The essay examines how female politicians themselves experience their political path in regards to opportunities and obstacles. The questions of the essay revolve around this as well as if there are any differences in experience between politicians from the two Swedish parties Socialdemokraterna and Moderaterna. The two parties are chosen to represent traditional left and right ideologies. Quantitative measures are used to examine the female representation in Växjö kommun, which does not show a huge uneven amount of either men or women. Qualitative measures are used to examine ten female politicians’ personal experiences through personal interviews. After a comparison between the representatives of the two parties the conclusion is that they have all experienced both opportunities and obstacles, however in different ways.

Politiska ungdomsförbund är viktiga arenor där unga människor diskuterar och formulerar frågor som kan bli en del av den politiska dagordningen. Sättet som en politisk fråga diskuteras skapar också gränserna för hur det är möjligt att förstå och tala om den. I denna studie undersöks det socialdemokratiska ungdomsförbundets (SSU) könspolitik under perioden 1970- 2000. Mer specifikt analyseras hur frågan om kvinnors politiska representation framställts inom förbundet och vilka lösningar som varit möjliga att föra fram på förbundskongresserna. Avhandlingens utgångspunkter är feministisk teori och teori om problem konstruktion. Studien baseras på källmaterial som kongressprotokoll, handlings- och principprogram, stadgar, motioner från individuella kongressledamöter och från distrikt, förbundsstyrelsens utlåtande över motioner, förbundsskrifter samt tidskrifterna Tvärdrag och P- Information. Avhandlingen visar att SSU, trots sin radikala självbild, haft liten egen drivkraft att driva frågan om att öka kvinnors representation i förbundets beslutsfattande organ. Problem med låg representation av kvinnor inom förbundet erkänns, men fram till 1990-talet är det någon annan, någon annanstans, som ska lösa underrepresentationen. Avhandlingen visar också att problemkonstruktionerna ofta innehåller motsägelsefulla förståelser av frågan om kvinnors representation. Sammantaget bidrar en rad antaganden som, normer om frivillighet, samarbete mellan män och kvinnor, könskomplementaritet, samt även passiva och symboliska hinder och utlyftande praktiker, till att forma gränserna för hur kvinnors politiska representation kan diskuteras inom SSU. / Political youth associations are important political arenas where young people discuss and formulate issues that can become part of the political agenda. The way a political issue is discussed and problematized also creates the borders for how it is possible to talk about it and to understand a particular issue. In this thesis, the Swedish Social Democratic Youth League’s (SSU) gender politics are explored. More specifically, the question of how women’s representation is constructed and what solutions are seen as possible is analysed. The analytical points of departure are feminist theory and theory of problem construction. The source material consists of congress material from 1970 until 2001: congress protocols, motions from individuals and district committees, League committee reports on the motions and debates in the congresses. Other source materials are debate publications, booklets, written documents, internal material about women’s representation, programs of action and ideas and the periodicals Tvärdrag and P-Information. The study shows that the Social Democratic Youth League, despite of its radical self image, has few ambitions of its own to politicise the question of women’s representation. Problems with women’s low representation within the league are admitted, but until the 1990’s, these problems are always associated with someone else, somewhere else, who is going to solve the under representation. The study also shows that the problem constructions often contain contradictory understandings of the question of women’s representation. A number of assumptions such as norms for volunteering, cooperation between men and women, gender complementary, barriers as passive and symbolic barriers, and ‘externalizing practices’, contribute to shaping the borders of how the question of women’s representation can be discussed within the League.

In the late 20th century, the proportions of women and men elected into European national parliaments became increasingly equal. Political parties shape these outcomes by selecting and fielding candidates in elections. Scholars recognise that parties' actions do not occur in isolation; yet there is little systematically comparative research about the configurations of conditions in which these actions occur. Previous research also often relies on studies of West European parties. This doctoral thesis investigates how conditions inside and outside parties combine to create gender-equal parliamentary presence. The thesis examines the extent to which Western European experiences apply to Central and East European parties, and explores the conditions that stand in the way of progress towards gender balance. It presents three empirical studies. The first is a qualitative comparative analysis of 57 West European parties during the late 1980s, a period in which the trend towards equality accelerated. The second study applies the knowledge produced in the first analysis to cases in Central and Eastern Europe. It uses an original dataset covering six parties in four EU member states in a structured focused comparison. Finally, the thesis presents an in-depth case study of an unexpectedly gender-balanced Latvian party. The analyses show that gender-equal parliamentary presence is achieved when conditions inside and outside parties combine, and that no condition is necessary or singularly sufficient. The absence of gender-equal parliaments is sustained by combinations other than the absence of those that lead to gender-balance. Operationalisations from Western Europe turn out to be largely applicable to cases in Central and Eastern Europe. These latter cases also demonstrate that organisational instability need not impede women’s presence in elected office. / Under sent 1900-tal har andelen kvinnor och män i nationella demokratiska parlament i Europa blivit alltmer jämstora. Politiska partier formar politisk representation genom att välja egna kandidater till val. Forskare har visat att partiers beteende på den punkten inte sker i isolering, men det finns ändå en brist på systematiskt jämförande studier om vilka kombinationer av villkor som leder till jämn könsrepresentation i nationella parlament. Dessutom vilar tidigare studier ofta på kunskap om situationen i Västeuropa. Den här doktorsavhandlingen undersöker hur villkor i och utanför politiska partier kombineras för att uppnå jämställd parlamentarisk representation. Den utforskar i vilken grad de västeuropeiska erfarenheterna är användbara i Öst- och Centraleuropa, och studerar villkoren som upprätthåller manlig dominans i parlamentariska partier. Den presenterar tre empiriska studier. Den första är en kvalitativt jämförande studie (fsQCA) av 57 Västeuropeiska partier under sent 1980-tal, en period då andelen kvinnor i nationella parlament ökade. Den andra studien tillämpar kunskapen från den första studien på fall i Öst- och Centraleuropa. Studien bygger på ett unikt dataset med sex partier från fyra EU-stater, i en strukturerad fokuserad jämförelse. Slutligen presenteras en fallstudie av ett ovanligt jämställt parti i Lettland. Analyserna visar att lika andelar kvinnor och män i nationella parlament åstadkoms när villkor i och utanför partier kombineras, och att inget villkor är nödvändigt eller ensamt tillräckligt. Frånvaro av jämn representation upprätthålls av andra kombinationer än de som leder till jämn representation. Operationaliseringarna som utvecklades för Västeuropa är applicerbara i Öst- och Centraleuropa. De senare fallen visar också att organisatorisk instabilitet inte behöver hindra en jämställd parlamentarisk närvaro.