<h1>Abstract</h1><p> </p><p>Syftet med denna studie är att undersöka vilka olika former av kunskaper några lärare strävar efter att deras elever utvecklar genom litteraturen. Undersökningen är baserad på intervjuer med sex olika lärare som alla undervisar på gymnasiekursen Svenska B.</p><p>Resultaten visar att lärarnas olika kunskapssyn och elevsyn, gör att de kan delas in i två olika grupper. Den ena gruppen av lärare ser inte sina elever som potentiella kunskapskällor och är starka anhängare av antologiläsning med tillhörande instuderingsfrågor. Dessa lärare ser epokkunskap och kunskap i form av allmänbildning som prioriterad kunskap att utveckla genom litteraturen. Den undervisning de bedriver är kronologisk och lärarstyrd. Eftersom eleverna i första hand erbjuds läsning i antologifrom läser de få eller inga hela verk alls. Dessa lärare kan även antas utforma sin undervisning i första hand efter kursmålen i Svenska B.</p><p>Den andra gruppen kategoriseras av det faktum att de ser mötet mellan texten och eleven som gemensam potentiell kunskapskälla. De prioriterar att arbeta med att eleverna främst ska utveckla kunskaper om sig själva och andra genom litteraturen, men strävar även efter att utveckla färdighetskunskap i form av läsande och skrivande. De arbetar inte kronologiskt och de använder sig i väldigt liten grad av antologiläsning, utan väljer istället fullständiga texter från olika epoker.  Lärarna i den här gruppen utformar i första hand sin undervisning efter strävansmålen i gymnasieämnet Svenska.</p><p>Det förefaller även vara så att de lärare som har lägst tilltro till sina elevers läsande, mer eller mindre medvetet, skapar en uppgiftskultur som begränsar elevernas möjligheter att utveckla flera olika former av kunskap genom litteraturen. Ett resultat av detta blir att det uppstår en diskrepans mellan vilka kunskaper lärarna eftersträvar att eleverna ska utveckla och vad den verkliga uppgiftskulturen tillåter.</p>

Abstract   Syftet med denna studie är att undersöka vilka olika former av kunskaper några lärare strävar efter att deras elever utvecklar genom litteraturen. Undersökningen är baserad på intervjuer med sex olika lärare som alla undervisar på gymnasiekursen Svenska B. Resultaten visar att lärarnas olika kunskapssyn och elevsyn, gör att de kan delas in i två olika grupper. Den ena gruppen av lärare ser inte sina elever som potentiella kunskapskällor och är starka anhängare av antologiläsning med tillhörande instuderingsfrågor. Dessa lärare ser epokkunskap och kunskap i form av allmänbildning som prioriterad kunskap att utveckla genom litteraturen. Den undervisning de bedriver är kronologisk och lärarstyrd. Eftersom eleverna i första hand erbjuds läsning i antologifrom läser de få eller inga hela verk alls. Dessa lärare kan även antas utforma sin undervisning i första hand efter kursmålen i Svenska B. Den andra gruppen kategoriseras av det faktum att de ser mötet mellan texten och eleven som gemensam potentiell kunskapskälla. De prioriterar att arbeta med att eleverna främst ska utveckla kunskaper om sig själva och andra genom litteraturen, men strävar även efter att utveckla färdighetskunskap i form av läsande och skrivande. De arbetar inte kronologiskt och de använder sig i väldigt liten grad av antologiläsning, utan väljer istället fullständiga texter från olika epoker.  Lärarna i den här gruppen utformar i första hand sin undervisning efter strävansmålen i gymnasieämnet Svenska. Det förefaller även vara så att de lärare som har lägst tilltro till sina elevers läsande, mer eller mindre medvetet, skapar en uppgiftskultur som begränsar elevernas möjligheter att utveckla flera olika former av kunskap genom litteraturen. Ett resultat av detta blir att det uppstår en diskrepans mellan vilka kunskaper lärarna eftersträvar att eleverna ska utveckla och vad den verkliga uppgiftskulturen tillåter.

Jag syftar att undersöka hur klipp från spelfilmer baserade på litterära texter kan förmedla kunskaper inom litteratur och historia. Under tre lektioner används en kvantitativ metod där samma undersökningsgrupp svarar på hur och om filmklipp integrerade i undervisningen har tillfört dem kunskaper. För att analysera materialet utgår jag ifrån Roger Säljö och resonerar kring ett sociokulturellt perspektiv där Filmen är ett redskap som elever använder för att förstå och behandla sin omvärld. Jag utgår även ifrån en neoformalism och en receptionsteori, där eleverna anses vara audiovisuellt läskunniga och bärare av en förväntningshorisont. Resultatet visar inte på att kunskaper i historia förts vidare, men däremot i litteraturförståelse där klippen gjorde det lättare för eleverna att ta till sig ett innehåll och skapa helhetsintryck i en svår text. Men även då det inte går att säga något om korta klipp förmedlar kunskaper i historia är filmen ett välkommet inslag i skolan där den blir en uppskattad variation i undervisningen.