Sverige och Finland har en ambition att skapa en gemensam sjöstyrka, SFNTG (Swedish Finnish Naval Task Group). Länderna har historiskt mycket gemensamt men har också olika utgångspunkter för sina respektive säkerhetspolitiska lösningar. Med sjömaktens betydelse för nationerna – den nationella uppfattningen om sjömakt, jämförs ländernas förutsättningar för att i framtiden fördjupa det marina samarbetet. I uppsatsen används Alfred T Mahan, Geoffrey Till och Eric Grove som teoretisk grund för att utifrån strategiska och doktrinära nationella dokument tydliggöra avgörande skillnader i ländernas syn på sjömakt. Den svenska utgångspunkten för sjömakt är global där den finska utgångspunkten är terri­toriellt försvar med en internationell ambition. Grundstenen i den finska marinen är kamp- och försvarsvilja medan det i Sverige snarare är internationellt samarbete och nätverk. Avgörande skillnader är nödvändigtvis inte begränsande utan kan ligga till grund för ett bättre gemensamt slutresultat där olika system kompletterar varandra på ett effektivt sätt.

Uppsatsen beskriver vad som kännetecknar och omfattar begreppen sjömakt och sjöherravälde. Detta mynnar ut i en studie av Mahans teorier för att etablera, utöva och bestrida ett herravälde till sjöss. Här har teorierna kring avgörande slag, sjöfartskrig och ”fleet in being” valts ut för att avgränsa arbetet. Syftet med uppsatsen är att undersöka om Mahans teorier för att etablera, utöva och bestrida ett sjöherravälde går att tillämpa på ubåtskrigföring. Utifrån historiska händelser kring sjöfartskriget mellan Nazityskland och Storbritannien under andra världskriget samt stridigheterna mellan Argentinska flottan och den brittiska under Falklandskriget, undersöks det ifall Mahans teorier är tillämpbara på den ubåtskrigföringen som fördes i respektive fall. Fallen avslutas med diskussion som för fram tillämpbarheten i teorierna. De slutsatser som dras är att teorierna i stort går att applicera på ubåtskrigföring men tekniken och taktiken samt motmedel som utvecklats mot ubåtar gör att det finns för- och nackdelar med att använda ubåten som vapen. Ubåten har potential att skapa ett avgörande i sjöstriden men för ett etablerande av sjöherraväldet krävs det kontroll inte bara på utan även under och över ytan, där ubåten inte ensam kan utföra detta. Tekniken och underrättelserna är avgörande för att ubåten ska kunna vara ett effektivt vapen mot sjöfarten. Ubåten binder upp resurser i form av konvojsystem och tvingar motståndaren till val av transportväg och medel. Dock kunde inte Tyskland nyttja sina ubåtar på samma sätt som idag, då luftoberoende framdrivningssystem och kärnkraft inte fanns tillgänglig för att hålla ubåten under ytan några längre tider. Ubåtens förmåga till dolt uppträdande lämpar sig väl för metoden ”fleet in being”. Vetskapen om att en ubåt kan finnas binder resurser och tvingar anfallande part till förändrade av taktik och tillvägagångssätt för operationen.

Den svenska marinen har av professor Geoffrey Till använts som ett utmärkande exempel på en s.k. post-modern marin i hans kategorisering av världens sjömakter. Främst är det den expeditionära förmåga som Sverige profilerat alltsedan det kalla krigets slut som ligger till grund för denna exemplifiering. Frågan uppstår då huruvida den svenska marinen fortfarande kan ses vara det utmärkande exemplet efter det att fokus nu skiftat tillbaka till en mer nationellt präglad försvarsinriktning. Därutöver ställs frågan om vilka styrkor och svagheter en dylik kategorisering av världens sjömakter kan ha. Utifrån en analys av Tills kategoriseringar som idealtyper, så har dessa i allt väsentligt visat sig vara de förenklande och täckande rubriceringar som idealtypsmodellen syftar till. Därför har det även gått att identifiera tre indikatorer som medger en jämförelse mot den svenska marinen av idag för att utröna dess nuvarande status som post-modern sjömakt. Undersökningen har på så sätt lett till slutsatsen att den svenska marinen alltjämt kan kategoriseras som en post-modern marin, men av andra anledningar än den expeditionära förmågan. Idag är det främst kopplingen mellan den egna förmågan och det beroende av andra som det medför som är den tydligaste indikatorn på en post-modern marin.

Historiskt som i nutid har det forskats och skrivits mycket om sjömakt där utgångspunkten är den stora och överlägsna sjömakten som har till mål att skapa ett sjöherravälde för att uppnå sina syften. Ett fåtal har haft utgångspunkten hur en underlägsen kuststat gör detta för att försvara sin kust mot den överlägsna sjömakten. En som gjort detta är Jacob Børresen med sin teori om kuststatens sjömakt vilken refererats av ett flertal moderna sjöteoretiska tänkare. Däremot har inte teorin om kuststatens sjömakt prövats empiriskt varför denna undersökning har som syfte att göra detta. Den empiriska prövningen söker svaret på hur teorin kan förklara framgång i en kuststats försvar av kusten vilket görs genom en jämförande fallstudie mellan den tyska invasionen av Narvik 1940 samt Kuwaitkriget 1991. Utifrån detta konstaterar undersökningen att framgången i kustförsvar förklaras genom att en kuststat genomför kustförsvar i tre olika faser; kontroll, försvar och utnötning. Undersökningen har därmed huvudsakligen stärkt teorin och påvisat att den är tillämpbar utanför den skandinaviska samtida miljön och kulturen och att den kan förklara avsaknad av framgång i en historisk skandinavisk kontext. Dock bör delar av fasen utnötning prövas mer innan den kan sägas helt stärka eller falsifiera teorin.

Teorier om sjömakt utgår inte sällan från de marina stormakternas perspektiv. En mindre stat torde dock vara mer intresserad av principer för hur marinstridskrafter bestrider sjökontroll och genomför kustförsvarsoperationer snarare än hur marin maktprojicering och långväga expeditioner genomförs. Jacob Børresen presenterar i sin teori om kuststatens sjömakt principer för hur den mindre staten kan organisera och utforma sina marinstridskrafter. Med utgångspunkt i Børresens teori prövas i denna uppsats hur den svenska marinens mål, medel och metod ska förstås i ett sjömaktsteoretiskt sammanhang idag. Syftet är att se hur väl den svenska marinen knyter an till teorin om kuststatens sjömakt. Med ett genomgående kritiskt förhållningssätt, är det vidare syftet att problematisera och nyansera teorin. Även om teorin i många fall uppvisar tydliga överensstämmelser med den svenska marinens mål, medel och metod visar resultatet att vissa av de principer som Børresen presenterar är alltför snäva. Således krävs ett bredare och mer nyanserat perspektiv för att förstå den svenska marinens teoretiska sammanhang idag.

Sverige och Norge är två små sjömakter och länderna uppvisar såväl stora skillnader somlikheter på olika plan. På det marina området uppfattas att det finns en större skillnad än somintuitivt borde vara fallet. Syftet med detta arbete blir därför att jämföra den svenska och norskasynen på sjömakt. För denna jämförelse har respektive lands marina doktriner valts somundersökningsobjekt. En intressant frågeställning blir därför att utröna hur sjömakt återspeglas idessa doktriner. För att kunna genomföra detta måste först frågan besvaras: vad är signifikantför begreppet sjömakt? Denna operationalisering utförs genom att använda kända marinamilitärteoretiker, Alfred Mahan, Eric Grove och Geoffrey Till, syn på begreppet och tolka dessinnebörd.Detta skapar en analysram för den fortsatta undersökningen av doktrinerna. Resultatet avundersökningen visar att det finns en samsyn avseende den maritima geografin och vikten av attkunna uppträda i området nära kusten poängteras i båda doktrinerna. I den svenska doktrinendetekteras att den unika svenska miljön kan relateras till de förmågor som den svenska marinenbesitter idag. Den norska motsvarigheten har sin tyngdpunkt i den omfattande betydelsensjöfartsnäringen har för Norge. Skillnaden kan främst kopplas till den maritima ekonomin ochhur detta ligger till grund för behovet av marin förmåga i Norge. Sammanfattningsvis är dettaett arbete om sjömakt och hur synen på begreppet kan återspeglas i den svenska och norskamarina doktrinen. / The purpose of this study is to compare the Swedish and Norwegian view on the concept of seapower. This is done because the author observes a difference in views when there should be greatresemblances. Sweden and Norway are two small sea powers that show significant differences andlikeness but at different levels. To make this comparison, the maritime doctrine of each countryhas been chosen as examination objects. An interesting question is therefore to find out how seapower is reflected within those doctrines. However, what is significant about the notion of seapower is the question that first needs to be answered. In order to do so, sea power needs to bedefined and interpreted by using known maritime theorists; Alfred Mahan, Eric Grove andGeoffrey Till.Once the term sea power is operationalized, it is then used for the examination of the doctrines.The comparison detects likenesses when describing the maritime geography but shows equaldisparity when it comes to expressing the importance of maritime economy for the country’swelfare. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps. Hylla: Upps. ChP 06-08

Throughout history, research on sea power has mainly focused on naval superpowers with global reach, but the application of sea power is still relevant for coastal states without means or ambitions to rule the high seas. In 1994, Norwegian Fleet Admiral Jacob Børresen met the need of a post-Cold War theory of sea power usage for smaller navies by publishing the article The Seapower of the Coastal State. As Sweden qualifies for the definition of a coastal state and could gain from optimizing its sea denial abilities, the aim of this study is to validate the relevance of Børresen’s theory for the Swedish Navy of tomorrow. Using a qualitative text research method, this study compares and contrasts Børresen’s theory with the Swedish and Norwegian military advice study, to find to what extent the naval strategy of the two coastal states aligns with the functions that the coastal navy, according to Børresen, must be able to perform in times of war. The results show alignment to a large extent, with coastal artillery and the utilization of territorial awareness being the main exceptions. In conclusion, this theory holds an obvious relevance for present studies of sea denial and deterrence.

Research in the area of irregular naval warfare has been found to be deficient. Therefore, this essay aims to contribute to broaden the theorizing within this area. Arreguin- Toft´s Strategic interaction theory in force- asymmetric conflicts, involves the use of irregular warfare as a relatively weak actor in an asymmetric conflict. This theory, along with essential element of Sea Power theory, creates the theoretical framework. To examine its explanatory power in an naval context, the study was conducted as a theory testing case study. The to cases are the Tanker War 1984-1988 and the Battle at Okinawa, Ryukyu Islands, 1945. The results showed that the Strategic interaction theory, to some extent, possessed the ability to explain the outcome in both cases. One conclusion that can be made, is that a relatively weak naval actor can benefit from the use of irregular strategies to prevent a relatively strong navy’s attempt to secure command of the sea.

Uppsatsen handlar om krigföringens idéer inom den marina arenan. Fokus ligger på den svenske sjöofficeren Daniel Landquists sjömaktsteoretiska gärning och genomslag. Daniel Landquist har tillskrivits att vara en av 1900-talets främsta svenska sjömaktsteoretiker, medan andra menar att han snarare var en spegel av andra samtida sjömaktsteoretikers idéer. Uppsatsen undersöker Landquists genomslag i den svenska marina debatten under hans samtid, påverkan från andra klassiska sjömaktsteoretiker och vilka likheter med Landquists teorier som går att finna i dagens svenska doktriner inom marinkrigföringen. Uppsatsen använder sig av idéanalys, metanalys samt kvantitativ textanalys för att svara på forskningsfrågorna. Uppsatsens resultat visar på att Daniel Landquist hade ett genomslag i den marina debatten under sin samtid både som debattör och tjänsteman. Landquist påverkades även han av den allmänna marina debatten och hans sjömaktsteoretiska tankebanor influerades av marina tänkare som Alfred Mahan, Julian Corbett och under 30- talet även av Otto Groos men kanske främst av den franske kontinentalmaktstrategen Raoul Castex. Resultatet visar även på likheter mellan dagens svenska doktriner inom den marina krigföringen och Daniel Landquists sjömaktsteorier.

From an academic perspective, the discipline of war studies is still underdeveloped. There is a lack of metatheoretical research compared to other social science research, despite the fact that it faces the same ontological and epistemological challenges as other sciences. Furthermore, a lack of understanding different phenomena diminishes precision in language and thus also the ability to stand on the shoulders of giants and contribute to the common body of knowledge. The aim of this study was to contribute to an increased understanding of the phenomenon of sea power in war studies. Hence, this study, based on Hulterström & Widén's philosophical and metatheoretical theory on combat, sought to answer the following questions: (1) How can different views on the phenomenon of sea power in the field of naval theory be categorized? (2) How can different perspectives of the phenomenon of sea power in the field of naval theory be understood? Firstly, the results of the study show that different views on the phenomenon of sea power can be categorized using the three perspectives: Brian Crisher & Mark Souva's view of sea power as a physical perspective, Geoffrey Till’s as a social perspective and Jacob Børresen’s as a human-centered perspective. Secondly, the results of this study show that sea power, like combat, changes character and significance depending on the perspective of a theorist. On the basis of these results, one conclusion is that Hulterström & Widén’s theory is fruitful for the analysis and categorization of phenomena other than combat. Additionally, by conceptualizing different perspectives, the author’s modified analysis tool can be seen as new way to approach the phenomenon of sea power.