Denna uppsats berör den populära podcasten Serial och den kritik som har riktats mot serien av flertalet journalister både i Sverige och utomlands. Uppsatsen ställer sig frågan vad det är med Serials berättargrepp som har utlöst denna upprördhet inom delar av journalistkåren, bland annat gällande reportern Sarah Koenigs framträdande roll i serien, och undersöker hur serien förhåller sig till den traditionella nyhetsjournalistikens grundprinciper. Uppsatsen drar även paralleller till den litterära journalistiken eftersom delar av kritiken mot Serial påminner om den kritik som riktades mot genren då den slog igenom på 60-talet. Studien av Serial, som bygger på en narrativ analys av materialet, har fokuserats kring hur reportern Sarah Koenigs berättande är utformat. Detta eftersom syftet med uppsatsen är att identifiera huruvida det finns belägg för kritiken som serien tagit emot, och som främst är riktad mot Sarah Koenigs berättargrepp. Utifrån de fynd som görs i analysen dras slutsatsen att det går att identifiera problematiska inslag i serien, framförallt gällande bristen på motiv, men att Serial inte nödvändigtvis behöver dömas ut som ett journalistiskt misslyckande. Istället argumenterar uppsatsen för att Serial snarare bör betraktas som en stapplande stilbildare inom det ännu unga och oreglerade podcast-formatet.

Det litterära reportaget skiljer sig från nyhetsjournalistiken i att det använder en litterär narrativ form för att återge ett verkligt innehåll. Till skillnad från skönlitteratur gör det litterära reportaget ett dokumentärt anspråk som förbinder reportageförfattaren med historien som berättas, och det som berättas måste förutom att vara sant också berättas på ett sätt som hedrar det dokumentära anspråket. Det dokumentära anspråket ger upphov till narrativa begränsningar och i reportage om historiska händelser framträder dessa narrativa begränsningar tydligt eftersom reporterns tidsmässiga och rumsliga belägenhet begränsar möjligheten att införskaffa erfarenheter av den historia som berättas. Den här uppsatsen undersöker de narrativa formbegränsningar som det dokumentära anspråket ger upphov till. Syftet är att genom en narratologisk analys av historiska reportage undersöka de narrativa strategier författarna använder sig av för att dramatisera ett verklighetsbaserat innehåll. Den narratologiska analysen operationaliseras genom att Gérard Genettes narratologiska kategorier appliceras som analytiska kategorier i en kvalitativ innehållsanalys av tio stycken historiska reportage. Analysen visar att de narratologiska begränsningarna framträder tydligt med avseende på kategorierna modus och röst. Medan berättarens möjligheter att laborerar med berättelsens tempus påverkades i mindre utsträckning. För att motverka de narratologiska begränsningarna använder sig författarna av ett antal strategier för att återskapa sinnesintryck. I analysen framkommer också att författarna använder skriftliga källor dels för att skapa mindre distans mellan berättare och historia, men också för att stärka den dokumentära läsupplevelsen.