Under flertalet år har såväl alarmeringscentralen som ambulanssjukvården observerat en ökning av inkommande anrop från hjälpsökande till alarmeringscentralerna som genererar ambulansuppdrag. Det medför en trend med höga antal prioritet 1-uppdrag som kan leda till brist på ambulansresurser. Efter ambulanssjuksköterskans bedömning inger flera ambulansuppdrag inget behov av ambulanssjukvård. Därtill ökar riskerna för allvarlig vårdskada för livshotande sjuka och skadade patienter. Sedan början av 2000-talet har allt fler regioner, som sluter avtal med SOS Alarm för att bedöma och prioritera vårdärenden, börjat ställa krav om tillgång till legitimerad sjuksköterskekompetens för att öka kvaliteten på larmbehandlingen. Huruvida legitimerad sjuksköterskekompetens innebär gynnsam effekt för larmkedjan och patientsäkerheten är dock omdebatterad med begränsad forskning som inte är enig om slutsatserna. Syftet är att identifiera skillnader i hänvisningsgrad och prioriteringar mellan internutbildade respektive sjuksköterskeutbildade larmoperatörer vid alarmeringscentraler. Data från regionerna Sörmland och Halland analyserades i en deskriptiv retrospektiv kvantitativ studie där 2393 respektive 1542 ambulansärenden erhölls från regionerna. I Hallands län, som ingår avtal med SOS Alarm, där majoriteten av larmoperatörerna ej innehar sjuksköterskelegitimation, bedömdes 59,4 % av vårdärendena som prioritet 1-uppdrag i kontrast mot Sörmlands län där larmoperatörer, på Sjukvårdens alarmeringscentral innehar sjuksköterskelegitimation, bedömde 35,6 % som prioritet 1- uppdrag. Den högre andelen prioritet 1-uppdrag speglades inte i att ambulansen bedömde fler patienter som kritiskt sjuka. Ingen snedfördelning mellan de båda regionerna gällande ambulanssjuksköterskans bedömning av patienter observerades, vilket varken kan påvisa överprioritering i den icke sjuksköterskeutbildades bedömning eller gynnsamheten av legitimerad sjuksköterskekompetens som larmoperatör. Således är vidare forskning som beaktar hela ärendeprocessen väsentlig.

Introduction: When in care, patients are assessed and prioritised throughout the whole process of care, but to perform these assessments is a complex task. The emergency dispatch center performs the assessment and prioritise the patient over the phone, and do not see them in person. Often it is not even the patients themselves that are on the other end of the line. The ambulance nurse meets their patient when the assessment is made and all senses can be utilized. The purpose of the ambulance nurse assessment is that the patient should receive the best care upon arrival in the pre-hospital care and further in the chain of care. It is desirable that there is a connection between the assessments between the assessments that are made in the pre-hospital chain of care, despite that they have different purposes. Today a tendency to contact the emergency dispatch center prevails, and a general increase of ambulance assistance compared to earlier years can be seen in Sweden. However, the number of ambulance resources are limited and can in the long run become a problem for patient safety. Seriously ill patients must not be overlooked, and therefore correct assessments must form the foundation for those assessments that are being made across the whole chain of care. A well functioning pre-hospital chain of care is of significant importance for patient's security and for the following process of care. Aim: The aim of the study was to investigate what differences and associations that exists between the emergency dispatch centers' assessment of the level of care priority and those from the ambulance nurse. Method: A quantitative study with a retrospective design. In total, 638 alarms were analysed via data from an ambulance operation in the south of Sweden. The result was accounted for by statistical analysis. Result: The result showed a weak connection between the prioritisation performed by the emergency dispatch center compared to that performed by the ambulance nurse. In order to strengthen the  validity of the study, the ambulance nurse different assessments (CUPS and RETTS-triage) were also compared which showed a relatively strong association. Conclusion: The comparison between the emergency dispatch center's assessment and the ambulance nurse assessment of the patients can be seen as problematic since they have different preconditions an purposes. The assessments are and should be different and a certain degree over-priorities has to be accepted in order to ensure that acute ill patients not should be overlooked. A stronger connection between these two in order not to endanger patient safety is however desirable. / Introduktion: Inom vården bedöms och prioriteras patienter genom hela vårdprocessen men att utföra dessa bedömningar är en komplex uppgift. Larmcentralen utför bedömningen och prioriterar patienten via telefon och träffar inte fysiskt någon patient. Ofta är det inte ens patienten själv som ringer. Deras prioritering har till syfte att rätt patient ska få hjälp av ambulanssjukvård i rätt tid. Ambulanssjuksköterskan möter sin patient när bedömningen görs och alla sinnen kan användas. Syftet med ambulanssjuksköterskans bedömning är att patienten ska få rätt vård i rätt tid både prehospitalt och vidare genom vårdkedjan. Att det finns ett samband mellan de bedömningar som görs i den prehospitala vårdkedjan är önskvärt trots att de har olika syfte. Det råder idag större benägenhet att kontakta larmcentralen och begära ambulanssjukvård än tidigare år och en generell ökning kan ses i Sverige. Dock är antalet ambulansresurser begränsade och kan i slutänden bli ett problem för patientsäkerheten. Svårt sjuka patienter får inte förbises och därför måste korrekta bedömningar ligga till grund för de beslut som fattas genom hela kedjan. En väl fungerande prehospital vårdkedja är av stor betydelse för människors trygghet och hela den efterföljande vårdprocessen. Syfte: Syftet med studien var att se vilka skillnader och samband som fanns mellan larmcentralens bedömning av prioriteringsnivån och ambulanssjuksköterskans bedömningar. Metod: En kvantitativ studie med retrospektiv design. Totalt 638 ambulansuppdrag granskades via data från en ambulansverksamhet i södra Sverige. Med hjälp av statistisk analys redovisades resultatet. Resultat: Resultatet visade ett svagt samband mellan den prioritering som utförs av larmcentralen jämfört med ambulanssjuksköterskans bedömning. För att stärka studiens validitet jämfördes också ambulanssjuksköterskans olika bedömningar (CUPS och RETTS-triage), vilket visade på ett relativt starkt samband. Slutsats: Jämförelsen mellan larmcentralens prioritering och ambulanssjuksköterskans bedömning av patienten kan ses som problematisk eftersom de har olika förutsättningar och syfte. Bedömningarna är och ska vara olika och viss överprioritering måste accepteras för att akut sjuka patienter inte ska förbises. Önskvärt är dock ett starkare samband mellan dem för att inte äventyra patientsäkerheten utan alla patienter får rätt vård i rätt tid.

Den akuta prehospitala vården börjar ofta med ett nödsamtal. Detta, mycket komplexa samtal, är vård som ska vara av god kvalitet, ges på lika villkor och den som har störst behov ska ges företräde. Syftet med förbättringsarbetet var att genom regelbunden återkommande, strukturerad återkoppling och reflektion öka säkerställandet av vitala parametrar och korrekt prioritering i nödsamtalen. Syftet med studien var identifiera framgångs- och riskfaktorer ur SOS-operatörens perspektiv på nödsamtalet med fokus på säkerställande av vitala parametrar, korrekt prioritering samt sammanhanget runt ett nödsamtal.   Genom att, under fyra månader, tillsammans med initialt 12 operatörer, individuellt reflektera över innehållet samtalet samt skriva ned reflektionerna medvetandegjordes operatören på innehållet i samtalet. Detta ledde till en ökning gällande säkerställande av vitala parametrar och korrekt prioritering. En innehållsanalys av reflektionerna visade att det var en framgångsfaktor att vara professionell och att brister i samtalsmetodiken var en stor riskfaktor. När fastställd process för samtalet följdes var det en framgångsfaktor likväl som det var en riskfaktor när den inte följdes.   Slutsatsen blev att regelbunden avlyssning och reflektion ökar säkerställandet av vitala parametrar och korrekt prioritering i nödsamtalen samt att det är en framgångsfaktor att följa fastställd process för samtalet men att tekniskt stöd för ändamålet saknas. / The purpose of the underlying improvement work was to increase the proportion of calls in which vital parameters are secured, and the case is given correct prioritization through regular interception and reflection. The purpose of the study was to identify success and risk factors from the perspective of the emergency call-taker on the emergency call with a focus on securing vital parameters, correct prioritization and the context of the emergency call.   In the improvement work, 12 emergency call-takers were asked, within a period of four months, to individually reflected on the contents in calls and write down reflections. This was contributing to an increase in secured vital parameters and correct prioritization. A content analysis of the reflections demonstrated that it was a success factor to be professional and limitations in the call methodology was a risk factor. When the set process for the call was followed it was a success factor and a risk factor when it was not followed.   The conclusion is that regular interception and reflection increase securing vital parameters and correct prioritization in emergency calls and that it is a success factor to follow the set process for the call, but that technical support for the purpose is missing.