and Geoffrey Till, on two cases of coastal defense operations by evaluating the validity of the outcomes. Applying the theories as a tool and analyzing the coastal defense operations in the Falklands War in 1982 and Narvik in 1940, a comparative case study is carried out through a qualitative text analysis. The result shows the importance of offensive actions, joint operations and the ability to unity of effort. However, the theories tends to miss important underlying factors and, if the theories are to be used for explaining success in coastal defense operations, they should be further developed.